Anders Nordström och jag är överens om att det behövs betydande offentliga investeringar för att bygga upp en välfärd för alla.

Vi är rimligen också överens om att det finns ett stort utrymme för att höja skatterna. Bara att återställa tidigare skattekvot, med ännu mer riktade skatter, skulle kunna ge upp emot 400 miljarder i nivåhöjande investeringsutrymme, inklusive omprioriteringar inom statsbudgeten. Per år.

Till det kan man fånga in ytterligare resurser till förbättrad välfärd genom lagstiftning som omöjliggör fortsatt profitering inom välfärdsområdena. Från bostadsbyggande till hälsovården.

Trots det kan man kanske behöva låna mer. Gör man det, är det bra att komma ihåg att inflationen bara hjälper till att minska lånets verkliga värde, om man samtidigt kan öka sina inkomster med motsvarande belopp. Har jag ett lån på mitt hus på tre miljoner kan inflationen bara hjälpa mig att få ned den skulden i reella termer under förutsättningen att jag kan öka min disponibla inkomst i motsvarande grad. Kan jag inte det, ska jag fortfarande betala mina tre miljoner med lika mycket pengar som jag hade före inflationen. Samtidigt som allt annat jag behöver köpa har blivit dyrare.

Också Anders Nordström håller med om att lån någon gång ska betalas. Statens lån betalas i huvudsak från de dominerande skatterna mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter. Dessa skatter relaterar i hög utsträckning till hushållens inkomster, det vill säga löner, direkt och indirekt.

Hur mycket lön finns det då att beskatta? Ja, tittar man på löneandelen av BNP (eller egentligen av förädlingsvärdet) har den sjunkit från från strax under 77 procent 1978, till omkring 60 procent. Samtidigt som staten alltså ska betala lån med inkomster från beskattad lön, sjunker den del av BNP som beskattas på det sättet. Eftersom vinsterna i företagen då stiger i motsvarande grad, kan man i stället beskatta dem. Riks­dagen har så sent som i år i stället sänkt bolagsskatten ytterligare.

I klartext betyder det att om jag lånar 100 miljarder till så ökar inte statens inkomster med motsvarande belopp som inflationen kan minska värdet på lånet med i reella termer, så länge en god vänsterpolitik inte kan få löneandelen att växa, och beskattas, i motsvarande grad. Växer löneandelen behöver man inte heller ta lånet. Då ökar i stället skatteinkomsterna direkt med oförändrad skatt.

Tanken att inflationen ska ta hand om våra skulder påverkar dess­utom andra saker. En betydande del av utgifterna i statsbudgeten är kopplad till index som korrelerar med inflationen på olika sätt. Detta gäller stora delar av socialförsäkringssektorn till exempel. Alla varu­inköp, exempelvis pengar bortkastade på försvarsmaterial, blir också dyrare, liksom myndighetsanslagen och de flesta tjänster staten köper. Dessa ökade utgifter ska också finansieras.

Ska man investera är det som sagt bra om det man investerar i ger avkastning (eller bra välfärd om man tycker av­kastning låter otäckt). Efter att ha lyssnat på Sandro Scocco i förra veckan, är jag övertygad om att V kommer att kunna identifiera just de goda investeringarna genom formulering och lansering av de klassiska socialdemokratiska reformprogram för folkflertalet som de själva sedan länge har övergett. Investeringar som dessutom snabbt kommer att minska vissa utgifter och öka inkomsterna i statsbudgeten.

Vad sägs om den draghjälpen, Anders?