I Sverige är utgångspunkten för debatten att covid-19 är en sjukdom som plötsligt har dykt upp.

En del journalister har skrivit om virusets ursprung och drivkrafter, men det verkar som att frågan aldrig riktigt tar sig in i debatten. I  stället diskuteras vilket sätt vi bäst tar oss an smittans verkningar. Vi dividerar om huruvida det är Tegnells sätt eller någon annans sätt som är bäst.
I det senaste avsnittet av Karantänpodden intervjuar undertecknad Andreas Malm, aktivist, författare och humanekolog.

Han kommer under sommaren ut med pamfletten Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century.

Andreas Malm menar att coronapandemin är ett symptom på den ekologiska krisen – inte en sjukdom som uppstått slumpmässigt.

Så länge skogsskövlingen fortsätter att tränga ut fladdermöss från sina naturliga miljöer så kommer de också leta sig närmare oss människor och på det viset smitta oss med virus som covid-19, något som enligt Malm kan återkomma så ofta som vart tredje år.
Så länge exploateringen av tropikerna intensifieras, när palmoljans, kaffets och chokladens produktion expanderar och sedan exporteras till de rika länderna så kommer den här krisen att fortsätta.
Vi måste sluta att ta upp fossila bränslen – det vet alla. Oljebolag runt om i världen måste läggas ner. Produktionen måste styras om till att ta oss ut ur krisen istället för att föra oss längre in i den.

Det är naturligtvis inte helt lätt.

Och så länge diskussionen och politiken inte fokuserar på att angripa krisens orsaker så tyder allt på att vi kommer få fler pandemier av det här slaget just för att de ekologiska drivkrafterna bakom tillåts fortsätta.

Malm pekar på tre vägar framåt och avfärdar två av dem. Den första, socialdemokratisk reformism, går bort på grund av att den går för långsamt. Det är möjligen en sund strategi när tiden är på ens sida, men nu är den som bekant inte det.

Den andra väg som Malm avfärdar är den som bygger på det anarkistiska arvet. Malms invändning är att det är staterna som måste genomföra de nödvändiga åtgärderna.
Det är svårt att genom sabotage och direkt aktion få Exxon Mobile att lägga ner. Åtgärderna måste mer omfattande än vad en direkt aktion kan tvinga fram.
Då återstår enligt Malm bara den ekologiska leninismen. Lenin och Luxemburg hade en idé om att krisen under första världskriget skulle vridas till en kris för kapitalismen som sådan. Kriget skulle vändas mot den kapitalistklass som startat det. Det är precis vad Andreas Malm menar måste göras nu: omvandla en akut ekologisk kris till politiska kriser för drivkrafterna bakom katastrofen. För att lyckas måste vi agera snabbt och genom stater göra ingrepp i marknader som utgör källor till problemen.
Malms förslag är drastiska och han beskriver dem själv som utopiska. Men gör vi inget nu så kan situationen innan pandemin kännas som ett undantag, och inte det normala.

Debatten om viruset cirkulerar kring kollektivtrafikens risker, misslyckandet i äldreomsorgen, Stefan Löfvens ledarskap och hur många miljarder SAS ska få av Magdalena Andersson.

Det kanske inte är så konstigt.

Vi börjar ofta med det konkreta, det som går att göra något åt här och nu. Vilka rekommendationer för resor som ska gälla och vem som egentligen sjabblade bort krisberedskapen.

I andra hand kommer den ekonomiska krisen. Större och mer svårgripbara frågor som den om den ekonomiska doktrin som kan innebära att Magdalena Anderssons följer upp pandemin med en åtstramning som drabbar välfärden och arbetarklassen hårdast.
Sist kommer alltid klimatfrågan. Så kan vi inte fortsätta. Malms tes om krigskommunism är definitivt värd att utforska.