Sedan slutet av november 2020 har hundratusentals bönder slagit läger vid portarna till den indiska huvudstaden New Delhi, fast beslutna om att tvinga regeringen på knä. Det är inte första gången som bönderna intar den mediala och politiska scenen i Indien; det kan ske när en självmordsvåg drabbar gruppen, eller på grund av deras kamp mot genetisk modifierade grödor (GMO), eller när de protesterar mot expropriering. Men denna gång har protesternas storlek, böndernas beslutsamhet, deras sätt att agera samt stödet från en stor del av samhället som motsätter sig premiärminister Narendra Modis politik gett rörelsen en karaktär som aldrig förr skådats i Indien.

Införandet av tre lagar, som lades fram av regeringen i början av juni och sedan antogs av parlamentet i mitten av september, blev den tändande gnistan i en sektor som redan underminerats kraftigt. Antalet jordbrukare i den arbetsföra befolkningen har sjunkit från 70 procent 1951 till 48 procent 2011. Enligt experten Ashok Gulati, som stödjer reformerna, handlar det om att ”lägga grunden för moderniseringen av jordbruket”,(2) men för bönderna själva utgör lagarna början på avvecklingen av jordbruks- och livsmedelspolitiken som infördes på 1960- och 70-talet.

Denna politik vilar på subventionerade minimipriser. Dessa appliceras bara direkt i en tredjedel av jordbrukshandeln, främst för ris- och spannmålsbönder från nordöstra delen av landet, men de strukturerar också indirekt priserna för andra sektorer. Skördarna säljs på grossmarknader (mandis) som kontrolleras av delstaterna, men de kan också köpas upp av den nationella livsmedelsmyndigheten, Food Corporation of India, för att hålla uppe priserna. Lagren levereras då till delstatliga myndigheter som delar ut dem till de allra fattigaste.

Den första lagen, som syftar till att ”främja och förenkla handeln och utbytet av jordbruksprodukter”, gör det möjligt för bönderna att sälja sina varor utanför grossmarknaderna. Dessa marknader som upprättades för att minska mellanhändernas makt hamnade tidigt under rika familjers kontroll. Lokala de facto monopol som följer kastsystemets maktstrukturer uppstod för uppköp, byte och transport av jordbruksprodukter.

Snarare än att reformera dessa mandis vill den federala regeringen främja ”alternativa marknader” som är mer konkurrenskraftiga. Med erfarenheterna från delstaten Bihar, som avskaffade grossmarknaderna 2006, i åtanke fruktar bönderna att marknaderna och all reglering successivt kommer att utrotas.

”Bönderna [i Bihar] är numera utlämnade åt skrupellösa handelsmän som sätter ännu lägre priser [än på grossmarknaderna]”, enligt en officiell rapport.(3) För Richa Kumar som är forskare vid Indian Institute of Technology i New Delhi, befäster lagen snarare ”friheten” för jordbruksindustrins aktörer att ”handla var som helst” (det vill säga utanför de reglerade marknaderna).(4)

Den andra lagen, som är tänkt att skapa ”enighet om priset”, syftar till att uppmuntra bönderna och köpmännen att sluta kontrakt i enlighet med ett ramverk och tariffer som parterna kommit överens om före skörden. Även här lägger regeringen tonvikt på böndernas ”frihet” att välja var de ska sälja varorna. Men hur tungt väger den friheten när det är jordbruksindustrins jättebolag som står på andra sidan? Dessutom riskerar detta att uppmuntra till spekulativ och intensiv monokultur snarare än till en ekologisk diversifiering av odlingarna.

