Att stoppa utförsäkringarna är nödvändigt, men inte tillräckligt. En solidarisk och pålitlig sjukförsäkring kräver att den generella välfärdsmodellen återupprättas.
Sjukförsäkringen är trasig. Om detta råder nästan konsensus i Sverige i dag. Andelen sjuka som får sin sjukpenning indragen efter 180 dagar har ökat dramatiskt sedan i våras, rapporterade Sveriges Radio i förra veckan. Trenden är visserligen inte ny, men att en del av dem som drabbas blivit sjuka när de vårdat covid-patienter har gjort frågan till politiskt sprängstoff. Fall som det med undersköterskan Christine Udding, som blev långtidssjuk i covid-19 när hon vårdade covid-sjuka och i början av november fick sin sjukpenning indragen (Aftonbladet, 12/11), väcker med rätta upprörda känslor.
Vänsterpartiet driver nu på för att genomföra de förändringar av sjukförsäkringen som presenterades i en utredning redan i våras, men som regeringen ännu inte lagt fram för riksdagen. Rehabiliteringskedjan som infördes av Alliansregeringen 2008 ska avskaffas till förmån för ett system utan fasta tidsgränser. Det är viktigt – för att inte säga fullständigt nödvändigt. Att sjuka människor tvingas söka ekonomiskt bistånd och kanske sälja sin bostad och andra tillhörigheter för att överleva är inte värdigt ett välfärdssamhälle.
En mänskligare sjukförsäkring för dem som drabbas hårdast i dag är dock inte tillräckligt. Vad som egentligen skulle behövas är ett helhetsgrepp som upphäver alla försämringar som genomförts under 2000-talet. Den så kallade rehabiliteringskedjan, med dess byråkratiska tidsgränser som Alliansen införde, är nämligen bara den ena sidan av myntet. Den andra sidan är den stadiga urholkningen av sjukförsäkringssystemet som blir följden av att ersättningen inte höjs i takt med inkomsterna.
Som Kjell Rautio och Jesper Bengtsson påpekade i LO:s vitbok om Alliansens reformer från 2014 är poängen med generella försäkringar att upprätthålla legitimiteten för systemet, samtidigt som det omfördelar från rika till ekonomiskt utsatta och från friska till sjuka. Även om högre inkomsttak vid en första anblick gynnar höginkomsttagare blir konsekvenserna stora om legitimiteten för systemet urholkas, vilket även Kommunal länge varnat för. Alternativet – ett system där alla får klara sig själva och där staten bara ger bidrag till de allra mest utsatta för att de ska klara sin försörjning när de inte kan arbeta – är nämligen tveklöst sämre för de med lägst inkomster.
Men det är just mot ett sådant system, med privata försäkringar kompletterade med en statligt garanterad grundtrygghet, vi obönhörligen har rört oss de senaste decennierna. Sedan början av 2000-talet har andelen med inkomst över taket för sjukpenningen ökat från 30 till över 50 procent bland män och från 10 till över 30 procent bland kvinnor, visade Försäkringskassan nyligen i en analys. Samtidigt har kompletterande sjukförsäkringar blivit en växande och lönsam marknad för privata försäkringsbolag.
Det fiffiga är att den här utvecklingen inte har krävt några aktiva politiska beslut. Eftersom taket i sjukförsäkringen är kopplat till inflationen snarare inkomstutvecklingen sker urholkningen automatiskt, då lönerna i regel ökar snabbare än priserna. År 2006 höjde visserligen den socialdemokratiska regeringen taket i sjukförsäkringen från 7,5 till 10 prisbasbelopp, men det beslutet hävdes raskt av Alliansen efter valsegern 2006. Inför valet 2014 gick både S och V till val på att höja taket igen, men först i slutet av mandatperioden kom en futtig höjning, den här gången bara till 8 prisbasbelopp.
I efterhand är det svårt att förstå hur S-regeringen tänkte när man genomförde en sådan halvmesyr. Höjningen påverkade enligt regeringens egna siffror bara cirka en kvarts miljon löntagare, vilka som mest fick en knapp 50-lapp i höjd sjukpenning per dag. Samtidigt fick Moderaterna en chans att gå till storms mot höjda ”bidrag” som på något mystiskt sätt skulle göra fler människor sjuka. Om man ändå ska öppna sig för sådan idiot-kritik från högern, varför inte dra till med en rejäl reform på en gång?
I dag finns ett starkt stöd i opinionen för att stoppa utförsäkringarna och åtminstone börja bygga en mänskligare sjukförsäkring. Alla progressiva krafter måste naturligtvis gripa tillfället att driva på för förändring. Men vi får inte nöja oss med det. Om idén om en solidarisk sjukförsäkring utan stupstockar och falluckor ska överleva på sikt måste trenden mot privatisering av trygghetssystemen hävas och den generella modellen återupprättas. Det gäller hela välfärden – men sjukförsäkringen är en utmärkt plats att börja på.
