Mellan 1961 och 1989 löpte en 18 mil lång och knappt fyra meter hög mur genom Tysklands nuvarande huvudstad Berlin. På den östra sidan kallades den för den antifascistiska skyddsvallen, vilket många skrattar åt i dag eftersom vi numera vet – genom ett av många påhittade Winston Churchill-citat – att antifascisterna ju var de verkliga fascisterna.

I det socialistiska Europa, vilket under denna tid inkluderade en betydande del av Tyskland, låg i namnets betydelse de 20 miljoner medborgare enbart i Sovjet­unionen som slaktats av de uttalade fascisterna under andra världskriget och de svängdörrar för nazistiska krigsförbrytare som bevisligen ledde rakt in Västtysklands statsapparat, näringsliv samt det nygrundade Nato. Om 70-talets stadsgerillor hade fel i mycket så hade de rent empiriskt rätt i sin grundanalys av den västtyska samhällstoppen som nedlusad av nazister.

I Julia von Heinz delvis självbiografiska film Und morgen die ganze Welt, som hade svensk premiär under Göteborgs filmfestival, medverkar en gammal RAF-medlem som en sorts orakel för en ny generation tyska vänsterradikaler. Han försöker förklara att det uppsving fascismen erhållit i Tyskland sedan återföreningen inte effektivt bekämpas i längden genom att klippa till varenda nazist de ser, eftersom samhällsordningen hela tiden kommer att producera nya. Luisa (Mala Emde) och hennes gäng vägrar dock att lyssna på det örat. Hon flyttar till Mannheim för att leva studentliv men tröttnar snart på sin juridiklärares självbelåtna reciterande av den tyska grundlagen och söker sig i stället till ett av stadens ockuperade hus där hippies med malätna dreads plinkar Bella ciao på gitarr medan storköket serverar oaptitliga punkgrytor på dumpstrade rotfrukter.

Inom den rörelse Luisa blir en del av ryms både de som med ickevåld som princip värnar om sina statsbidrag och de som konfronterar kapitalismens draksådd med nävarna. Till en början demonstrerar hon till försvar för den tyska demokratin mot den framväxande nyfascismen och skolloven ägnar hon åt bayerska överklassritualer i föräldrahemmet med en pappa som tycker att ett vänsterengagemang är något pittoreskt så länge man är ung. Men konfronterad med den förljugna tyska statens självbild – där polisen prioriterar att stänga ned allaktivitetshus framför att beslagta nazisters vapenlager – dras hon allt mer till de militanta gatukämparna och framför allt till deras informella ledare (med det något övertydliga namnet) Alfa.

Und morgen die ganze Welt är dock ingen uppväxtskildring om en individ från borgerligheten på tillfälligt besök i ett sammanhang präglat av solidaritet och kamratskap som det går ett tjog på dussinet av. von Heinz ställer relevanta frågor om politiskt våld i en tid och ett sammanhang där den populära frasen att nazisterna bytt brunskjortor mot kavaj och slips bokstavligen är sann. Varje vecka avslöjas en ny cell inom den tyska militären eller polisen och frågan är vem som i dag skrattar åt det gamla påståendet att förbundsrepubliken blivit Tredje rikets efterföljare. Inte de tyska antifascisterna i alla fall.