Den tredje lagen beskrivs som ett ”tillägg om essentiella produkter” och innebär att olja, lök och potatis stryks från listan över produkter som hittills har varit föremål för offentlig reglering. Det innebär att det är slut med delstatsmyndigheternas uppköp, trots att bönderna helst hade sett att dessa utsträcktes till många fler produkter. Det uttryckliga målet är att locka privata investeringar till moderniseringen och utvecklingen av lagerinfrastrukturen, inte minst eftersom de lokala myndigheterna ofta anklagas för slöseri på grund av de dåliga lagringsmöjligheterna. Den totala avsaknaden av centrala regleringar gör dock denna reform riskfylld, då undernäringen i landet fortfarande är hög: 14 procent av Indiens befolkning är undernärd.(5) De fattiga riskerar att drabbas av matvarubrist och övriga konsumenter av prishöjningar. ”Denna lag drabbar inte bara bönderna, utan även ’den vanlige medborgaren’ i detta land. Den ger grönt ljus åt inflationen”, sade ministerpresidenten i delstaten Delhi tillika ledaren för Den vanlige medborgarens parti, Arvind Kejriwal, i ett tal den 14 december.(6) Hans parti stödjer böndernas strejk, precis som Kongresspartiet och Indiens kommunistiska parti (marxistiskt).(7)

Dessa tre lagar innehåller också en serie åtgärder som gör det svårare för medborgare att få hjälp av myndigheterna i händelse av en konflikt med en privat aktör. De åtgärdar inte heller på något sätt de sociala och miljömässiga kostnader som den modell av den ”gröna revolutionen” som hittills har förts har inneburit.(8) De tar heller ingen hänsyn till de landlösa jordbruksarbetarna som, beroende på region, utgör nästan en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen på landsbygden.

Genom att öppna för sänkta offentliga subventioner utgör lagarna en sammanhängande helhet som utlämnar jordbruket åt mäktiga jordbruksindustriella- och livsmedelskoncerner. Därav vreden hos bönderna, som formulerade sitt svar på reformförslaget redan i juni 2020, under de regionala fackföreningarnas fana. Den 9 augusti, vilket var det 78:e jubileet för rörelsen Quit India, som protesterade mot den brittiska kolonialismen, bröt demonstrationer ut lite här och var: lagtexterna brändes, vägblockader sattes upp, moped- och traktorkaravaner, ockupationer och presentationer av upprop ägde rum. En nationell och partipolitiskt obunden allians av över 500 lokala organisationer har bildats som uppmanar till en ”enad bondemobilisering” (Sanyukt Kisan Morcha).

Rörelsen har sitt fäste i de norra delstaterna – Punjab, Haryana och Uttar Pradesh –, där bönderna, som äger sin jord och ofta anses ha tjänat på den ”gröna revolutionen”, sedan 1990-talet utgör den del av jordbruksvärlden som har svårast att säkerställa sin sociala reproduktion. I Punjab där rörelsen är stark uppgår den ägda marken till 3,6 hektar i genomsnitt, medan den inte är mer än en hektar på nationell nivå. När regeringen, som kontrolleras av det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (Det indiska folkets parti, BJP), vägrade förhandla uppmanade bönderna folk att tåga till New Delhi. När demonstranterna nådde huvudstadens portar fick de hjälp med organiseringen av ett nätverk av hinduiska tempel och gurudwaras, sikhiska helgedomar. Huvudstadens tillfartsvägar blev snabbt delvis blockerade av böndernas läger. Tält har satts upp och sovsalar, vattenkranar, tvättstugor, vårdcentraler och kollektivkök har uppförts. Scener med enorma skärmar har installerats och varje tal sänds direkt på sociala medier.

Antalet kollektiva aktioner fortsätter ständigt att öka. Den 8 december uppmanade bondeorganisationerna till nationell strejk, vilket möttes av ett starkt gensvar i fackföreningar för löntagare och studenter, kvinnorörelser och till och med av vissa köpmän, trots att dessa anses gynnas mest av jordbrukslagarna. En hungerstrejk hölls som svar på den hårda repressionen som präglats av tårgas, vattenkanoner och flera hundra gripanden, enligt fackföreningen All India Kisan Sabha. Den 20 december gjorde tillströmningen av nya demonstranter från Rajasthan att vägen mellan New Delhi och Jaipur blockerades. Den 23:e utropades ”böndernas dag” och förstärkningar från flera delstater nådde huvudstadens portar. Några tusen små- och medelstora bönder från östra och centrala Indien, varav de flesta är medlemmar av kommunistiska fackföreningar, bildade en jeep-karavan.

