Den 23 oktober kom Israel och Sudan, efter flera månaders diskussion och amerikansk medling, överens om att upprätta diplomatiska förbindelser med varandra. Denna överenskommelse följde dem som redan hade ingåtts mellan Tel Aviv och två Gulfstater, Förenade Arabemiraten och Bahrain, i och med ”Abraham-­avtalet” den 15 september. På bara några veckor valde tre medlemmar av Arabförbundet att sälla sig till Egypten (1978) och Jordanien (1994) och bryta tabut kallat ”tatbi”, det vill säga normaliseringen av Israel, och överge den så kallade ”mouqat’a” – bojkotten av landet. Symboliken i närmandet mellan Israel och Sudan är desto starkare då det var i Sudans huvudstad Khartoum som den så kallade ”vägrans front”1 undertecknades den 1 september 1967 av nio länder som därmed förband sig att fortsätta kampen mot Israel och återta de områden som man förlorat i sexdagarskriget (5–10 juni 1967). Det var då som de ”tre nejen” som präglade de israelisk-arabiska relationerna till slutet av 1970-talet utropades: ”nej” till fred med Israel, ”nej” till erkännandet av landet och ”nej” till förhandlingar.

De senaste veckornas tredubbla normalisering innebär att klockan klämtar för det arabiska fredsinitiativet som antogs vid Arabförbundets möte i Beirut i mars 2002. Detta initiativ innebar att ”normala relationer” skulle upprättas med Israel i utbyte mot ett fullständigt tillbakadragande från territorierna som ockuperats sedan 1967 och att en rättvis lösning skulle hittas på problemet med de palestinska flyktingarna. Officiellt definieras Arabförbundets position fortfarande av ”Abdallah-planen”, uppkallad efter den tidigare saudiske kungen som gett upphov till förslaget. Men styrkeförhållandena i förbundet har förskjutits till fördel för dem som förespråkar normalisering: Förenade Arabemiraten, Bahrain, Egypten och, framför allt även om de ännu inte erkänner det öppet, Saudiarabien. För Saudiarabien, liksom för Förenade Arabemiraten och Bahrain, är Tel Aviv en logisk och pålitlig allierad i det kalla kriget mot Iran. Dessa monarkier anser att USA inte längre utgör den pålitliga beskyddare som det en gång varit, och som en gång i tiden organiserade det militära svaret på Iraks invasion av Kuwait i juni 1990.

Barack Obama gav på sin tid upphov till bestörtning, för att inte säga panik i Persiska viken när han den 15 juli 2015 sydde ihop avtalet om Irans kärnenergi­program, som gjorde att sanktionerna mot landet lyftes. Hans efterträdare Donald Trump återinförde dem visserligen efter att den 8 maj 2018 ha beordrat att USA ska lämna Wienavtalet. Men hans tendens att kräva att monarkierna betalar i ”cash” för sitt beskydd och att upprepa att USA inte längre kommer att inlåta sig på ”ändlösa krig” har övertygat Gulfstaternas ledarna om att deras region inte längre är lika strategisk för USA som den har varit. Sedan dess har normaliseringen av relationerna med Israel framstått som en fråga om överlevnad inför hotet från Iran, och till och med Irak som håller på att återupprusta. Och de ber resten av Arabvärlden att följda dem i denna vändning.

Den 9 september begravdes under ett möte med utrikesministrarna i Arabförbundet – under påtryckning från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, men även Egypten – ett förslag på en resolution som fördömer normaliseringen av Israel, till förfång för palestinierna som hade skrivit förslaget och som därefter beslutade att avsäga sig sitt ordförandeskap av förbundet.

– Gulfstaterna styr Arabförbundet. De har pengar medan det är ekonomisk kris eller inbördeskrig i andra länder. För att göra saudierna och emiraterna till viljes och få ekonomiskt stöd räcker det med att inte längre tala om palestinierna, säger en nordafrikansk diplomat som har lång erfarenhet av toppmöten i förbundet där linjen i Palestinafrågan för 20 år sedan fortfarande definierades av ”hökarna” (Algeriet, Irak, Sudan, Syrien och Jemen). Som ett tecken i tiden hör man aldrig längre talas om Byrån för bojkott av Israel, som är beroende av Arabförbundet. Men sedan ligger dess säte också i Damaskus…

Mån om att utmåla sig själv som ansvarig för den senaste utvecklingen meddelade Trump i en tweet den 24 oktober att ”fem andra [arabiska] länder tänker följa i spåren” av Förenade Arab­emiraten, Sudan och Bahrain. Förutom Oman, Qatar och Marocko (varav de två sistnämnda i praktiken redan har direkta relationer med Israel) hoppades den amerikanske presidenten kunna övertyga Saudiarabien att officiellt ta steget, men kung Salman Ibn Al-Sauds försiktighet var för stark. 2018 tillrättavisade han kronprinsen Mohammed Bin Salman (”MBS”) efter att denne flera gånger gett uttryck för sin positiva syn på Israel och ”Israelernas rätt att ha sin egen mark”.2 I januari, när den saudiske utrikesministern välkomnade ”seklets plan” som tagits fram av Trumps regering för att lösa den israelisk-­palestinska frågan, skyndade sig kungen att lugna palestinierna genom att hänvisa till Abdallah-­planen.

