Utrikes 21 februari, 2021

Indiens bönder i världshistoriens största strejk

Mitt under pandemin har den indiska regeringen antagit tre lagar som syftar till att drastiskt avreglera det offentliga livsmedels- och jordbrukssystemet. Sedan de antogs i september 2020 har lagarna gett upphov till en proteströrelse utan motstycke i landet.

Sedan slutet av november 2020 har hundratusentals bönder slagit läger vid portarna till den indiska huvudstaden New Delhi, fast beslutna om att tvinga regeringen på knä. Det är inte första gången som bönderna intar den mediala och politiska scenen i Indien; det kan ske när en självmordsvåg drabbar gruppen, eller på grund av deras kamp mot genetisk modifierade grödor (GMO), eller när de protesterar mot expropriering. Men denna gång har protesternas storlek, böndernas beslutsamhet, deras sätt att agera samt stödet från en stor del av samhället som motsätter sig premiärminister Narendra Modis politik gett rörelsen en karaktär som aldrig förr skådats i Indien.

Införandet av tre lagar, som lades fram av regeringen i början av juni och sedan antogs av parlamentet i mitten av september, blev den tändande gnistan i en sektor som redan underminerats kraftigt. Antalet jordbrukare i den arbetsföra befolkningen har sjunkit från 70 procent 1951 till 48 procent 2011. Enligt experten Ashok Gulati, som stödjer reformerna, handlar det om att ”lägga grunden för moderniseringen av jordbruket”,(2) men för bönderna själva utgör lagarna början på avvecklingen av jordbruks- och livsmedelspolitiken som infördes på 1960- och 70-talet.

Denna politik vilar på subventionerade minimipriser. Dessa appliceras bara direkt i en tredjedel av jordbrukshandeln, främst för ris- och spannmålsbönder från nordöstra delen av landet, men de strukturerar också indirekt priserna för andra sektorer. Skördarna säljs på grossmarknader (mandis) som kontrolleras av delstaterna, men de kan också köpas upp av den nationella livsmedelsmyndigheten, Food Corporation of India, för att hålla uppe priserna. Lagren levereras då till delstatliga myndigheter som delar ut dem till de allra fattigaste.

Den första lagen, som syftar till att ”främja och förenkla handeln och utbytet av jordbruksprodukter”, gör det möjligt för bönderna att sälja sina varor utanför grossmarknaderna. Dessa marknader som upprättades för att minska mellanhändernas makt hamnade tidigt under rika familjers kontroll. Lokala de facto monopol som följer kastsystemets maktstrukturer uppstod för uppköp, byte och transport av jordbruksprodukter.

Snarare än att reformera dessa mandis vill den federala regeringen främja ”alternativa marknader” som är mer konkurrenskraftiga. Med erfarenheterna från delstaten Bihar, som avskaffade grossmarknaderna 2006, i åtanke fruktar bönderna att marknaderna och all reglering successivt kommer att utrotas.

”Bönderna [i Bihar] är numera utlämnade åt skrupellösa handelsmän som sätter ännu lägre priser [än på grossmarknaderna]”, enligt en officiell rapport.(3) För Richa Kumar som är forskare vid Indian Institute of Technology i New Delhi, befäster lagen snarare ”friheten” för jordbruksindustrins aktörer att ”handla var som helst” (det vill säga utanför de reglerade marknaderna).(4)

Den andra lagen, som är tänkt att skapa ”enighet om priset”, syftar till att uppmuntra bönderna och köpmännen att sluta kontrakt i enlighet med ett ramverk och tariffer som parterna kommit överens om före skörden. Även här lägger regeringen tonvikt på böndernas ”frihet” att välja var de ska sälja varorna. Men hur tungt väger den friheten när det är jordbruksindustrins jättebolag som står på andra sidan? Dessutom riskerar detta att uppmuntra till spekulativ och intensiv monokultur snarare än till en ekologisk diversifiering av odlingarna.

Den tredje lagen beskrivs som ett ”tillägg om essentiella produkter” och innebär att olja, lök och potatis stryks från listan över produkter som hittills har varit föremål för offentlig reglering. Det innebär att det är slut med delstatsmyndigheternas uppköp, trots att bönderna helst hade sett att dessa utsträcktes till många fler produkter. Det uttryckliga målet är att locka privata investeringar till moderniseringen och utvecklingen av lagerinfrastrukturen, inte minst eftersom de lokala myndigheterna ofta anklagas för slöseri på grund av de dåliga lagringsmöjligheterna. Den totala avsaknaden av centrala regleringar gör dock denna reform riskfylld, då undernäringen i landet fortfarande är hög: 14 procent av Indiens befolkning är undernärd.(5) De fattiga riskerar att drabbas av matvarubrist och övriga konsumenter av prishöjningar. ”Denna lag drabbar inte bara bönderna, utan även ’den vanlige medborgaren’ i detta land. Den ger grönt ljus åt inflationen”, sade ministerpresidenten i delstaten Delhi tillika ledaren för Den vanlige medborgarens parti, Arvind Kejriwal, i ett tal den 14 december.(6) Hans parti stödjer böndernas strejk, precis som Kongresspartiet och Indiens kommunistiska parti (marxistiskt).(7)

