Almudéver Mateu föddes i Marseille men flyttade i ung ålder till faderns valencianska hemstad Alcàsser i Spanien, ett samhälle präglat av påtagligt klassförtryck. “Majoriteten var lantarbetare, anfalfabetismen låg på över 60 procent och en enda godsägare kontrollerade mer än 10% av jorden. Kapitalisterna trodde att de ständigt skulle vinna valen på grund av folkets okunnighet” har han berättat. När general Franco inledde sitt kuppförsök mot den valda republikanska regeringen var han fortfarande bara 16 år.

Efter att ha förfalskat ett dokument, med faderns goda minne, och uppgett att han var 19 år gammal kunde han i augusti 1936 ansluta sig till ett av de milisförband som organiserades till försvar av den spanska republiken.
Inom en månad hade han blivit befäl och kort därefter skickades hans enhet till de brutala striderna vid Teruel-fronten.

I maj 1938 skadades han i strid och tvingades återvända till Alcàsser. Redan i juli sökte han upp ett italienskt förband inom Internationella brigaderna och kunde ansluta med sitt franska medborgarskap. Medan den äldre brodern Vincent stred i regeringsarmén fram till januari 1939 blev Josep tvungen att lämna landet när Internationella brigaderna tog avsked i oktober 1938.
Kort efteråt mönstrade han på en brittisk båt och återvände till Valencia i februari 1939. Han anslöt sig till kommunistpartiet, eftersom han stödde partiets linje om motstånd intill slutet, och bad om att få tjänstgöra för flygvapnet. I mars blev han istället tvungen att ta sig till Alicante i hopp om att kunna lämna landet med båt. Han fångades där av italienska trupper och placerades i koncentrationslägret Albatera med tusentals andra republikanska fångar. När han blivit frisläppt anslöt han sig till den antifascistiska gerillan i Spanien innan han tvingades fly över Pyrennéerna 1947.

När motståndsrörelsen befriade Paris 1944 for spanienfrivilliga och spanska exil-republikaner in på paradgatorna i bandvagnar som var döpta till “Brunete” och “Guadalajara”. Franco-diktaturen överlevde däremot ytterligare tre decennier och det demokratiska Spaniens erkännande av insatserna till försvar av republiken dröjde längre än så. Först 75 år senare besökte en spansk premiärminister, Pedro Sanchéz, ett av de franska lägren dit tusentals spanienfrivilliga och spanska exil-republikaner internerades, bland dem Joseps bror. Sanchéz reagerade på dödsbeskedet genom att hylla “den sista brigadisten” som “en kämpe till demokratins försvar som genomlevde förtryck och exil efter kriget”.