Ett år försenade invigdes till slut de olympiska spelen i Tokyo. Japanska folket vill inte ha dem, men premiärminister Suga hämtar stöd hos G7-konstellationen för nödvändigheten av ett OS i pandemitider, trots en nota som beräknas landa på omkring 100 miljarder kronor. För att stilla oron hos vanliga japaner och tillresta idrottare genomförs tävlingarna dock utan publik och deltagarna har försetts med specialdesignade anti-sexsängar som ska förhindra otillbörlig smittspridning mellan hormonstinna atleter.

Någon bojkott på större skala är det dock såklart inte tal om. Efter att simlandslagets tränare Johan Wallberg i ett – för den svenska idrottsrörelsens sällsynt – infall av frispråkighet förklarade att han ansåg att spelen borde ställas in skyndade sig representanter för den svenska OS-kommittén att förklara att det skulle förstås som ett uttryck för hur ”peppade” den svenska truppen var.

Sveriges förhållande till internationell idrottstävlan har alltid varit en integrerad del av det politiska dubbelspel som länge var landets kännetecken. I sin avhandling Arbetarrörelsen och idrotten 1919–1939 (1977, Uppsala universitet) menar historikern Rolf Pålbrant att Socialdemokraterna tidigt anammade den borgerliga synen på idrotten som en neutral plats, fri från politik och agitation. Detta trots att den tidiga arbetarrörelsen, med emfas, avfärdade ”sportfåneriet” som ett renodlat överklassnöje som passiviserade arbetarklassen och slätade över klassmotsättningar.

När idrotten väl blivit folklig uppstod en konflikt kring hur den borde hanteras. ”Låt borgarklubben i alla länder sparka varann i magen bäst de gitta”, menade Folkets Dagblad Politiken som stod fast vid att idrotten enbart var ”dårskap och humbug”. Kommunisterna förespråkade däremot en egen rörelse på socialistiska ideal som motvikt till den borgerliga idrottens rekordjakt och nationsflaggviftande. Internationellt var det länge även den socialdemokratiska modellen, men i Sverige vände man arbetaridrotten ryggen och Per Albin Hansson kallade de socialistiska idrottsföreningarna för ”ett bolsjevikgeschäft bland många andra”.

1936 ställdes frågan om idrottens neutralitet på sin spets då spelen förlagts till Hitlers Berlin. Kommunisterna förde en målmedveten kampanj mot svenskt deltagande under parollen ”Inte en man, inte ett öre till Hitler-olympiaden” medan de socialdemokratiska organen bedyrade att ”det mest effektiva var att besegra tyskarna på tävlingsbanan” (Örebro-Kuriren). Tidningen Social-Demokratens sportredaktör resonerade, inte helt övertygande, att ”en mördare av god familj kan vara betydligt snabbare löpare än en enligt lagens bokstav oförvitlig fabriksarbetare… och då beundra vi den fine mördaren som sportsman och icke som människa”.

Få deltagare bojkottade till slut Berlin-OS och den antifascistiska folkolympiaden som planerades i Barcelona fick ställas in på grund av det spanska inbördeskriget. Per-Albin Hanssons socialdemokrater vann valet samtidigt som partikamraterna i Tyskland fick ta del av resultaten från den opolitiska olympiaden från häkten och fångläger. Afroamerikanen Jesse Owens symboliska segrar på löparbanorna betydde i slutändan ingenting för den faktiskt förda raspolitiken.

Till årets pandemianstrukna tävlingar är bojkotternas tid definitivt förbi, även om skiljelinjen mellan de som sätter människors hälsa framför nationshyllande skådespel och vice versa är lika tydlig som alltid.