För den gamle kungen handlar det främst om att hålla skenet uppe och se till att frågan inte förvärrar en redan spänd intern situation som präglas av osäkerhet kring tronföljden och kronprinsens vilja att skaka den rådande ordningen. På Twitter, ett socialt medium som erbjuder viss kompensation för den bristande yttrandefriheten, är saudierna splittrade. Om vissa är positiva till närmandet till Israel och fäller hårda domslut över de palestinska ledarna, förkastar andra avtalet våldsamt och kräver att östra Jerusalem överlämnas till palestinierna. Enligt den israelisk-amerikanske miljardären Haim Saban är MBS själv medveten om att en normalisering kan leda till att han ”dödas av Iran, Qatar eller sitt eget folk”3. Dessutom finns risken att andra medlemmar av kungafamiljen kan utnyttja tillfället att hindra honom från att inta tronen.

Mohammed Bin Zayed Al-Nahyan (”MBZ”) är den andra motorn i normaliseringen av Israel. Men kronprinsen och de facto ledaren i Förenade Arabemiraten är mindre begränsad än sin saudiske kollega av inrikes­politiska omständigheter. De få undersåtarna, som utgör en ö i ett hav av utlänningar som utgör 90 procent av federationens sex miljoner invånare, har under de senaste två årtiondena vant sig vid en långsam normalisering. I palatsen i Abu Dhabi och Dubai har de israeliska juvelerarna diskret hållit ställningarna. På konferenser i de två städerna är det inte ovanligt att man stöter på israeliska akademiker som är där i egenskap av ”inbjudna observatörer”. I april 2011, efter flera månaders intensiv lobbying, tog Abu Dhabi emot ledningen för den nya Internationella myndigheten för förnyelsebar energi (Irena), efter att ha säkrat Israels officiella representation vid samma institution.

Och sedan augusti råder total hänförelse. Det går inte en vecka utan att pressen skriver om ett bilateralt ministermöte eller ett emiratisk-israeliskt evenemang. Emirates Center for Strategic Studies and Research (ECSSR) organiserar en konferens om utvecklingen av den ”abrahamitiska freden” i Persiska viken och Mellanöstern. En kommunikationsbyrå som grundats i all hast organiserar ett möte mellan kvinnliga ledare i de båda länderna – varav en är en välmeriterad tidigare medlem i israeliska armén. I Dubai väntar de stora hotellen otåligt på de israeliska turisthorderna som snart kommer att ges visumtillstånd. I denna handelsstad togs den israeliske riskkapitalisten Erel Margalit nyligen emot med pompa och ståt. ”Det är som att bli kär”, sade tv-presentatören Youssef Abdulbari på Dubai TV efter att ha intervjuat Margalit och prisat mångfalden av utbyten med israelerna.4 Idyllen är desto mer passionerad som den välbemedlade emiratiska ungdomen fascineras av Tel Aviv vars nattliv spås ersätta Beiruts och Kairos.

Och palestinierna då? De som bor i Förenade Arabemiraten, i vissa fall sedan 1950-talet, tvingas hålla låg profil. En av dem förklarar för oss under anonymitet att hen funderar på att flytta till Kuwait:

– En monarki som i motsats till sina grannländer vägrar att ha med Tel Aviv att göra så länge som de palestinska områdena inte ges tillbaka. (5)
Även om de emiratiska myndig­heterna insisterar på den finansiella och humanitära hjälp som man ger palestinierna, inte minst för att bekämpa covid-19, så är svansföringen i den politiska frågan mycket lägre.

För MBZ är en av kompensationerna för normaliseringen av Israel att Tel Aviv överger projektet att annektera Västbanken. På vilket den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu svarar att den helt enkelt är ”uppskjuten”. Denna falska dialog, där båda parter talar förbi varandra och som enbart syftar till att rädda ansiktet på dem, lär fortsätta så länge som den Palestinska myndigheten ledd av Mahmoud Abbas motsätter sig en ”fred” som inte ställer några större krav på Israel. Om han efterträds av en mer medgörlig ledare som accepterar att göra nya eftergifter kommer garanterat ingen propalestinsk offensiv att komma från emiraterna. För Abu Dhabi är Mohammed Dahlan, en tidigare ledare för det palestinska Fatah-­partiet och tidigare chef för säkerhetstjänsten i Gaza, en idealisk kandidat. Han är bosatt i Dubai, har en spänd relation med Abbas och valde att inte kritisera avtalet mellan Förenade Arabemiraten och Israel. Han ska till och med ha varit en av avtalets upphovsmän.

I Bahrain har normaliseringen drag av både den emiratiska och den saudiska situationen. I likhet med de tidigare har den lilla ön i Persiska viken som styrs av en sunnitisk monarki länge bedrivit en normaliseringspolitik i praktiken, en politik som gått så långt att man 2009 lät Israel öppna en informell ambassad (6). Men befolkningen som till övervägande del är shiitisk är långt mindre foglig än i Förenade Arabemiraten. Även om den hårda repressionen av den folkliga protest­rörelsen 2011 har försvagat oppositionen har denna inte försvunnit, och i likhet med delar av den saudiska opinionen har den skyndat sig att för­döma närmandet till Israel.

Situationen är helt annorlunda i Sudan. Under den osäkra övergången till demokrati har generalerna vid makten tre prioriteter: att Sudan ska strykas från listan över länder som stödjer terrorism, att sanktionerna mot landet som infördes efter massakrerna i Darfur ska hävas och att landet ska ges tillgång till internationell finansiering. Normaliseringen av relationerna med Israel garanterar Khartoum Washingtons stöd i dessa strävanden, men det har också utlöst spänningar mellan militärerna och koalitionen av partier och rörelser som ledde protesterna mot Omar Al-Bashir 2019. Denna koalition anser att det inte är upp till en övergångsregering att fatta ett sådant beslut. Men det återstår att se hur långt de kommer att gå i sina protester.

Texten är tidigare publicerad
i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jonas Elvander.

Akram Belkaïd