Flixbus har gått från liten startup till världens största bussföretag på nio år, med hjälp av riskkapital utan risk. Här är historien om hur de köpte in sig i Sverige och bröt sina löften till chaufförerna.

Det blev inga större rubriker när långfärdsbussföretaget Swebus såldes i maj 2018. I branschtidningen Resforum/Trafikforum berättade Magnus Rosén, vd på ägarbolaget Nobina, att de hade hittat en ”bra köpare” som innebar en ”bra lösning för alla parter”.

Några månader senare sparkades alla chaufförer, med löftet att de snart skulle få köra igen. Det fick de, men i en ny position. En av chaufförerna berättar för Flamman:

– Jag fick börja på timme. Jag körde exakt samma trafik som tidigare, men nu var bussarna målade gröna. Som tur var hade min fru fast jobb, så hyran blev betald.

Han, liksom de flesta chaufförer Flamman har pratat med, går med på att berätta om erfarenheterna av den nya ägaren på ett villkor: total anonymitet. Tyska Flixbus är världens största företag för långdistansresor och svalde i samband med köpet av Swebus en stor del av den svenska marknaden. Få vill riskera framtida jobbmöjligheter. Men utan namn och bild kan chauffören berätta vidare:

– Vissa kollegor lämnade på stående fot när de fick veta att Flixbus tagit över. För min del blev det väldigt mycket helger. Det första året jobbade jag alla helger utom fyra stycken. När man går på timme tar man vad man får.
Han säger att omkring en tiondel av dem som hade jobbat på hans bussdepå fick jobb hos den nya underleverantör som Flixbus anlitade för att trafikera linjen. Ett år senare gick underleverantören i konkurs.

Flixbus grundades i München år 2011 inför den kommande avregleringen av den tyska bussmarknaden. 2015 gick de ihop med största konkurrenten Meinfernbus och 2018 ägde de 90 procent av den tyska marknaden för långfärdsbussresor.

Medgrundaren Jochen Engert säger i en intervju med finanstidningen The Economist att framgångarna beror på företagets app-ekonomiska affärsmodell, som han jämför med taxitjänsten Uber: inga anställda förare, inga dyra fordonsflottor.

Uber anlitar förvisso privatpersoner genom enskilda firmor, medan Flixbus anlitar större lokala bussbolag. Men tanken är densamma – att utlokalisera kapitaltunga riskmoment som ägande av bussar och anställande av personal till mindre aktörer och sedan sluta avtal med dem. Bussarna lackeras i ljusgrönt och bär Flixbus logotyp, men ägs av någon annan.

Affärsmodellen har små risker och är lätt att skala upp, och Flixbus har därför riskkapitalrekord i den tyska techbranschen. Totalt värderas bolaget till omkring 2 miljarder dollar och bland investerarna finns bland andra Luxord Capital Group, General Atlantic och fonder som hanteras av amerikanska Blackrock.

Eftersom Flixbus inte är börsnoterat kan det använda riskkapitalet till att gå med medveten förlust under uppbyggnadsfasen, och på så vis snabbt ta sig in på nya marknader genom att erbjuda mycket låga priser. Äldre konkurrenter – Megabus, Eurolines, Postbus, med flera – har inte kunnat matcha priserna och till slut blivit uppköpta. Därefter har Flixbus återigen kunnat höja biljettpriserna.

På så vis har de etablerat sig på nya platser och blivit av med konkurrenter i mycket snabb takt. I dag har bolaget en dominerande ställning i Central- och Östeuropa och Skandinavien, finns i Storbritannien och USA och siktar på Indien och resten av Asien. ”På sju år har vi blivit världens största bussföretag med över 400 000 dagliga rutter”, sammanfattar moderbolaget Flixmobilitys vd Andre Schwaemmlein det hela i en intervju med aktiebörsen Nasdaqs nättidning.

Flixbus har blivit en attraktiv investeringsmöjlighet eftersom kostnaderna – såsom själva bussarna – ligger på andra företag. Och därmed även riskerna. Foto: Tor Gasslander.

Flamman har pratat med en handfull chaufförer, fackligt förtroendevalda och ombudsmän med insyn i hur Flixbus uppköp av det svenska linjebussföretaget Swebus gick till, och vad det fick för konsekvenser. Deras vittnesmål stämmer överens och bildar följande historia:

Swebus drogs med ekonomiska problem. Bussjätten Nobina, som hade köpt företaget under tidigt 2000-tal och ägde varumärket, bussarna, depåerna och övrig infrastruktur, sökte en lösning. Man gjorde neddragningar och sammanslagningar, men ville på sikt ”renodla” verksamheten för att fokusera på den regionala kollektivtrafik som betalade sig betydligt bättre.

