I torsdags publicerade den brittiska myndigheten Equality and Human Rights Commission sin rapport om anklagelserna om antisemitism mot Labour-partiet. Rapporten redogör på ett torrt och nyktert sätt för hur många av de fall som ligger till grund för anklagelserna om att Labour skulle vara infekterat av ”institutionell rasism” – och som blivit vida kända genom det mediedrev som förföljde den förre partiledaren Jeremy Corbyn tills han avgick i våras – hanterades av den dåvarande partiledningen. Slutsatserna är att Labour bröt mot den så kallade ”equality act”, en lag som skyddar medborgare från olika former av diskriminering, dels genom trakasserier från partimedlemmar, och dels genom ”indirekt diskriminering” – otillbörlig påverkan av och oklara svar på anmälningsärenden, samt bristfällig utbildning.

Men rapporten slår inte fast att partiet var präglat av institutionell rasism och den anklagar heller inte Corbyn själv för att ha gett uttryck för antisemitism. Tvärtom rekommenderar den att fokus flyttas från den tidigare parti­ledningen. Den nämner inte heller den interna Labour-rapport som kom i våras och som visade att Corbyns fiender valde att inte reagera på det lilla antalet anklagelser om antisemitism för att skada honom. Partiet har fått till den 10 december på sig att presentera ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med problemet.

Corbyn reagerade direkt på rapporten med ett uttalande i vilket han bland annat sade:

”En enda antisemit är en för mycket, men vidden av problemet överdrevs av politiska skäl av våra motståndare i och utanför partiet, såväl som av stora delar av media.”

Det är också sant. Enligt en undersökning som gjordes förra året tror en majoritet av tillfrågade britter att en tredjedel av Labours medlemmar har straffats för antisemitism, medan antalet i själva verket är runt 0,3 procent.

Labours nye ledare Keir Starmer hade redan förberett ett tal i vilket han accepterade rapportens slutsatser och bad Storbritanniens judar om ursäkt å hela partiets vägnar. Inga planer fanns på att vidta åtgärder mot den tidigare ledningen. Men när Starmer bads reagera på Corbyns uttalande sade han att han skulle studera det ”noggrant”. Ett par timmar senare hade Corbyn stängts av från partiet.

Starmers drag, som gick länge än vad flera judiska organisationer krävt, var drastiskt och överdrivet men knappast oväntat. Kampen mot antisemitismen, definierad på bredast möjliga sätt, har gjorts till högsta prioritet sedan han valdes till partiledare. I våras sparkade han till exempel sin tidigare rival om ledarposten Rebecca Long-Bailey från partistyrelsen för att ha uttryckt sig gillande om en intervju där en skådespelerska, bland mycket annat, sade att USA:s polis lärt sig dödliga metoder av israelisk säkerhetstjänst. Det hela liknar allt mer en ursäkt för att rensa ut Labours vänsterfraktion ur partiet.

Men Starmers försök att driva partiet tillbaka mot mitten är förenat med stora risker. Om Corbyn, som nu ska utredas, inte släpps tillbaka in i partiet är det troligt att stora delar av de hundratusentals medlemmar som anslöt sig till partiet under hans ledning kommer att lämna det igen. Konflikten mellan vänstern och högern i Labour kommer bara att växa sig djupare och dela partiet ytterligare, något som underminerar chanserna att vinna nästa parlamentsval. Som Aaron Bastani på Novara Media påpekat var det precis det som hände när Labour gjorde en första högersväng på 1980-talet och valde Neil Kinnock till ledare. Han fokuserade på att attackera vänstern i partiet och spä på fraktionsstriderna snarare än att ena partiet. Labour förlorade två val under hans ledarskap.

Starmer har dock satt sig i en rävsax. Om han släpper in Corbyn i partiet igen kommer han att framstå som svag och obeslutsam. Han kan därför komma tvingas att helt utesluta Corbyn, vare sig han vill eller inte. Om det vore fallet är frågan om de över 300 000 medlemmarna som gick med i partiet på grund av Corbyn lämnar det med honom.