Dessa tre lagar innehåller också en serie åtgärder som gör det svårare för medborgare att få hjälp av myndigheterna i händelse av en konflikt med en privat aktör. De åtgärdar inte heller på något sätt de sociala och miljömässiga kostnader som den modell av den ”gröna revolutionen” som hittills har förts har inneburit.(8) De tar heller ingen hänsyn till de landlösa jordbruksarbetarna som, beroende på region, utgör nästan en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen på landsbygden.

Genom att öppna för sänkta offentliga subventioner utgör lagarna en sammanhängande helhet som utlämnar jordbruket åt mäktiga jordbruksindustriella- och livsmedelskoncerner. Därav vreden hos bönderna, som formulerade sitt svar på reformförslaget redan i juni 2020, under de regionala fackföreningarnas fana. Den 9 augusti, vilket var det 78:e jubileet för rörelsen Quit India, som protesterade mot den brittiska kolonialismen, bröt demonstrationer ut lite här och var: lagtexterna brändes, vägblockader sattes upp, moped- och traktorkaravaner, ockupationer och presentationer av upprop ägde rum. En nationell och partipolitiskt obunden allians av över 500 lokala organisationer har bildats som uppmanar till en ”enad bondemobilisering” (Sanyukt Kisan Morcha).

Rörelsen har sitt fäste i de norra delstaterna – Punjab, Haryana och Uttar Pradesh –, där bönderna, som äger sin jord och ofta anses ha tjänat på den ”gröna revolutionen”, sedan 1990-talet utgör den del av jordbruksvärlden som har svårast att säkerställa sin sociala reproduktion. I Punjab där rörelsen är stark uppgår den ägda marken till 3,6 hektar i genomsnitt, medan den inte är mer än en hektar på nationell nivå. När regeringen, som kontrolleras av det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (Det indiska folkets parti, BJP), vägrade förhandla uppmanade bönderna folk att tåga till New Delhi. När demonstranterna nådde huvudstadens portar fick de hjälp med organiseringen av ett nätverk av hinduiska tempel och gurudwaras, sikhiska helgedomar. Huvudstadens tillfartsvägar blev snabbt delvis blockerade av böndernas läger. Tält har satts upp och sovsalar, vattenkranar, tvättstugor, vårdcentraler och kollektivkök har uppförts. Scener med enorma skärmar har installerats och varje tal sänds direkt på sociala medier.

Antalet kollektiva aktioner fortsätter ständigt att öka. Den 8 december uppmanade bondeorganisationerna till nationell strejk, vilket möttes av ett starkt gensvar i fackföreningar för löntagare och studenter, kvinnorörelser och till och med av vissa köpmän, trots att dessa anses gynnas mest av jordbrukslagarna. En hungerstrejk hölls som svar på den hårda repressionen som präglats av tårgas, vattenkanoner och flera hundra gripanden, enligt fackföreningen All India Kisan Sabha. Den 20 december gjorde tillströmningen av nya demonstranter från Rajasthan att vägen mellan New Delhi och Jaipur blockerades. Den 23:e utropades ”böndernas dag” och förstärkningar från flera delstater nådde huvudstadens portar. Några tusen små- och medelstora bönder från östra och centrala Indien, varav de flesta är medlemmar av kommunistiska fackföreningar, bildade en jeep-karavan.

Den 26 december lanserades en bojkott av ”produkter och tjänster från Ambani och Adani”. I en fras som leker med hindispråkets ljud och lingvistiska kombinationer kritiserar bönderna två högst verkliga namn: de två miljardärerna Gautam Adani och Mukesh Ambani, vars konglomerat på en gång symboliserar ”Shining India” (BJP:s slogan i valrörelsen 2004) och exploateringen av jordbruksekonomin. Ambani som är den mest förmögna personen i Indien enligt Forbes(9) leder koncernen Reliance Industries, som sysslar med allt ifrån petrokemisk teknik till telekommunikation, för att inte nämna grosshandel, transport och spannmålslagring.

Precis efter honom kommer Adani. Han leder en stor grupp med intressen i gruvindustri, bostadsbyggande, hamnindustrin, samt en allt större närvaro i livsmedels- och jordbrukssektorn (koncernen producerar landets största oljemärke). De båda miljardärerna är nära vänner till premiärminister Narendra Modi. Den 27 december avbröts premiärministerns veckovisa radioprogram, Mann Ki Baat (”Samtal från hjärta till hjärta”), av bönder som slog på metalltallrikar för att symboliskt överrösta honom och uttrycka sitt motstånd mot hans politik. Bondeorganisationer uppmanade människor att lämna tillbaka SIM-kort av märkena Reliance (Ambani) och Jio (Adani).

