Det finns de som tror att statsministerns jobb är att varje morgon vrida upp Sverige så att nationen surrar vidare ännu en dag. Är han eller hon inte där med sin lilla nyckel när en ny dag gryr så slutar trafikljusen kort därefter att fungera. Sommar i P1 slutar sändas, solen går i moln och ryska grodmän krälar upp på badstränderna. 

En av dem som tror på detta verkar vara Stefan Löfven: socialdemokratisk partiledare nyligen entledigad statsminister. 

“Tänkt på landet – hur får landet en handlingskraftig regering så snart som möjligt”

Så säger han under ännu en av de avgörande, historiska och dramatiska presskonferenserna på måndagsförmiddagen. Stefan Löfven avgår och låter talmannen ta över jobbet att försöka konstruera en regering som kan accepteras av riksdagen. 

Läget är, som bekant, låst. Men samtidigt instabilt. Det kan räcka med att en enda ledamot från motståndarsidan duckar partipiskan – exempelvis centerpartisten Helena Lindahl som tidigare gjort det – för att en M KD SD L-regering ska kunna tillträda.

Men mandatfördelningen ser också ut precis som efter förra valet. Då lyckades Kristersson inte. Och nu, precis som då, handlar retoriken allt mer om att ta ansvar, om att kompromissa, om att finna lösningar och framförallt om vad som är “bäst för Sverige”. 

Ut med ideologin i farstun. Den centrala frågan är vilken partiledare som “kan tänka sig att samarbeta” med vilken. Som om det var en fråga om vilka som hade en god personlig relation med varandra.

Men det är också en offentlig diskussion där målet att ha en regering överordnas den regeringens innehåll. Alla måste bjuda till. Politik handlar om att kompromissa. 

Det är uppenbart att Socialdemokraternas partiledning ser på politik på just det här sättet. 

Ändå blir det absurt när inrikesminister Mikael Damberg i Agenda förklarar att arbetet mot gängkriminaliteten hotas av att regeringen faller. Som om det var Damberg själv, iklädd ministeriets slängkappa, som svingade runt mellan hustaken och beivrade brott. 

Stefan Löfven har i sin tur varnat för att regeringskrisen hotade både midsommar och åttondelsfinal i fotboll. 

Det är naturligtvis ingen som har trott att Stefan Löfvens eget hjärta måste slå i Sagerska Palatset för att Sverige inte omedelbart ska självdö. 

Men januariavtalet visade med all önskvärd tydlighet att den gamla högertalepunkten om S som ett maktparti –- främst intresserade av makten i sig, mindre av den ideologiska färdriktningen fortfarande har en hel del substans. 

När justitieminister Morgan Johansson lite tidigare under krisen intervjuades i Lördagsintervjun hade han inte ett ont ord att säga om Centerpartiet. Det kanske man kan motivera med något slags förhoppning om vidare samarbete. Mer uppseendeväckande var att han inte, trots upprepade frågor, ville säga något ont om förslaget om marknadshyra. 

Ingånget avtal ska hållas, enligt ministern. Men inte bara det: han tycks faktiskt mena att om Socialdemokratiska partiet förhandlar fram ett förslag så blir det förslaget per automatik socialdemokratisk politik. 

Man är beredda att gå med på nästan vad som helst i utbyte mot att få vara den som själv genomför det. Det viktigaste är att sitta bakom ratten. Ideologin är till salu. 

Med nya talmansrundor är frågan för S alltså inte vilka man kan tänkas bilda regering med  utan om det finns något kvar som man inte är beredda att sälja för att få det till stånd.