Utrikes 16 augusti, 2021

Tony Blairs filantropiska imperium

Sedan han lämnade politiken 2007 har den tidigare brittiske premiärminister Tony Blair gjort karriär som filantropisk rådgivare åt regeringar i utvecklingsländer. Trots löften om att det inte är för personlig vinning har han samlat ihop en förmögenhet i utbyte mot införandet av nyliberala reformer.

I Mali tar man inte lätt på den nationella suveräniteten. Den 23 mars 2021, när regeringen som hade kommit till makten efter kuppen den 18 augusti 2020 slöt ett avtal med Tony Blair institute for global change (TBI), som skulle ge råd under utarbetandet av den nya grundlagen, blev patrioterna rasande. I en pamflett publicerad på sin Facebooksida ondgjorde sig Brahima Fomba, en specialist på konstitutionell rätt, över att utländska experter, som han jämförde med ”gamar”, tog plats vid samma bord som maliska ministrar, domare och tjänstemän. Under en presskonferens den 22 maj i år kritiserade ledaren för 5 juni-rörelsen – De patriotiska styrkornas samling (M5-RFP), Choguel Maiga, det han kallade ”ett olyckligt” beslut, som han beskrev som en ”skymf mot våra folks intelligens, mot de maliska tjänstemännens heder och värdighet”.

Redan november 2020, då övergångsregeringen knappt hade hunnit installeras, började sändebud från institutet som styrs av Tony Blair anlända till Bamako. Den lilla armén av teknokrater som utexaminerats från de brittiska toppuniversiteten som befolkar institutets korridorer inbegriper utmärkta handelsrepresentanter som, med en tidigare kollegas ord, ”kan sälja sand till en beduin”. Den tidigare brittiske premiärministern avslutade själv förförelse­operationen genom att den 22 mars träffa interims­presidenten Bah N’Daw. Efter deras möte gick en nöjd Blair så långt som att, i strid med alla bevis, bekräfta att övergångs­perioden var ”lämplig för att lägga grunden till stabiliserandet” av landet. Två månader senare, den 24 maj, fråntogs N’Daw och hans regering sina befogenheter i en ny militärkupp och TBI avslutade sitt uppdrag i landet.

Det korta partnerskapet gav inte bara upphov till vrede hos lokal­befolkningen, det provocerade även flera tidigare medarbetare vid TBI.

– Det var helt absurt, säger en av dem, som föredrar att vara anonym.

Institutet skryter med att det arbetar långsiktigt för djuplodande reformer. Det är inte det en övergångsregering gör. Tvärtom. För att inte tala om att de är mitt uppe i en väldigt militariserad process.

Detta omaka samarbete illustrerar den frenetiska jakt på kontrakt som Blair leder på den afrikanska kontinenten, inklusive med regimer vars respekt för de mänskliga rättigheterna eller legitimitet är svag. När han startade TBI 2016 lade den tidigare premiärministern stor emfas på organisationens icke vinstdrivande karaktär, och att han inte skulle dra någon personlig nytta eller lön. Han försökte på så sätt dra uppmärksamhet bort från de kontroverser som hans aktivitet har lett till sedan han lämnade politiken. När han lämnade 10 Downing Street och ett skadeskjutet Labour-parti i juni 2007, utnyttjade Blair de värdefulla kontakter han hade knutit under det årtionde han hade varit Storbritanniens ledare för att starta sin karriär som internationell rådgivare. Han skapade en uppsjö rådgivningsföretag och samarbetsbolag (joint ventures): Tony Blair associates, Windrush ventures ltd, Firerush ventures ltd, och så vidare. Han skrev under fantastiska kontrakt med multi­nationella företag och regeringar som han erbjöd rådgivning för dyra pengar: JP Morgan, Zurich financial, LVMH, den emiratiska investeringsfonden Mubadala, Nursultan Nazarbajevs Kazakhstan, Abdel Fattah Al-Sisis Egypten. Han gav konferenser, ofta för över 100 000 euro. Samtidigt grundade han den icke-vinstdrivande organisationen Africa governance initiative, som storsint erbjöd sina tjänster till afrikanska stater.
På några år tjänade han enligt The Guardian en förmögenhet på minst 27 miljoner pund (över 323 miljoner kronor) och byggde ett fastighetsimperium värt flera miljoner euro: ett tiotal hus och 27 lägenheter(3). Trots att han försäkrade att hans motivation inte var att skapa en personlig förmögenhet avlöste kontroverserna varandra i Storbritannien. Blair anklagades för att inte ha betalat sin skatt, för att blanda affärer med filantropi, för att göra ena verksamheten lönsam genom effekterna av den andra, och till och med utnyttja sin roll som sändebud åt initiativet Quartet on the Middle East för att göra affärer.