Den 26 december lanserades en bojkott av ”produkter och tjänster från Ambani och Adani”. I en fras som leker med hindispråkets ljud och lingvistiska kombinationer kritiserar bönderna två högst verkliga namn: de två miljardärerna Gautam Adani och Mukesh Ambani, vars konglomerat på en gång symboliserar ”Shining India” (BJP:s slogan i valrörelsen 2004) och exploateringen av jordbruksekonomin. Ambani som är den mest förmögna personen i Indien enligt Forbes(9) leder koncernen Reliance Industries, som sysslar med allt ifrån petrokemisk teknik till telekommunikation, för att inte nämna grosshandel, transport och spannmålslagring.

Precis efter honom kommer Adani. Han leder en stor grupp med intressen i gruvindustri, bostadsbyggande, hamnindustrin, samt en allt större närvaro i livsmedels- och jordbrukssektorn (koncernen producerar landets största oljemärke). De båda miljardärerna är nära vänner till premiärminister Narendra Modi. Den 27 december avbröts premiärministerns veckovisa radioprogram, Mann Ki Baat (”Samtal från hjärta till hjärta”), av bönder som slog på metalltallrikar för att symboliskt överrösta honom och uttrycka sitt motstånd mot hans politik. Bondeorganisationer uppmanade människor att lämna tillbaka SIM-kort av märkena Reliance (Ambani) och Jio (Adani).

Rörelsens närmast militäriska struktur visar de nära relationer som råder mellan jawan (militären) och kisan (bönderna). De påminner om ett politiskt slagord som är lika gammalt som självständigheten själv: ”Jai jawan, jai kisan” (”Ära till militärerna, ära till bönderna”). I korthet är budskapet att om militären försvarar landets gränser ansvarar bönderna för den interna säkerheten, det vill säga livsmedelssäkerheten. Denna moraliska pakt har gjort att bönderna historiskt har åtnjutit statligt skydd från staten – en pakt som i dag krossats.

Inledningsvis beskrevs demonstranterna från norra Indien av BJP och media som ”antinationalister” som uppviglats av Kina eller Pakistan, eller till och med som ”terrorister” och ”separatister”, med hänvisning till den sikhiska separatiströrelsen i Punjab som ockuperade det Gyllene templet 1984 innan upproret kvästes i blod på premiärminister Indira Gandhis order (hon mördades några månader senare av sina sikhiska livvakter).

Demonstranterna har också anklagats för att vara kontrollerade av den kommunistiska gerillan naxaliterna och utgör vad vissa BJP-politiker och regeringstrogna journalister kallar ”tudke tudke gang” – ungefär ”förstörarna av den nationella enigheten”.

I själva verket är situationen den motsatta: bondekoalitionen har tydligt motsatt sig de godtyckliga gripandena av människorättsaktivister och den kontroversiella medborgarskapslagen från 2019 som diskriminerar muslimer.(10) Dessutom hjälper många sikher till att laga och dela ut mat till andra demonstranter, men också till poliser och paramilitära styrkor som skickats för att ”säkra” vägarna. Detta syns på foton som dock cirkulerar mycket mindre i de så kallade ”godi-medierna” (bokstavligen översatt till ”media som sitter i maktens knä”), som demonstranterna kallar dem.

”Vi är bönder, inte terrorister”, skanderar demonstranterna. De har grundat tidningen Trolley Times, som presenterar sig som ett oberoende och organiserat svar på de mediala attackerna. De har också en stark närvaro på sociala medier och har på det sättet i direktsändning kunnat följa serien debatter mellan deras företrädare och ministrarna för jordbruk, handel och industri, liksom med ministern för konsumtion, livsmedel och distribution. Inför en regering som vägrar dra tillbaka lagarna fortsätter de att kräva att minimipriserna utsträcks till hela jordbrukssektorn och att de erkänns som en lagstadgad rätt.

Den 26 januari, som också är årsdagen för ikraftträdandet av det självständiga Indiens grundlag, åkte en lång karavan av traktorer genom Delhi. Men inget tyder ännu på att det kommer att räcka för att tvinga Modi på reträtt.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Joël Cabalion & Delphine Thivet(1)