I Per Leanders bok om den svenska kommunismens födelse och fraktionsstrider tar bitterheten dock till slut överhanden.
Den 13 april 1917 steg Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin, av på Stockholms central på väg för att ansluta sig till den pågående ryska revolutionen. Under sitt korta Sverigebesök hann den internationellt beryktade revolutionären även med en shoppingrunda som resulterade i den kostym som utgör avstampet för Per Leanders historiska biografi över den svenska vänster som följde i Lenins spår.
Dagens Nyheter – med samma fingertoppskänsla som alltid för att bedöma politiska skeenden – slog för sina läsare fast att ”Lenins propaganda hittills haft ytterst ringa resonans”. Resan genom Sverige lämnade dock inte bara oöverskådliga spår i världshistorien utan gjorde även ett omedelbart stort intryck på den samtida svenska vänstern. ”Hos den enkle mannen bodde en förunderlig kraft”, minns vänstersocialisten Fredrik Ström, som i sina memoarer även beskrivit hur han blev ”alldeles häpen över den mängd salt och peppar Lenin strödde på biffen”. Lenin förklarade för de storögda, kulinariskt underutvecklade svenskarna att ”man behöver mycket salt och peppar, när man ska hem och slåss mot tsargeneraler och kerenskijopportunister”.
En bok om den svenska vänstern är dock ofrånkomligen lika mycket en bok om den svenska högern. Ett kapitel handlar om den landsflyktige kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlaché som bosatte sig i en ensligt belägen villa i Upplands Väsby och snabbt blev den borgerliga pressens gullegris tack vare sina hätska utfall mot bolsjevikernas påstådda terrorvälde. Dagens Nyheter – med samma fingertoppskänsla som alltid för att välja sina politiska förebilder – beskrev Hadjatlaché som en ”älskad och belevad herre”, tills polisen grep den älskade och belevade kosacköversten för att ha kidnappat, torterat, mördat och sänkt ett antal personer i Norrviken.
Ett annat mycket välskrivet kapitel handlar om det finska inbördeskriget, vars detaljer, intressen och svenska inblandning är fortsatt höljda i dunkel (eftersom de avsiktligen fördunklats). I Finland där – till skillnad från i Sverige – även fattiga arbetare och kvinnor hade rösträtt hade dock borgerligheten inga planer på att tillåta en socialistisk regering och drog ut i krig. Efteråt beordrade de vitas ledare, som hette som sådant som ”Svinhufvud” och ”Mannerheim”, att tiotusentals kapitulerande röda skulle skjutas direkt, vilket Leander påpekar utgjort krigsförbrytelser sedan 1500-talet.
I Sverige behövde aldrig borgerligheten ta till samma excesser, även om företrädare som den svenske adels- och talmannen Hugo Hamilton – lite lagom hotfullt riktad mot riksdagens vänsterelement – från talarstolen läste högt ur brev från sin vitgardist till son som beskrev hur han avrättade röda fångar och drömde om att snart få hänga även deras svenska motsvarigheter. Att kämpa för de antifascistiska sidorna i Spanien och Norge var givetvis kriminaliserat i neutralitetens namn, medan resor för att stödja de vita i Finland finansierades av Svenska arbetsgivarföreningen och när hemvändande fascister efteråt marscherade i triumf genom Stockholm var det enda polisingripandet som skedde att socialisten Ture Nerman dömdes till böter för att ha ropat ”fy på er mördare”.
Leander är särskilt lämpad för att skriva denna berättelse. Dels är han historiker och rysslandskännare, dels var det hans farmors far som sålde Lenin kostymen. Leander är även skribent på trotskistiska tidningen Internationalen vilket lyser igenom under bokens andra halva. Alla inom vänstern har sina egna syndafallsmyter om när hela det kommunistiska projektet blev förvanskat, förtappat eller förljuget. För trotskister utgörs det såklart av Trotskijs exil 1927 och i Leanders värld är det som om allt som hade varit progressivt, nödvändigt och hoppingivande med Oktoberrevolutionen innan dess på ett ögonblick förbyts till sin motsats. I Sverige försvann alla ”självständiga tänkande ledargestalter” och ”SKP blev ett stalinistiskt lydparti”. Internationellt ”övergavs marxismen av den stalinistiska byråkratin” och i inbördeskrigets Spanien – platsen för trotskismens egen dolkstötslegend – var det ”stalinisterna som såg till att splittra de spanska arbetarna”.
Här vill man skjuta in att om det är några som gjort partisplittringar till en folksport (eller snarare enmanssport) så är det trotskister, och att trotskister aldrig knäckt några ägg genom historien ju främst beror på att de aldrig värpt något fruktbart.
Det förtar dock inte det faktum att boken i sin helhet kommer med både lärdomar och kuriosa att ta fäste på för en vänster som har förnuft nog att blicka både bakåt och framåt.