För bara några decennier sedan var namnet Lev Trotskij det mest polariserande i hela arbetarrörelsens vokabulär. I dag är det nästan svårt att ta in, men fram till åtminstone 80-talet betydde det fundamentalt olika saker för olika fraktioner inom vänstern. I vissa ögon var det ett namn på den store ”proletärdemokraten”, i andra på den molok som offrade revolutionens barn. För många utanför rörelsen sågs han som den brutala krigskommissarien som avrättade desertörer under ryska inbördeskriget. I dag får man säga att utifrån-bilden blivit den dominerande, mycket på grund av den ryska miniserien Trotsky som kom på Netflix 2019 (och kanske till liten del den trotskistiska historikern Pierre Broués osminkade biografi).
Håkan Blomqvist är sedan sin biografi om kommunisten, och sedermera nazisten, Nils Flyg från 1999 en av Sverigemästarna på arbetarhistoria. Produktiv som få, en säker stilist och med en glöd i sitt berättande. Han har nu tagit på sig den otacksamma uppgiften att introducera Trotskij för en – får man anta – yngre läsekrets. Trotskij! Revolutionären mot Stalin är en kort och välskriven liten bok på dryga 100 sidor, tryfferad med ett stort bildmaterial. I inledningen skriver Blomqvist att han inte kallar sig trotskist men för läsaren är det uppenbart var hans sympatier ligger. Boken är dock inte någon introduktion till Trotskijs teorier, som i vissa fall blivit hippa på senare år, utan en strikt berättelse om hans liv. I korta kapitel lär vi känna ”Rebellen”, ”Världsrevolutionären”, ”Antifascisten” och så vidare. Men Blomqvist är som sagt en god berättare och den summariska levnadsteckningen får färg genom jämförelser – till exempel mellan det ryska inbördeskrigets brutalitet och dagens Syrien.
Givetvis finns det saker att invända mot en så kort bok om ett stort och omdiskuterat människoöde. Till exempel saknas ett bemötande av den, i mina ögon, tyngsta kritiken mot trotskisterna. Den framfördes av den amerikanska Rysslandsforskaren Stephen F Cohen under 80-talet och gick ut på att Trotskij aldrig formulerade en alternativ plan för Rysslands modernisering (till skillnad från högerbolsjeviken Nikolaj Bucharin) – vilket gjorde att hans kritik mot Stalins tvångskollektiviseringar i praktiken blev uddlös. Han tar inte heller upp hur tidigt Trotskij marginaliserades i bolsjevikpartiet och att ”trotskismen” redan från början var en obetydlig liten sekt, om än med ett stort intellektuellt kapital. Detta är dock inga tunga invändningar mot själva boken – för i grunden tror jag att det är rätt att fokusera på revolutionärens dramatiska liv. Det gör Trotskij! till en fin liten skrift som man inte behöver gräva ned sig i någon djup skyttegrav för att uppskatta – tack och lov.