Svensk politik är inte längre sig lik. Svaga minoritetsregeringar, klumpiga politiska överenskommelser som Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet och parlamentariska låsningar har blivit återkommande företeelser. Såväl journalister som partierna själva lägger allt större fokus vid ”regeringsfrågan” och det politiska spelet.

Till exempel tar Centerpartiets Annie Lööf varje tillfälle i akt att förklara att hon önskar ett samarbete i ”den breda mitten”. Ebba Busch ägnade i sin tur en god portion av sitt Almedalstal åt att redogöra för partiets position i det invecklade parlamentariska landskapet – som tydligen är ”i centrum av ett tredelat kraftfält” – snarare än att prata om Kristdemokraternas politik.
Att många av partierna hellre pratar om det politiska spelet än sakpolitik är kanske inte så konstigt. I många avgörande sakfrågor står politikerna i riksdagen nämligen allt längre från de väljare de säger sig representera. Närmare 70 procent av befolkningen tycker att ”fri hyressättning” i nyproduktion är ett dåligt förslag – ändå har en regering precis fallit för att den vägrade att släppa förslaget. På samma sätt motsätter sig en klar majoritet vinster i välfärden eller de aktiebolagsdrivna skolkoncernas expansion, ändå händer ingenting.

Parlamentariska låsningar beskrivs ofta som en konsekvens av polarisering eller ytterkantspartiers ovilja till kompromisser. Mer sällan pratas det om den roll som spelas av små ”mittenpartier” som utnyttjar sin vågmästarposition för att driva igenom politik som en majoritet egentligen inte vill ha. Till exempel var det Miljöpartiet som i slutet av 90-talet pressade fram den höjning av skolpengen till friskolor som idag banar väg för riskkapitalister att i snabb takt undergräva kommunala skolor runt om i landet. En utveckling som ytterst få av partiets väljare antagligen önskade sig eller ens kunde förutse.

I dag är det Centerpartiet som spelar en liknande roll. Annie Lööf lockar många progressiva medelklassväljare som står i mitten eller något till vänster på den traditionella politiska skalan. Samtidigt utnyttjar hon sin position till att driva igenom radikala högerreformer och försvara ett system som majoriteten av hennes egna väljare inte vill ha. En undersökning som Novus nyligen genomförde på uppdrag av Katalys visar att 70 procent av Centerpartiets väljare tycker att vinstbegränsningar i välfärden är ett bra förslag, samtidigt som det är just Centern som i dag stoppar det från att genomföras.

Att små vågmästarpartier får ett oproportionerligt stort inflytande är inget unikt. Det nya är att Vänsterpartiet till slut satte ned foten i en fråga där den politiska eliten befinner sig ljusår från väljarna. Att vänstern hade en bred opinion med sig i sakfrågan är så klart helt avgörande för att förstå partiets agerande, liksom det faktum att V gått fram i opinionen trots det ”kaos” som partiet anklagats för att orsaka.

I skrivande stund är det oklart om Stefan Löfven kommer att släppas fram som statsminister, men om han lyckas så kommer det vara på ett spretigt och bräckligt parlamentariskt underlag. Det är visserligen inte svårt att hitta enskilda sakfrågor eller budget­satsningar som Vänstern och Centerpartiet skulle kunna enas om, men det vore naivt att blunda för att partierna står mycket långt från varandra i sin grundläggande syn på samhället. Där Centern vill ha nya marknads­experiment och privatiseringar vill Vänsterpartiet stärka den gemensamma sektorn och ge staten en starkare roll i ekonomin – inte bara inom välfärden utan också genom ett åtagande att upprätthålla full sysselsättning och en mer aktiv grön industri­politik.

Den lösning som förespråkas av både centerpartister, ledande Socialdemokrater och Aftonbladets ledarsida är att Vänsterpartiet ska ”ta ansvar” – det vill säga agera dörrmatta – i syfte att undvika en konservativ högerregering vars politik kommer att vara ännu sämre. Problemet med den linjen är inte främst att Vänsterpartiet och dess väljare därmed blir utan inflytande, utan att den stora majoritet som står bakom V i många avgörande sakfrågor också blir det.

Snarare än att lösa något skulle det leda till att klyftan mellan politikerna och folket ökar ytterligare. På sikt finns det bara en lösning på det låsta politiska läget: en riksdag som bättre avspeglar majoritetens önskningar.