Rörelsens närmast militäriska struktur visar de nära relationer som råder mellan jawan (militären) och kisan (bönderna). De påminner om ett politiskt slagord som är lika gammalt som självständigheten själv: ”Jai jawan, jai kisan” (”Ära till militärerna, ära till bönderna”). I korthet är budskapet att om militären försvarar landets gränser ansvarar bönderna för den interna säkerheten, det vill säga livsmedelssäkerheten. Denna moraliska pakt har gjort att bönderna historiskt har åtnjutit statligt skydd från staten – en pakt som i dag krossats.

Inledningsvis beskrevs demonstranterna från norra Indien av BJP och media som ”antinationalister” som uppviglats av Kina eller Pakistan, eller till och med som ”terrorister” och ”separatister”, med hänvisning till den sikhiska separatiströrelsen i Punjab som ockuperade det Gyllene templet 1984 innan upproret kvästes i blod på premiärminister Indira Gandhis order (hon mördades några månader senare av sina sikhiska livvakter).

Demonstranterna har också anklagats för att vara kontrollerade av den kommunistiska gerillan naxaliterna och utgör vad vissa BJP-politiker och regeringstrogna journalister kallar ”tudke tudke gang” – ungefär ”förstörarna av den nationella enigheten”.

I själva verket är situationen den motsatta: bondekoalitionen har tydligt motsatt sig de godtyckliga gripandena av människorättsaktivister och den kontroversiella medborgarskapslagen från 2019 som diskriminerar muslimer.(10) Dessutom hjälper många sikher till att laga och dela ut mat till andra demonstranter, men också till poliser och paramilitära styrkor som skickats för att ”säkra” vägarna. Detta syns på foton som dock cirkulerar mycket mindre i de så kallade ”godi-medierna” (bokstavligen översatt till ”media som sitter i maktens knä”), som demonstranterna kallar dem.

”Vi är bönder, inte terrorister”, skanderar demonstranterna. De har grundat tidningen Trolley Times, som presenterar sig som ett oberoende och organiserat svar på de mediala attackerna. De har också en stark närvaro på sociala medier och har på det sättet i direktsändning kunnat följa serien debatter mellan deras företrädare och ministrarna för jordbruk, handel och industri, liksom med ministern för konsumtion, livsmedel och distribution. Inför en regering som vägrar dra tillbaka lagarna fortsätter de att kräva att minimipriserna utsträcks till hela jordbrukssektorn och att de erkänns som en lagstadgad rätt.

Den 26 januari, som också är årsdagen för ikraftträdandet av det självständiga Indiens grundlag, åkte en lång karavan av traktorer genom Delhi. Men inget tyder ännu på att det kommer att räcka för att tvinga Modi på reträtt.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Artikelförfattarna är docent i sociologi och antropologi vid Universitetet i Tours, respektive docent i sociologi, associerad chef för Émile Durkheim-centret i Bordeaux. Den förra är medredaktör till antologin L’Inde des sciences sociales, Aux Forges de Vulcain, Paris, 2017.
Ashok Gulati, ”On farm bills, government must get its act together, but Opposition is misguided”, The Indian Express, New Delhi, 28 september 2020.
Himanshu, ”Lessons from Bihar’s abolition of its APMC system for farmers”, Mint, New Delhi, 24 september 2020.
Paridhi Sinha, ”If the mandi is gone, there is no buyer of last resort – Richa Kumar, Associate Professor, IIT-Delhi”, The Blue Letters, 2 november 2020,
”The State of Food Security and Nutrition in the World 2020”, utgåva 2020, Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Rom, 13 juli, 2020.
”’Calling farmers terrorists attempt to defame them’: Arvind Kejriwal”, New Delhi Television (NDTV), 14 december 2020, www.ndtv.com. Aam Aadmi-partiet kom till makten 2015, till stor del hjälpt av antikorruptionsrörelsen 2011.
Det finns flera kommunistiska partier i Indien, däribland Indiens kommunistiska parti och Indiens kommunistiska parti (marxistiskt).
”Degraded and wastelands of India: Status and spatial distribution”, Indian Council of Agriculture Research, New Delhi, juni 2010.
”India’s 100 richest people”, Forbes India, Jersey City (New Jersey), 7 oktober 2020.
 Aminah Mohammad-Arif, Jules Naudet och Nicolas Jaoul (red.), ”The Hindutva turn: Authoritarianism and resistance in India”, South Asia Multidisciplinary Academic Journal, nr. 24–25, Paris, 2020.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)