2016 meddelade Blair, som sökte stärka sin image efter att hans popularitet störtdykt, att han skulle lägga ned sitt rådgivningsföretag och sina joint ventures, för att i stället fokusera på sin väl­görenhetsaktivitet och de frågor som ligger honom varmt om hjärtat: kampen mot miljöavregleringar och den religiösa extremismen, samt stödet till så kallad ”good governance”.

– Jag kommer fortfarande att acceptera vissa personliga konsultuppdrag för att trygga min inkomst, var han noga med att lägga till, samtidigt som han lovade att ägna 80 procent av sin tid åt goda ändamål.(2)

Så lades Tony Blair associates och Africa governance initiative till handlingarna. In kom i stället TBI.

Det nya institutet slöt snabbt ett stort antal partnerskap, särskilt i Afrika, vilket gjorde det möjligt för Blair att ta på sig rollen som den vite riddaren som kommit för att rädda kontinenten ur dess misär. Hans första ”kund” var Rwandas president Paul Kagame.

– Ni är en man med en vision, en ledare som jag alltid har beundrat. Nu behöver ni rådgivare för att kunna styra – jag är er man, ska Blair ha sagt till honom under ett möte i London 2007 enligt hans biograf Tom Bower(3).

De följande åren introducerade han honom i världsledarnas grädda och presenterade honom som inkarnationen av ett modernt och företagsamt Afrika, samtidigt som han noggrant undvek att nämna de massakrer och härjningar som den rwandiska armén har gjort sig skyldig till i Demokratiska republiken Kongo, eller morden på politiska motståndare i exil.

Blair har dragit nytta av den fascination som Kagame väcker hos sina motsvarigheter på kontinenten för att sälja sina tjänster. TBI ger numera råd till ett femtontal afrikanska regeringar, har 231 anställda och en omsättning på 46,3 miljoner dollar (398 miljoner kronor). På pappret handlar det om att bistå i strukturreformer och utföra stora projekt. Blair försöker på så vis låta sin erfarenhet komma Afrika till del.

– När jag var premiärminister fick jag se vilken bromskloss regeringsapparaten kan utgöra. Jag upprättade en ”delivery unit”, och det var en stor framgång. Det förändrade allt, sade han till Kagame 2007.(4)

2001, under hans andra mandat­period, lanserade grundaren av New Labour mycket riktigt en ”Prime minister delivery unit”. Det var en permanent institution bestående av några teknokrater som var direkt underställda Blairs kabinett och fokuserade på dess prioriteringar – däribland reformen av den offentliga sektorn. Den presenterades som det perfekta vapnet för att påverka en förvaltning som var skeptisk till förändring och liknande initiativ har sedan dess tagits av regeringar i bland annat Kanada, Peru och Saudiarabien. Utan större framgång. Trots det argumenterade tankesmedjan Terra nova, den huvud­sakliga hjärnan bakom ny­liberala idéer i den franska vänstern, i ett dokument publicerat 2017 för införandet av sådana ”enheter”, samtidigt som den erkände de magra resultaten(5).

Blair har heller inte slutat för­söka sälja in konceptet till afrikanska ledare.

– Idén är denna: när ett utvecklingsland inte lyckas införa nödvändiga reformer på grund av motstånd från förvaltningen eller politiker, kommer vi med vår verktygslåda. Vi upprättar en organisation som gör det möjligt att övervaka olika politikfält och samla in information. När det uppstår en blockering löser vi det genom att göra bruk av vår direkta relation med presidenten, säger den anonyme tidigare medarbetaren vid TBI.

TBI:s fiende är inte finansen, utan förvaltningen.

– Den stora utmaningen är inte statens brist på strategier, utan bristen på tid att få saker gjorda, på grund av att förvaltningarna är överbelastade. Vi hjälper till att ”förpacka” projekten så att de ser mer attraktiva ut för finansiärerna, förklarade Antoine Huss, chef för TBI:s avdelning för det fransk­talande Väst­afrika 2020(6).

TBI besitter ett effektivt verktyg för att övervinna motstånd: för den mesta tiden kostar dess råd, som finansieras av generösa donatorer, ingenting. När institutet ingick ett partnerskap med Burkina Faso 2019 fick landets presidentkansli, som inte betalade ett öre, en ny byrå bestående av tre experter vars uppdrag var att se till att regeringens prioriterade projekt omsätts i praktiken. Resultatet?

