Permanent full sysselsättning står i motsättning mot kapitalismen. Just därför är det ett självklart krav för en systemkritisk vänster att driva.
Vänsterpartiets utspel om en ny ekonomisk politik fortsätter att väcka debatt. Andemeningen i mycket av den interna kritiken sammanfattades i ett inlägg av Josefin Sjödahl i senaste Flamman: ”Marx har hamnat i komposten till förmån för den nya husguden Keynes”.
Att allt som andas keynesianism är ett rött skynke för många socialister är inget nytt. Keynes övertygelse att kapitalismens destruktiva sidor kan tyglas med statliga regleringar och aktiv finanspolitik tycks stå i vägen för en mer radikal systemkritik och bidra till att cementera ett orättvist och irrationellt system.
Samtidigt är det få som motsätter sig sakpolitiken i sig. Att Vänsterpartiet vill överge överskottsmålet och införa konkreta mål för sysselsättning och arbetslöshet i det finanspolitiska ramverket kan knappast beskrivas som ett steg åt höger. Snarare är det en långvarig frustration över avsaknaden av radikala visioner som återigen stiger upp till ytan.
Ett ökat fokus på full sysselsättning, jobbskapande och industripolitik måste dock inte vara synonymt med att nöja sig med att korrigera kapitalismens brister, och liberalen Keynes måste inte vara den huvudsakliga inspirationskällan till en sådan politik. Åtskilliga radikala tänkare har utvecklat snarlika idéer om konjunkturcykler, arbetslöshet och dess politiska dimensioner.
En av de mest kända är den polske socialisten Michał Kalecki, som utgick från Marx analys av kapitalismen men tillskrev staten en större roll än många samtida marxister. Liksom Keynes menade han att staten kan och bör gripa in för att återställa efterfrågan under ekonomiska kriser och till och med upprätthålla sysselsättningen på sikt. Men till skillnad från Keynes betonade han att kapitalet alltid kommer att motsätta sig en sådan politik.
En politik för full sysselsättning skulle visserligen gynna enskilda kapitalister på kort sikt, men också stärka arbetarnas förhandlingsposition och öppna för allt mer långtgående ingrepp i ekonomin. I essän ”Arbetslöshetens politiska aspekter” från 1943 menar Kalecki rentav att en av fascismens viktigaste funktioner var att övervinna denna motsättning mellan kapitalets kortsiktiga och långsiktiga intressen. Nazisternas militära upprustning gjorde slut på den ekonomiska krisen, men arbetslösheten som disciplinerande kraft ersattes av totalitärt förtryck.
Medan keynesianer tenderar att se den nyliberala doktrinen om sunda statsfinanser som irrationell – eftersom den skadar både löntagare och företag – är den enligt Kalecki en medveten strategi. De kritiker som antyder att Vänsterpartiets nya ekonomiska politik handlar om att vinna acceptans hos näringslivet och Annie Lööf underskattar också vilket motstånd en allvarligt menad politik för full sysselsättning kommer möta.
Rätten till ett arbete har fördelen att det är ett krav som är lätt att förklara och få gehör för, samtidigt som det öppnar för radikal systemkritik genom att beskriva arbetslöshet som ett politiskt val snarare än något naturligt och oundvikligt. Vi kräver full sysselsättning eftersom vi insisterar på att “människan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke dess slav” som Wigforss skrev i en valpamflett 1932 – i en tid då socialdemokratin fortfarande rymde en kritik av det kapitalistiska systemet.
Som socialister kräver vi inte rätten till ett arbete för att vi älskar lönearbetet som institution, utan tvärtom för att vi vägrar se människor som en slit-och-släng-vara som kapitalister kan utnyttja och dumpa som de behagar. När kapitalets ideologer spelar ut arbetare mot varandra genom att lägga skulden på individen utgör rätten till ett arbete en grund för solidaritet mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det. Full sysselsättning vore ett dråpslag mot Uber, Foodora och alla andra som parasiterar på människor desperata efter ett jobb – vilket som helst – för att överleva. Men vi måste gå ännu längre. Rätten till ett arbete måste också innebära rätten att säga nej till farliga, meningslösa eller själsdödande arbetsuppgifter. Vi kräver inte ”vilket jobb som helst” utan rätten till meningsfullt deltagande i samhällsekonomin under värdiga förhållanden.
Det är uppenbart att mer expansiv finanspolitik inte räcker för att nå det målet. Staten måste inte bara vara redo att finansiera stora investeringar utan också ha kapacitet att genomföra dem i offentlig regi när det är mer effektivt. När ekonomiska styrmedel inte räcker måste det gemensamma ägandet öka. Det finansiella systemet måste omvandlas i grunden för att styra resurser mot meningsfulla och produktiva projekt snarare än mot spekulation och rovdrift på naturen. Inte minst behövs ett fördjupat demokratiskt samtal om vilka dessa projekt bör vara.
Kalecki menade att permanent full sysselsättning kräver nya sociala och politiska institutioner som kanske inte är förenliga med det kapitalistiska systemet. Men i så fall är det inte målet som måste förkastas, enligt honom, utan systemet – till förmån för ett som är mer rationellt, mänskligt och demokratiskt.