Lars Landgrens originella skräcknoveller lämnar blod och skidspår efter sig.
Under 2010-talet har Sverige fått ett betydande antal skräckförfattare. Först ut var Anders Fager med Lovecraft-monster i svensk glesbygd. Sedan skrämde Mats Strandberg vettet ur läsaren med vampyrer på Finlandsfärjor och demoner på demensboenden. Efter det brakade det loss: Stefan Spjut skrev en nagelbitare om troll, Pål Eggert korsade socialromanen med splatter och Per Faxneld hittade en originell form i sina ”gotiska folklivsberättelser”. Numera har till och med barnlitteraturen två betydande häxmästare: Lena Ollmark och Ingelin Angerborn. Tio år bakåt i tiden var ”skräck på svenska” synonymt med John Ajvide Lindqvist. Men så är det inte längre.
Nu sällar sig en ny förmåga till denna skara. Lars Landgren heter han och boken Ljusnan du mörka är en riktig uppenbarelse. En tegelsten med 16 originella noveller, som alla utspelar sig i Hälsingland. För ett par år sedan hade den legendariska antologin Best new horror (PS Publishing) temat folktro och den brukar vara riktningsgivande för debutanter. Landgren hakar på trenden: i Ljusnan du mörka skymtar mylingar, lyktgubbar, troll och annat oknytt. Med hjälp av dessa skapar Landgren ett slags norrlandsgotik som lämnar blod och skidspår efter sig.
Ljusnan du mörka skiljer sig dock avsevärt från annan samtida svensk skräck. Om
den i huvudsak har Stephen King och H. P. Lovecraft som förebilder så får Landgren mig att tänka på Robert W. Chambers. Han skrev psykologiska och suggestiva skräcknoveller, mitt emellan fantastik och sjukdomsskildringar i slutet av 1800-talet, och är mest känd för att ha hittat på ”the yellow king” (en referens som alla som har sett True detective fattar). Landgren har framför allt ärvt Chambers förmåga att skriva fram på samma gång gåtfulla och överraskande slut. I novellen ”Höstsådd” flyttar den nyktra alkoholisten Pinnen in som dräng på gården Asknäs. Där bodde en förbittrad skomakare som lät sina barn svälta ihjäl. Inte helt oväntat börjar det knacka i väggarna och som läsare väntar man på splattereffekterna. Men Landgren gör något oväntat: han låter novellen mynna ut i en insikt hos Pinnen om sitt eget föräldraskap och vagabonderande liv. På så sätt liknar berättelsen en sedelärande folksaga, med mylingarna som staffage.
Överlag är Landgren oväntat sparsmakad, vilket känns uppfriskande. Han slår inte ut några hinkar grisblod i onödan, och när det blir våldsamt väljer han ut enstaka detaljer. På så vis sätter han tilltro till läsarens fantasi, vilket är ovanligt i samtidens genrelitteratur.
I min favoritnovell i samlingen – ”Bulleribock” – är intrigen den traditionella folksagans: en pojke blir kidnappad av ett troll på en skogsutflykt. Hans pappa – mellanchefen på ett gruvbolag – kommer för att rädda honom men erbjuds i stället att byta plats med pojken. Så långt inget konstigt. Men Landgren gör det oväntade att låta trollet berätta och novellen formar sig till en melankolisk betraktelse över samtidsmänniskan och tidens gång. Eller troll och troll förresten. Protagonisten kallas ”gulegaup” och när jag letar information om varelsen hittar jag inget.
Överlag är Ljusnan du mörka fylld av snåriga referenser till såväl mytologi som litteratur. I novellen ”Gåvan” dyker ett sällsynt ruggigt monster upp på en hälsingegård och talar på sanskrit. Jag lyckas lista ut att det är en varelse från Upanishaderna och novellen slutar abrupt med en allusion till en berömd passage i T.S. Eliots The Waste land. Detta höglitterära, emellanåt tillgjorda drag kommer nog störa en och annan läsare.
En annan sak att invända mot är Landgrens vildvuxna bildspråk. Så här kan det till exempel låta när man klipper ut en bisats i en särskilt prunkande mening: ”sunnanvinden i urbaniseringens mäktiga sockervadd”. Som läsare hajar man till: sockervadd som kastar vindar omkring sig? Vid ett annat tillfälle skriver han om ”Instagrams tillrättalagda varsel i ett pärlband av frusna ögonblick”. Visserligen snyggt formulerat – men ganska tomt. Inte så sällan snubblar metaforerna över varandra.
Detta är dock inget som stör helheten. För när det blir spännande – och det blir det ofta – litar Landgren helt och fullt på bärkraften i berättelsen. Detta imponerar i sig: att kunna växla mellan ett barockt bildspråk och högoktanig action. Det gör Ljusnan du mörka – om författaren ursäktar en parafras – till en blodig diamant, karvad ur svensk granit, i snålblåst.