Per Björklund försöker i sin ledare 9 november 2020 ”Utan vänstern kan centristerna hälsa hem” dra lärdomar från presidentvalet i USA och  tillämpa dem på vårt svenska politiska läge. Mycket skiljer sig åt mellan USA och Sverige. Men det finns en likhet i att extremhögerns  framgångar förändrat förutsättningarna för oss inom vänstern, liksom för liberala högerkrafter. Så jämförelsen förtjänar att göras. Per  Björklund menar att koalitionen bakom Biden politiskt liknar den som tryckte gul knapp och släppte fram Stefan Löfven och januariavtalet 2019 i Sverige. Han ser det som ett ”mitten-vänsterblock” som förenas av sin motvilja mot Trump där och SD här hemma. Björklunds slutsats från USA blir att vi i vänstern ska öppna för ”breda, obekväma allianser” för att stoppa de reaktionära krafterna på kort sikt. Detta  kan med Björklunds ord ge oss ett andrum som kan utnyttjas för att bygga upp och organisera vår rörelse för vänsterförändringar på sikt.

Jag anser att beskrivningen av situationen i Sverige haltar. Partierna som släppte fram Löfven hade helt olika motiv. S och MP behöll  ministerposterna vilket är det övergripande målet för deras partiledningar. C och L fick istället igenom hela sitt politiska  samhällsförändrande högerprogram, vilket är deras prioritet. Vänsterpartiet däremot, och våra röster behövdes också, vi nöjde oss med en bokning av LO-ordföranden som talare på Vänsterdagarna.

Det går inte heller att blunda för politikens konkreta innehåll och hur den påverkar möjligheten att stärka vänstern utanför riksdagen. Om Bidens program i presidentvalet är radikalt med USA-mått mätt så är januariavtalet det omvända: Sverige förändras nu så snabbt åt höger att vi inte sett något liknande åtminstone sedan 1990-talskrisen. Utöver skenande klassklyftor och högervridning av den ekonomiska politiken sker nedmontering av strejkrätten och las, marknadshyror införs, klimatpolitiken misslyckas och militären rustas.  Dessutom, i kontrast till Bidens kampanj, förs en grym flyktingpolitik kombinerad med ständiga rasistiska signalutspel när S försöker  triangulera mot SD.

Vi har ett högerstyre, inte ett mitten-vänsterstyre. Så länge Vänsterpartiet accepterar denna regering sprider vi en uppgivenhet bland  radikala vänstermänniskor och hos fackligt aktiva som vill bekämpa LO-pamparnas svek. Vi tappar trovärdighet hos antirasistiska aktivister och inom klimatrörelsen. Vi bör diskutera strategin för hur detta kan förändras. Tror vi att Vänsterpartiet kan bli den dominerande kraften i  styret av Sverige när socialdemokratin kollapsar? Ska vi söka majoritet för ett förnyat rödgrönt samarbete med S och MP? Eller hoppas vi på  ett vänster-mitten styre med Centern men utan deras högerpolitik? Oavsett vilket så kommer inget av detta ske så länge vi accepterar att bli  trampade på av andra partier. Så länge vårt parti aktivt väljer att inte ta strid mot högerregeringen i riksdagen så försvårar vi också  möjligheten att bygga en starkare rörelse och organisation ute i landet.