Ett objekt av metall­tråd, lera, tyg, silikon, kitt, akryl­färg och lim – Crocodile, egg, man av konstnären Nathalie Djurberg – orsakade härom­veckan grupp­rumspuls på Bukowskis då det under en budgivning visade sig finnas minst två personer redo att betala 16 miljoner kronor plus provision för att göra det till sitt. En händelse som lätt spär på föraktet för konstvärlden som redan lider av elit- och expertiskomplex. Nathalie Djurberg, som signerar sina verk tillsammans med partnern Hans Berg, fick sitt genombrott i början av 2000-talet med surrealistiska leranimationer i vilka pinuppiga dockor iscen­sätter perversa fantasier med djur och trollgubbar inblandade. Det var inte svårt att falla för den svulstiga satiren förpackad i en anspråkslös cd-skiva, långt ifrån vita handskar och förgyllda ramar – och stora pengar. Händelsen kommer knappast att påverka hennes liv nämnvärt och själv får hon ut småpengar på sin lagstadgade följerätt.

Försäljningen är ett typ­exempel på hur konst­marknaden utgör kyl­aggregat för en glödgad ekonomi. Den kända ekvationen går såhär: ju fler i fattigdom, desto högre priser på (viss) konst. Medan vi har tvingats in i diskurser om migration, kriminella förorter, munskydd och klappa-händerna-för-vården-aktiviteter, har några få blivit snuskigt rika. Knepigt nog finns för närvarande inte mycket att göra av intjänat kapital. Investeringar står still och det blir svårt att ta sig på ekologisk certifierad jaktresa till Sydafrika i år och det värsta kapital vet är att stå still och vänta – det smälter som snön som föll i fjol. Konst däremot är en bevisat pålitlig behållare av långsiktigt värde, det eviga mysteriet i vilket den ena partens direkta avsky mot att dras in i kommodifieringens käftar inte sällan står i direkt proportion till guldkalvpotentialen. Konstnärer liknar nämligen mest oss andra som bara vill överleva och få lite uppskattning då och då.

16 miljoner kronor är både en svindlande summa och samtidigt lite kiss i havet för andra. Efter alla mina år i konsten har jag givetvis ett brett nätverk av folk som känner folk. När jag frågade en av dem vad i hela friden som hänt, blev det lakoniska svaret: ”Det var bara två män som ville ha det.”