Staten behöver genomföra ”massiva investeringar de kommande åren” heter det i Vänsterpartiets budget­motion. För klimatet, för jobben och för fler bostäder. Om detta råder bred enighet i den politiska vänstern. Frågan är hur de ska finansieras.

Dagens budgetregler, som V står bakom, kräver att staten med skatter ”sparar ihop” till en investering innan den genomförs. Detta bromsar investeringarna och ställer dem mot välfärdssatsningar. Dessutom blir det onödigt dyrt. Den verkliga kostnaden för ett lån är realräntan. Den nominella räntan minus inflationen. I dag lånar staten på tio år till nollränta. Uppnås riksbankens inflationsmål på två procent blir realräntan alltså negativ, minus två procent.

Om staten i dag investerar 100 miljarder kronor för att bygga bostäder och finansierar det med skatter blir kostnaden förstås 100 miljarder kronor. Om staten däremot finansierar bostäderna med tioåriga obligationslån blir kostnaden i dag noll kronor. När lånen om tio år ska betalas blir kostnaden på grund av inflationen 83,5 miljarder kronor i det penningvärde som gällde när investeringen genom­fördes, vilket är det samhälls­ekonomiskt relevanta. Staten betalar i fast penningvärde tillbaka 16,5 procent mindre än låne­beloppet – den ”får betalt för att låna”, som ekonomer säger.
Enligt Stefan Sjölander leder låne­finansiering av löpande välfärdsutgifter ”i slutändan till Ebberöds bank” (Flamman nr. 4/2021). Men det är ett lite närsynt synsätt, offentlig ekonomi är nämligen inte samma sak som hushållsekonomi. Självklart kan inte budgetunderskott bli hur stora som helst. Och skatter ska vara huvudkällan till finansieringen av välfärden. Men rimliga underskott för en driftsbudget är fullt förenliga med stabila offentliga finanser. Detta kan illustreras av statsbudgeten för 2021. Enligt den kommer den offentliga sektorns skuld att minska från 42,6 procent av BNP i år till 41,4 procent 2022. Samtidigt förväntas staten gå med ett budgetunderskott på 262 miljarder kronor under samma period. Hur är det möjligt?

Förklaringen är just att offentlig skuld mäts i relation till BNP. När BNP växer kan under­skott därför vara fullt förenliga med oförändrad eller till och med krympande skuld.

Några som förstår detta är budgethökarna i EU. Det är därför det medelfristiga budget­mål som Sverige enligt EU ska sträva efter är minus en procent av BNP. Eller med andra ord, ett årligt budgetunderskott på cirka 50 miljarder kronor är enligt EU fullt förenligt med långsiktigt hållbara offentliga finanser i Sverige!
Några som däremot inte verkar förstå detta är Vänsterpartiets ledning. För hur kan det annars förklaras att V som enda vänster­parti i Europa förespråkar budgetregler som är mer åtstramande än EU:s regelverk?

Den inskränkta budgetortodoxi som dagens finanspolitiska regelverk representerar har Vänsterpartiets nya chefs­ekonom, den förre LO-ekonomen Sandro Scocco, länge varit en skarp kritiker av. Ska den nya V-ordförandens val av honom som rådgivare tolkas som att hon tänker köra över Ulla Andersson, Ali Esbati och andra som hårdnackat försvarat partiets uppslutning bakom de budgetregler S och M enats om? Låt oss hoppas det. Och om så är fallet, så ge henne lite draghjälp, Stefan.