Parallellt med detta hade Flixbus etablerat sig i Sverige. Pressmeddelandet som publicerades 4 april 2017 inleddes med en uppräkning av bolagets konkurrenskraftiga priser: Malmö–Berlin från 279 kronor, HelsingborgOslo från 199 kronor, Malmö–Köpenhamn från 49 kronor.

Swebus hade hittat sin köpare och i maj 2018 offentliggjordes att Flixbus tog över aktierna i Swebus Express AB. Chaufförerna fortsatte alltså vara anställda av samma bolag, som fick en ny helägare. En fackligt engagerad före detta Swebuschaufför i södra Sverige säger att beskedet kom som en total överraskning och att kollegorna i hans arbetslag inte informerades om någon framtida modell med underentreprenörer.

– Från början sades det att Flixbus skulle driva Swebus vidare och köra på som vanligt med de anställda som följde med.

Så när fackliga representanter på er arbetsplats informerades om övertagandet sades det att verksamheten skulle fortsätta i samma form?

– Ja. Vi undrade ju, och det som meddelades var att man skulle driva det vidare som vanligt. ”Tills vidare”, lade de till, och det var väl för att kunna göra vad de ville. När vi med tiden fick reda på hur de gjort i andra länder blev vi ännu mer skeptiska.

Hösten 2018, några månader efter övertagandet, kallade Flixbus till uppsägningsförhandlingar på grund av arbetsbrist. Företaget meddelade att de bestämt sig för att följa den affärsmodell de använder i resten av världen. Bussarna skulle ställas av, de anställda plockas bort och linjerna i stället köras av små lokala bussbolag.

Budskapet till chaufförerna var att de kunde söka jobb hos de nya underleverantörerna. Där skulle de behövas. Den som ville skulle få fortsätta köra.

Clas Hellsing, ombudsman på Transportarbetareförbundet, konstaterar att det inte blev på det viset. Han jobbade på fackförbundet Kommunal vid tiden för Swebus-försäljningen, och hade övergripande ansvar för den fackliga verksamheten på Nobina. På frågan om hur många chaufförer som faktiskt fick fortsätta jobba efter uppköpet och uppsägningarna svarar han:

– De spreds nog ganska brett över fältet. Många gick till konkurrenterna.

Han säger att han ”absolut” känner till berättelser som den i början av det här reportaget – att chaufförer som hade fast jobb på Swebus hamnade som timanställda hos Flixbus nya underleverantör på samma linje. Exakt samma arbetsuppgift som tidigare, på exakt samma vägar, med en ny färg på bussen och utan anställningstrygghet.

Har du någon uppfattning om hur många som råkade ut för det?

– Det har jag svårt att yttra mig om, men jag vet att det var mycket vanligare än man trodde. Det är det som känns så lusigt. Att chaufförer som kört så många år och haft en trygg anställning sedan får börja om som timanställda och göra samma sak. Eftersom ägarna gör affärer på det här sättet.

Flera av de fackligt engagerade chaufförer som Flamman pratat med är förvånade och besvikna på att Nobina sålde Swebus till ett bolag med Flixbus affärsmodell. De beskriver Nobina som en ”seriös motpart i övrigt” och att det genom åren byggts upp ett förtroende.

När Flamman ringer Nobina för att ställa frågor om försäljningen ber de att få återkomma. Kommunikationschef David Erixon skickar sedan ett kort mejl: ”Det är i dag mer än två år sedan vi sålde Swebus och vi kan inte recensera andra företags beslut, utan eventuella frågor bör ställas till Flixbus.”

Clas Hellsing pekar mot Flixbus-sidan som pådrivande i försäljningen.

– Det handlade om att köpa ut en konkurrent. Deras affärsmodell i hela Europa har varit att växa genom förvärv som de sedan kontrakterar bort. Det ekonomiska ansvaret fördelas ut på entreprenörer i ett slags ”just in time”-modell – har man inga kunder så har man inga kostnader, och har man kunder så får underentreprenören stå för kostnaderna.

Kommer den strategin att fortsätta fungera, tror du?

