Kultur/Nyheter 02 augusti, 2021

”Hela högeroffensiven i samhället kan föra med sig ett ifrågasättande av biblioteken”

Nedskärningar, privatisering, politisk styrning och nationalistisk exkludering. De som vill för­svara bibliotekens utjämnande kraft får alltmer att hantera. Den socialistiska biblioteks­föreningen BiS har drivit kampen sedan 1969 och tänker fortsätta.

I slutet av juni öppnade biblioteken i Sölvesborg. Den SD-ledda kommunen var först i Sverige med att stänga dem när pandemin slog till och har förutom en kort öppning under hösten 2020 hållit dörrarna låsta fram tills nu. Stängningsbeslutet fattades utan något nämndsammanträde.

Den blekingska småstaden – som pekats ut som skyltfönster för SD:s kulturpolitik – åter­kommer som exempel när den socialistiska biblioteks­föreningen Bibliotek i Samhälle (BiS) berättar om vad de kämpar emot. Privatiseringar, nedskärningar anklagelser om ”aktivism” bland personalen och en tandlös nationell bibliotekslag bidrar enligt BiS till en växande högernationalistisk våg också i bibliotekspolitiken.

– Det man gör på kommunal nivå blir en testballong. Man kan se det som ett led i en repressiv migrations- och integrationspolitik, säger styrelseledamoten Martin Persson när han samlas med tre andra ledamöter för ett Zoomsamtal med Flamman.

BiS bildades 1969, som en del av vågen av nya socialistiska yrkesföreningar, på ideal om internationalism, solidaritet och radikal gemenskap. De tog direkt spjärn mot dåvarande Sveriges allmänna biblioteksförening (i dag Svensk biblioteksförening) som de ansåg glömde bort frågorna om bibliotekens aktiva roll i samhället och vikten av att stödja biblioteksinitiativ i fattiga och nyss koloniserade länder.

I dag lägger de den mesta av sin energi på att ge ut en tidskrift. Där, liksom i egeninitierade remissuttalanden, på branschmässor och i andra medier, driver de frågan om att biblioteken kan och ska vara något mer än bara en institution för yttrandefrihet och bildning. Att de också har en radikalt utjämnande och befriande roll som måste stärkas ytterligare i lag, så att allas tillgång till biblioteken säkras.

Därför har de, till skillnad från Svensk biblioteksförening, tagit starkt avstånd från biblioteks­privatiseringar av den typ som Nacka kommun nyligen infört.

– Många säger att privatiseringarna inte är en stor fråga. Men öppnar man upp för sådant så riskerar man att rasera ett sammanhängande system, som inte på något vis är perfekt men som trots allt är ett allmänt biblioteksväsende. Om man tittar på andra delar av offentlig sektor där privatiseringen gått längre – skolan, sjukvården – så är det ju uppenbart att det stjälper tillgängligheten, säger Martin Persson.

Lena Lundgren, som varit med i föreningen sedan 1969, fyller i:

– Hela högeroffensiven i samhället kan föra med sig ett ifrågasättande av biblioteken. Det har redan skett på sina håll, Sölvesborg är som sagt ett sådant exempel, men det finns fler.

Hon nämner att mediecirkusar, som till exempel när sagoduon Drag queen story läste sagor för barn i staden 2019, har lett till att biblioteken har mer likriktade programutbud idag, av rädsla för att annars provocera sina politiska arbetsgivare. Och att SD lade en motion i riksdagen 2019 om att utreda ett biblioteksförbud för personer som saknar svenskt medborgarskap.

Vad behöver göras för att försvara och stärka biblioteken mot en sådan utveckling?

– Bibliotekslagen, som uttryckligen säger att biblioteken ska rikta verksamhet mot marginaliserade grupper, borde ha sanktions­möjligheter. Kungliga biblioteket följer upp utvecklingen genom statistik och de kommunala biblioteks­planerna men de har inget att sätta emot om kommuner inte följer lagen. Man kan också tänka sig ett nationellt krav på minimi­bemanning. Det är oerhört svårt att få igenom, men om man hyvlar, hyvlar och hyvlar kommer man till slut till botten, och då måste man fråga sig vad som ens kan kallas biblioteksverksamhet.

Enligt er senaste verksamhetsberättelse har ni 149 medlemmar. Behöver ni bli fler?

– Det är klart vi vill växa, därför har vi bland annat börjat med regelbundna nyhetsbrev. Där ser vi att det är många som sympatiserar med oss och är intresserade av vad vi gör, men inte har tagit steget till att bli medlem eller prenumerant, säger Martin Persson.

– Man kan vända på det också. Vi är en av få yrkesföreningar av den här typen som fortfarande finns kvar. Det har varit medgångar och motgångar under åren, men vi har överlevt och har enligt mig en hög aktivitet sett till våra resurser. Jag tror att vi är jätteviktiga även framöver. Vi ska försöka hålla ställningarna, skrattar Lena Lundgren.

Kommentar 03 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Avfärda inte judar som vita, Johannes Anyuru

Det pågår ett folkmord. Men när en uppburen författare avfärdar antisemitism som ”tjafs” måste jag svara.

Johannes Anyuru skriver i Aftonbladet (2/8)  att vi inte ska behöva diskutera antisemitismen medan ett folkmord pågår. Jag önskar också att jag slapp. Att vi bara kunde marschera axel mot axel för Gazas folk, utan reservationer. Men under de senaste månaderna har Johannes Anyuru i stället riktat om sitt fokus på oss inom rörelsen som påtalar antisemitism, och bokstavligen bett om en debatt där han skulle göra ”intellektuell slarvsylta” av oss. Varsågod Johannes, här är den debatten.

Han har rätt i en sak: det som sker är ett folkmord. Men i övrigt är hans svar en besvikelse.  

Anyuru står fast vid sin linje: judar som vill delta i palestinarörelsen förlorar vår trovärdighet om vi reagerar mot antisemitism. Vi ska inte ”tjafsa” om det, skriver han, så länge barn dör i Gaza. Jag försöker förstå honom: menar han att kampen kräver vår tystnad? Eller att kravet på att slippa antisemitism är en ytlig fråga om estetik, om ”renhet”?

Anyuru utmanar mig dessutom att svara på frågan om det är antisemitism att sälja kakor till förmån för palestinska barn. Det är ohederligt. Jag skriver uttryckligen att jag är medveten om hur ordet missbrukas av starka etnonationalistiska krafter världen över.Jag har själv upprepade gånger kritiserat Judiska centralrådet för deras medlemsstadgar som förbinder dem som söker judisk gemenskap att acceptera lojalitet med staten Israel. Den kritiken kan jag framföra just för att jag samtidigt tydligt står upp mot antisemitismen.

Att som Anyuru kalla SKMA för lobbyorganisation ger också oroväckande associationer. Han borde känna till att misstänkliggörandet av sammanslutningar och kommittéer med judisk koppling har en lång och blodig historia. Denna dunkla ”lobby” som säger sig skydda judiska intressen ska alltså inte tas på allvar, för att den sägs gömma outtalade ekonomiska eller politiska intressen. När han sedan skriver att det är fascism att ta SKMA på allvar blir det motsägelsefullt. 

Johannes Anyuru gör en stor sak av att jag klippt av hans citat. Så låt oss läsa hela meningen: ”Det finns rasism. Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.” Det är just detta min kritik gäller. Att vilja radera ordet ”antisemitism” från vår vokabulär förnekar dess specificitet. Det är inte en rasism bland andra utan har sin egen historia. Det betyder inte att den är mer eller mindre allvarlig. På denna centrala punkt har han inget svar.

En annan sak som Anyuru undviker att bemöta är hans inlägg där judar i rörelsen som påpekar rasism anses hålla fram vårt ”deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.” 

Här finns flera problem. Det hånar inte bara judar som tvekar att delta på grund av den antisemitism som inte adresseras av arrangörerna – det använder också ett ordval med långa skuggor. Jag har svårt att tro att en så driven poet, som alltid väljer precis rätt ord, inte känner till att ”schackrare” är ett klassiskt antisemitiskt begrepp. Det har länge använts om judar eftersom vi anses rotlösa, snåla och ”smarta i affärer”. Vi har inga känslor, vi beräknar. 

Vad betyder ord när folkmord pågår? 

Mycket skulle jag påstå. Särskilt om man som Johannes Anyuru är en uppburen författare med en stor följarskara. År 2025 är väldigt sent att tro att sociala medier inte är en del av offentligheten, för ord kan göra skada även där. Man kan tycka att det är skillnad på publicerade essäer och nattliga, ursinniga utfall. Eller Johannes, så kanske du ska ta ansvar för hur du uttrycker dig på Instagram?

”Det rör sig minimalt bakom pannbenet”, skriver du om mig, och jag har ett ”oförtjänt självförtroende som känns vitt”. Jag ”vit”, ett barn till flyktingar och barnbarn till offer för förintelsen och pogromer. Att anklaga judar för vithet är ytterligare ett anrikt trick för att beröva oss agens. För som vita kan vi per definition inte utsättas för rasism. 

Så vilken röst den sanna: den välartikulerade essäisten eller den nattliga? Någon gång i framtiden, när allt är över och världen förstår att ett folkmord ägt rum och att en kultur utplånats, kommer vi att behöva förstå sambanden. Och om vi då inte har ett språk för att skilja mellan legitim Israelkritik och antisemitism riskerar vi att ställas inför ett skräckscenario. Att man än en gång kommer att säga: det var ni, judarna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 augusti, 2025

Jonas Elvander: Vad har vi ens EU till nu?

Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)