Pelle Sunvisson wallraffade den papperslösa arbetsmarknaden i Sverige och Svarta bär bygger specifikt på erfarenheten av tiden som bärplockare under coronahösten 2020. Formen är skönlitterär men där handlingen utspelar sig så pass nära i tid att det är svårt att inte hela tiden påminnas om förra årets stora sommarplåga: när landets bärmoguler ropade efter krisåtgärder sedan restriktionerna till­fälligt strypt tillgången på extra exploaterbar arbetskraft.
Alina, en av bokens huvud­karaktärer, tillhör de som sett igenom de retoriska knepen. Bären finns ju gratis att hämta i skogen. När man därför talar om bären som ”dyra” eller ”billiga” bryter man ”på ett smidigt sätt ut arbetet och arbetarna ur ekvationen”. Hon ingår i ett arbetslag av ukrainska bärplockare som rör sig norrut i Sverige och konfronteras med typiskt svenska saker som älgar, allemansrätt och förljugen själv­bild.
Året innan har en äldre svensk man blivit mördad av två ukrainare som var i Sverige för att plocka bär, vilket får de sneda blickarna från ortsborna att innehålla en större dos fientlighet än vanligt. Det svenska samhället och svenskarna finns annars bara med som kulisser, eller i periferin. Det är migrantarbetarnas vardag, tankar, relationer och gruppdynamiker som står i centrum. Men hur extrema skillnaderna än kan tyckas vara mellan människor inom ett och samma land, är Svarta bär trots det en berättelse om universalismen i den kapitalistiska utsugningen.
Erik Haking