Wanda Bendjelloul: ”Jag vill ha upprättelse”

Vad fick dig att vilja berätta den här berättelsen just nu? Har den legat och grott länge?

– Inte jättelänge. Jag tycker att folk i parti och minut frågar ”ska du inte skriva en bok?’ som om det var något slags naturligt steg eftersom jag är filmkritiker och journalist. Och då har jag alltid sagt ”Kul! Vad ska den handla om? Vad ska jag skriva om?” Det kanske låter förnumstigt men berättelsen kommer väl först, och sen skriver man en bok? Så jag har inte haft berättelsen tidigare.

Men allteftersom Bendjelloul blivit äldre har hon tänkt mer och mer på upplevelser och platser från sin uppväxt som hon sedan på olika sätt använt som grund för romanen. Något som har spelat en stor roll för henne, och som också är centralt i boken, är den skarpa socioekonomiska linjen som går mellan det välmående villaområdet Enskede och förorten Enskededalen där Bendjelloul växte upp och där också huvudpersonen och hennes mamma bor.

– Det har påverkat min syn på människor, mitt arbete, varför jag vill jobba med de saker jag jobbar med – allt! Och jag tycker att den här boken på många sätt handlar om det där mellanförskapet, att kunna röra sig i olika miljöer men alltid känna sig lite utanför.

Anser du att du har skrivit en arbetarroman och har du medvetet velat lyfta fram erfarenheter som inte ryms inom den traditionella arbetarromanen?

– Det har absolut varit min ambition. Det hårda arbetet består ju inte bara av det fysiskt hårda arbetet på den här restaurangen, utan det är i det relationella, i det sociala. Folk tror att det bara är att langa fram hamburgare, men att jobba heltid i ett serviceyrke, att vara på fötterna, att möta människor timme ut och timme in med ett leende – det är så dränerande! Jag tycker att det finns en väldigt tydlig linje mellan människor som har haft ett serviceyrke och dem som inte har haft det, för de kan omöjligt leva sig in i vad det innebär och kan ta ut sina frustrationer och stå och skälla ut någon ung tjej för att deras fiskburgare är fem minuter sen. Så jag vill ha upprättelse åt det här arbetet och hur hårt det är!

Bendjelloul liknar sitt sätt att skildra klass vid en rysk docka med mindre dockor inuti. Huvudpersonen sliter på snabbmatsrestaurangen, men hennes polska kusin, som liksom så många andra östeuropeiska män har varit tvungen att ta jobb på byggarbetsplatser runtom i Västeuropa och som sedan dör på jobbet, befinner sig ytterligare ett pinnhål ned i klassamhället. Bendjelloul pratar om hur osynliggjorda dessa arbetare är och om det stora antalet män i hennes egen släkt i Polen som varit tvungna att migrera.

– Och de arbetar under extrema förhållanden! Och det finns så många skumraskföretag som utnyttjar de här männen, och det tycker jag inte alls att vi har pratat tillräckligt mycket om.

Även könsmaktsordningen är plågsamt tydlig i Dalenglitter. Huvudpersonen är inte bara beroende av den slemmige platschefens välvilja för att slippa köket och få stå i kassan. Hon är också beroende av en äldre förläggare som blir attraherad av henne, för att kunna ta sitt körkort. Och när hon är i Polen för sin kusins begravning ser hon unga tjejer som säljer sex till äldre män i stadens köpcentrum.

– I de här maktrelationerna så är ju kön ytterligare en aspekt. Huvudpersonen står i ett beroendeförhållande till förläggaren. För att få det här körkortet som är en symbol för oberoende och frihet. Men samtidigt så går vägen till oberoende via beroende. Det är essensen.