Inom några decennier kommer Miami ligga under vatten. Runt Nildeltat kommer odlingsmarken bli ett träsk och skogsbränderna i Kalifornien dundrar mer och mer för varje år. Jämfört med detta framstår klimatförändringarna i Sverige som en västanfläkt. Förlåt fjällräven och tundrahumlan – men mot Amazonas regnskog står ni er slätt. I den nyutkomna boken Klimatkrisens Sverige skriver miljöjournalisten Erika Bjerström att landet dragit en vinstlott i sammanhanget. Norden kommer bli grönare, blötare och varmare – vilket inte bara är av ondo. I Skåne odlas det numera vindruvor. Och på somrarna kan bönderna bärga två skördar på grund av att odlingssäsongen blivit längre.
Klimatkrisens Sverige med undertiteln ”Så förändras vårt land från norr till söder” är den första i sitt slag: som på ett systematiskt sätt beskriver hur landet förändras. Visst, klimatförändringarna är internationella – men de drabbar olika delar av jorden på olika sätt. I inledningen till boken skriver Bjerström att hennes upptäckter kommer att oroa läsaren. Och absolut, här finns en hel del skrämmande fakta: som att grundvattennivåerna sjunker år för år och att allt större fästingar kryper mot Norden (se fram emot en svensk version av kultskräckisen Ticks). Men jämfört med de fullkomligt apokalyptiska klimatböcker som kommit de senaste åren: David Wallace-Wells Den obeboeliga planeten, Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden, Roy Scrantons Att lära sig dö i antropocen etcetera har den en lugnande effekt på mig. ”Phew”, tänker jag. Sverige kommer vara beboeligt lång tid framöver även om fjällräven försvinner. Samtidigt viftar jag bort det faktum att mina barn kommer tampas med nya former av böldpest, kollapsande demokrati och flyktingströmmar av aldrig tidigare skådade mått.
Givetvis raljerar jag nu – och är orättvis mot Bjerström. Men mina tankehopp pekar på hur omöjligt det är att tänka nationellt kring klimatkrisen. Det fattar även Bjerström, och som författare slår hon hela tiden internationella lovar runt sitt ämne. Greppet funkar och gör att man som läsare kan reflektera över klimatkrisens provinsiella karaktär, utan att världssamvetet gnager hål i tankarna. En sak som drabbar mig särskilt är hur mycket nationella symboler som kommer utraderas inom bara några årtionden. De klarblåa sjöarna som Nils Holgersson såg från Akkas rygg finns inte om några årtionden (forskarna talar om ”brunifiering”) och blåsippan lever på lånad tid (japp SD – ni kommer få byta partisymbol). Sedan slutet av 1980-talet har vi knappt haft långvarigt snörika vintrar och begreppet ”vinterregn” – som Göran Greider myntade – håller på att bli lika standard som ”sommarvärme”. Det mest slående är dock hur kalfjällen håller på att igenbuskas när växtzonerna kryper uppåt, vilket gör raden om ”du fjällhöga nord” obegriplig. I detta sammanhang ter sig högernationalisternas klimatförnekelse närmast komisk. Fatta – oljebolagen håller på att trolla nationalsången!
Allra intressantast – och mest skrämmande – är kapitlen i bokens slutskede. Där skriver Bjerström om arbetet med att klimatanpassa städerna. Med ett fåtal undantag går det inget vidare. 2017 slog en statlig utredning fast att det kommer krävas 200 miljarder de närmsta tio åren för anpassningen. Ändå anslår regeringen bara 25 futtiga miljoner årligen (!) för att bygga skyddsvallar och fylla på grundvattnet. Lagstiftningen är otydlig om var yttersta ansvaret ligger, vilket leder till att staten och kommunerna bollar problemet mellan sig. Nu ska det sägas att boken skrevs innan den senaste budgeten, men även om det satsas mera på klimatet så är det långt ifrån den ”gamechanger” som Miljöpartiets språkrör Per Bolund pratade om. Faktum är att januaripartierna lägger mera pengar på skattesänkningar än klimatsatsningar. Det är så bottenlöst uselt att man blir alldeles mållös.
Bjerströms bok visar med andra ord att framtidens trubadurer knappast kommer skriva hymner till kalfjällen eller blåsippans väg. Men också att vi kan undvika att samtidens science fiction om städer utan elförsörjning och översvämmade gatubrunnar blir verklighet. Då gäller det dock att vi vågar satsa på en verklig Green new deal. För den gröna kvartalspolitik vi ägnar oss åt i dag duger inte.