– Ja. Det här var ju en tidig variant av plattformsekonomi. De anlitar inte egenåkare som i taxibranschen, men det är små lokala bussbolag som får stå för risken.

Kajsa Ekelund, pr-ansvarig för Flixbus i Norden, säger att bolaget var ”väldigt transparent” mot alla anställda i samband med uppköpet.

– Man berättade att man skulle analysera vilken affärsmodell man skulle fortsätta med. Det vill säga att antingen fortsätta i regin där man köpt upp Swebus, eller använda partnermodellen.

Den modell som ni har i övriga Europa sedan tidigare?

– Det stämmer. Det är hela affärsmodellen. Så det gjordes en utvärdering över sommaren 2018, och man kom fram till att partnermodellen var att föredra. Då blev man ju tvungen att säga upp all personal och sedan återanställa dem hos våra partners. En majoritet valde då att kliva vidare och bli anställda av våra partners.

Det var en väldigt positiv siffra som vi var glada över, säger Ekelund och fortsätter:

– Det man ska veta om bussbranschen är att det fattas chaufförer. Så det är väldigt lätt för dem att få jobb.

Chaufförer jag pratat med säger att uppsägningarna kom oväntat. Ni delar inte den bilden?

– Nej, jag pratade med vår vd och han delar inte alls den bilden. Han säger att Flixbus blev väl emottagna när vi klev in, eftersom Swebus hade ekonomiska problem. Han säger också att det blev applåder och väldigt glada tillrop på vissa ställen när de berättade. Så hans uppfattning är inte att Flixbus varit otydliga. Det var heller aldrig tanken att duktiga busschaufförer inte skulle jobba vidare. Så vi var jätteglada när så många som en majoritet valde att gå vidare till våra partners, att vi kunde ta med oss kompetent personal.

Gällande de busschaufförer som fick timanställning på positioner där de tidigare varit fastanställda säger Kajsa Ekelund att Flixbus ”tittar på helheten”.

– Vi kan inte gå in och titta på detaljer i individuella fall. Du har ju inte pratat med majoriteten av våra chaufförer. Så det blir svårt för mig att kommentera den frågan.

Hon betonar att alla Flixbus underleverantörer har kollektivavtal.

– Det är väldigt viktigt att våra chaufförer och busspartners ska ha det bra. Jag vill trycka på det, och understryka att det absolut inte finns något slags affärsidé där vi inte bryr oss om våra busspartners eller chaufförer.

I dag, två och ett halvt år efter uppköpet, rullar Flixbus affärsmodell med lokala underleverantörer vidare. Den 30 september publiceras en annons på Arbetsförmedlingens platsbank. Ett nystartat bemanningsbolag söker en deltidschaufför till Flixbus linje mellan Stockholm och Jönköping. Chauffören Bea Nallesdotter mejlar en ansökan och får en fråga tillbaka: ”Hej har du rätt till stöd från Arbetsförmedlingen?”

Mejlkonversationen, som Flamman har tagit del av, fortsätter med att Bea Nallesdotter frågar om bemanningsbolaget har kollektivavtal. Sedan får hon inget svar.

Bemanningsbolaget registrerades 2020 och har två styrelseledamöter. Den ena av dem, en man i 70-årsåldern, har aktiva skuldärenden hos Kronofogden på nästan 180 000 kronor. På bemanningsbolagets hemsida finns ingen information om dess historia eller hur många som är anställda.

Ingen av de underleverantörer som enligt Flixbus trafikerar linjen Stockholm–Jönköping känns vid bemanningsbolaget. Flixbus nordiska pr-ansvariga Kajsa Ekelund känner inte heller till företaget. Hon ber att få återkomma, och har vid Flammans pressläggning ännu inte gjort det.

Flixmobilitys tågverksamhet Flixtrain skulle enligt plan ha etablerats i Sverige i år, men lanseringen sköts upp på grund av coronapandemin. Företaget förbereder för expansion i Sydamerika, Asien och djupare in i USA. En tjänst för gruppresor, Flixbus Charter, finns på planeringsbordet, liksom en tjänst för ”long distance ridesharing”, Flix Car. Ett projekt för flygresor, Flix 2 Fly, befinner sig i teststadiet.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”.

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar.

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller.

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Rörelsen • 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Tobias Hübinette & Catrin Lundström

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Så vilseledde bussjätten sina förare: ”Flixbus ville bara köpa loss en konkurrent”

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Flammans veckobrev

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev