Annica Carlsson Berg­dahl skriver i förordet till den nya bok hon skrivit tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson att medel­klassen är norm i Sverige medan arbetarklassen är osynlig. Liksom den absoluta överklassen, som oavsett normer är den klass som innehar den verkliga makten, är osynlig, skulle man kunna tillägga. Det har inte minst blivit påtagligt under pandemin då det ständigt pratats om ett ”vi” som jobbat hemma och tampats med ändlösa zoommöten trots att det är arbetarklassens situation som har blivit ännu mer prekär och när det gäller vissa yrken livsfarlig. Därför känns en bok där arbetare i olika yrken berättar om sitt arbete och sin situation mer angelägen än någonsin i sin enkelhet. Carlsson Bergdahl återger på ett följsamt och elegant sätt berättelserna och Ohlson fotograferar arbetarna i sina miljöer och kläder stående rakt upp och ner. Bilderna utstrålar stolthet och värdighet utan att bli romantiserande.

Både Bergdahl Carlsson och en del av de intervjuade påtalar ökningen av antalet gigarbeten på arbetsmarknaden, men har i boken valt att fokusera på de som ändå har fasta anställningar. På ett sätt känns det synd eftersom prekära gigarbeten i så hög grad kännetecknar vår senkapitalistiska tid. Genom arbetarnas vittnesmål är det också tydligt i hur hög grad vissa aspekter av den så kallade ”gigifieringen”, såsom ökad övervakning, letat sig in på arbetsmarknaden i stort. Representationen av dagens svenska arbetare är annars relativt bra, med kvinnor, personer med invandrar­bakgrund och förutom traditionella arbetaryrken även vård- och serviceyrken. En del yrken och konkreta arbetsuppgifter är nog sådana som många i zoommedel­klassen inte ens känner till men som ändå är väsentliga för att vår vardag ska fungera.

Bokens starkaste stycken är vittnesmålen om de fysiska besvären, den konkreta kroppsliga smärtan och kropparna som knappt kommer orka till 65 och ännu mindre de extra år som högern och socialdemokraterna vill ha. Till detta kommer dessutom ökade effektiviseringskrav ”tack vare” att new public management införts även i branscher som tidigare varit förskonade, som vård och omsorg.

Så det är frustrerade, men också stridbara arbetare som talar i Vi som arbetar med våra kroppar. Många känner trots allt en stolthet över sin yrkeskompetens, vilket också speglas i bilderna. Inte minst uttrycker många en stolthet över att vara arbetarklass, något de flesta med självklarhet identifierar sig som. Förutom det fackliga engagemang de beskriver är detta en slags motståndshandling i sig i ett samhälle präglat av en arbetsköparsida som med högerpolitik i ryggen stadigt vinner mark samtidigt som klassdimensionen alltmer försvinner ur det politiska samtalet. Vilket självklart endast gagnar de som lever på att exploatera andras arbetskraft.