När centerstudenterna på lördagen gav partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl en utmärkelse i form av en tavla där LO:s kansli står i lågor blev reaktionerna precis som man kunde vänta sig. Fackföreningsrörelsen rasade och Annie Lööf gick snabbt ut och tog avstånd av från tavlan. Sedan var saken ur världen – en liten fnurra på tråden som knappast kommer rubba relationen mellan Socialdemokraterna och dess antifackliga samarbetsparti.

Det finns så klart ingen som tror att centerstudenterna på allvar uppmanar till mordbrand eller politiskt våld mot motståndare, som en del högt uppsatta socialdemokrater antytt. Trots det finns all anledning att tala allvar om Centerpartiets destruktiva roll i svensk politik. Unga CUF:are må framställa sig själva som radikaler som utmanar en maktinstitution, symboliserad av LO-borgen, men liknar snarare fega mobbare. Med Svenskt Näringslivs hela propagandaapparat i ryggen sparkar de på en fackföreningsrörelse och en arbetarklass som redan befinner sig i underläge.
För centerpartister är det en ”frihetsreform” när otryggheten på arbetsmarknaden ökar och chefernas makt stärks på de anställdas bekostnad. Det är en ”frihetsreform” när välfärden urholkas och gemensamma tillgångar säljs ut. Det är en ”frihetsreform” när utländska riskkapitalister fritt får starta och driva skolor för skattemedel, även om det innebär att fungerande kommunala skolor slås ut och segregationen ökar. När centerpartister talar om frihet är det alltid kapitalets frihet det handlar om.

Klyftan mellan partiledningens vackra ord om att ”fackföreningar behövs” och ungdomsförbundets ”fuck facket”-retorik är typisk för det hyckleri som blivit Centerpartiets signum. Å ena sidan kan Centerkvinnorna i en högtravande debattartikel uppmana Liberalerna att ”stå på godhetens sida” – det vill säga inte förhandla med Sverigedemokraterna. Å andra sidan hotar Centerpartiet med att släppa fram en regering som stödjer sig på just SD om man inte får igenom sin marknadsliberala politik. Med kravet på att utesluta Vänsterpartiet från inflytande likställer man dessutom ett demokratiskt socialistiskt parti med ett parti grundat av nazister, som står för inskränkt aborträtt, hat mot sexuella minoriteter och hets mot flyktingar.

Syftet med skådespelet är uppenbart. Genom att positionera sig som en motpol till högerpopulismen vänder sig Annie Lööf till en progressiv medelklass som i många frågor står till vänster om partiet. Det finns säkert centerväljare som brinner för marknadshyror och försvagad arbetsrätt, men de flesta gör det nog inte. Till och med bland centerväljare finns en klar majoritet mot till exempel vinstdrivna skolor. Att få debatten att handla om värderingar snarare än ekonomisk politik ligger därmed i Centerpartiets intresse.

En intressant undersökning från Kantar Sifo visar hur effektiv denna strategi har varit. Medan januari­överenskommelsen inte förändrat väljarnas bild av Socialdemokraternas position på höger-vänsterskalan i någon större utsträckning har bilden av Centerpartiet och Liberalerna förändrats påtagligt: båda har gått kraftigt åt vänster på den politiska skalan både enligt sina egna och de andra partiernas väljare, trots att den ekonomiska politiken inte har förändrats. Det är en stor seger för Annie Lööf som i många väljares ögon framstår som en sansad mittenpolitiker samtidigt som hon fortsätter det systemskifte som inleddes under Alliansens åtta år vid makten.

Att Annie Lööf snabbt tog avstånd från centerstudenternas upptåg handlade förmodligen inte bara om att det var pinsamt för samarbetspartiet Social­demokraterna, utan lika mycket om att skydda bilden av Centerpartiet som den förnuftiga företrädaren för mitten. Att Socialdemokraterna frivilligt bidrar till att befästa den bilden och därmed förskjuta hela den politiska skalan flera sjumilakliv åt höger är en stor tragedi.