Marieke Lucas Rijnevelds debut är en omskakande berättelse, som dock brister i trovärdighet och förlorar sig i poänglöst äcklande.
Nederländska Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna blev inte bara en skräll till jättesuccé bland läsare och kritiker i hemlandet; romanen har också översatts till flera språk och tilldelades 2020 det internationella Bookerpriset. Romanens huvudperson och berättarjag är Jas, en tioårig flicka som växer upp tillsammans med föräldrar och tre syskon på ett isolerat lantbruk som bedriver mjölkproduktion.
Värmen i Jas liv kommer från en av familjegårdens kaniner, som ska gå till slakt, som hon kallar Djeuwertje. Jas när en inre mörk önskan att i Djeuwertjes ställe ska hennes äldre bror Matthies dö, vilket han också gör i en drunkningsolycka. Matthies bortgång leder in familjen i sönderslitande sorg, och hos Jas inte bara sorg, utan också svåra skuldkänslor som hon destruktivt får utlopp för genom att skada sig själv och gårdens djur.
Skildringen av familjens sorg, vilken av föräldrarna hanteras på ett minst sagt primitivt och från övriga familjemedlemmar instängt sätt, är inte bokens enda centrala tema, utan även den genomgående bristen på mellanmänsklig värme och förståelse som präglar familjen. Gudsbilden de strängt religiösa föräldrarna bär på är inte en förlåtande Gud, utan präglas snarare av en skuldbeläggande och straffande, färgad av den reformerta miljö i vilken romanen utspelar sig i.
Som bäst är Obehaget om kvällarna en klaustrofobisk skildring av ett försummat barn där de egna inre mörka fantasierna, som också ofta övergår i handling, tar över berättarjagets världsbild. Inledningsvis är detta ytterst omskakande läsning med hög metaforisk verkshöjd. Men de grafiska skildringarna – och det blir bara mer och mer av sådant i form av övergrepp, förtryck, våld, självskadebeteende och djurplågeri ju längre romanens handling fortgår – förlorar sig i poänglöst äcklande.
Oaktat att Rijnevelds är både debutant och purung är det språkligt en mycket imponerande roman, men en skildring där en tioåring tänker och agerar som en vuxen i allt från tankar om Hitler till sex blir till slut inte bara rätt onödig läsning, utan också långtråkigt och torftigt, chockvärdet till trots. Visst, vad huvudkaraktären Jas gör och tänker är ofta i romanen en trovärdig återgivning av ett barns tänkande och handlande på grund av den försummelse och smärta som hon utsätts för av sin vuxna omgivning. Samtidigt skildras ofta hennes medvetande och handlande på ett sätt som är långt från vad ett barn är kapabelt till.
En roman behöver så klart knappast vara någon realism som helst trogen, men kraften i Obehaget om kvällarna förtas rejält av att skildringen av barnet Jas hela tiden utmynnar i vad som egentligen är Rijnevelds eget vuxna perspektiv. Som romanbygge landar det hela i en uppvisning av framtida potential snarare än stor litteratur.