– Väldigt mediokert, erkänner en rådgivare till presidenten Roch Marc Christian Kaboré som också vill vara anonym. Arbetet gick långsammare än man hade hoppats. Det är inte TBI:s fel, de har gjort ett bra arbete. Men hindren som de trodde sig kunna avlägsna finns fortfarande kvar.

En tidigare medarbetare till Blair framhåller ”uppenbara framgångar” för institutet, som i Rwanda eller Togo, men erkänner också att de har haft ”många misslyckanden”:

– Ofta tjänar vi inget syfte.

En annan, som är övertygad om att TBI spelar en viktig roll, tillstår att institutet återanvänder gamla metoder, samtidigt som det förbättrar dem:

– Det är egentligen en uppdaterad form av teknisk assistans som har tillämpats i decennier av traditionella finansiärer eller av privata företag, vars syften har utökats. Tony Blair-institutet placerar experter så nära regeringen som möjligt. De tar såväl tekniska hinder som politiska motsättningar i beaktning. Jag tycker generellt att det är mer effektivt.

Inom TBI anses uppdraget i Togo vara en framgång. Institutet har till exempel bidragit till installationen av ett stort call center tillhörande företaget Majorel i huvudstaden Lomé, ett avtal med det kuwaitiska företaget Agility för att bygga en logistikpark, och till diskussioner med det amerikanska klädföretaget PVH.

För Blair går Afrikas räddning via den privata sektorn.

– I alla projekt som han har övervakat handlar det bara om att främja en nyliberal syn på ekonomin, att locka utländska investeringar och sluta offentlig-privata samverkansprojekt, säger en tidigare togolesisk minister beklagande.

Blairs försvarare gör en hederssak av att understryka att hans rådgivning är gratis. Något som inte hindrar den från att inympas med en viss ideologisk och politisk prägel.

– Det är varken mer eller mindre än ”soft power”. Blair försvarar nyliberalismen, men även det anglosaxiska inflytandet, konstaterar en oberoende konsult som anmärker att institutet har ett särskilt intresse för fransktalande länder.

Det räcker med att slänga ett öga på TBI:s finansiärer för att övertygas om det: där finns den amerikanska utvecklingsmyndigheten USAID, Världsbanken, multinationella företag – inklusive Microsoft – filantrokapitalistiska stiftelser såsom Bill and Melinda Gates foundation (som har skänkt 18,5 miljoner dollar de senaste fem åren, varav 6,8 miljoner bara 2020) och ”reformorganisationer” såsom African Center for Economic Transformation (ACET) och sådana som främjar ”moderniseringen” av jordbruket genom genetiskt modifierar grödor, såsom African green revolution forum (AGRF).
– Tony Blair är uppfylld av en pliktkänsla, förklarar en tidigare medarbetare. Men man kan även ifrågasätta hans personliga intressen. När han placerar utländska investerare i ett land är det ibland hans vänner. Med honom är affärer alltid inblandade.

Han konstaterar också att TBI ofta etablerar sig i länder med rikliga råvarutillgångar. Institutet förnekar att det skulle föreligga en intressekonflikt. Men tvivlen består. Efter hans valseger 2010 bad Guineas president Alpha Condé om Tony Blairs och George Soros råd. Några månader senare, i november 2011, köpte den Abu Dhabi-baserade investeringsfonden Mubadala development company upp flera av landets företag. I november 2013, under en konferens med partners och privata investerare i Guinea som föga förvånande hölls i just Abu Dhabi, öste Blair lovord över den guineanske autokraten och presenterade honom som en visionär. Vid samma tillfälle slöt Guinea och gruvbolaget Guinea alumina corporation, som ägs av Mubadala development company, ett avtal värt fem miljarder dollar med Dubai aluminium för att bygga en bauxitgruva i staden Sangaredi.


 

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Hilary Osborne, ”Tony and Cherie Blair’s property empire worth estimated £27m”, The Guardian, London, 14 mars 2016.
”Tony Blair staff announcement”, TBI, 20 september 2016.
Tom Bower, Broken Vows: Tony Blair: The Tragedy of Power, Faber & Faber, London, 2016.
Ibid.
Abdeldjellil Bouzidi och Antoine Hardy, ”Vers une 'Delivery Unit' à la française ?”, Terra Nova, Paris, 30 juni 2017.
Citerad av Rémy Darras, ”Tony Blair, l’homme qui murmure à l’oreille des présidents africains”, Jeune Afrique, Paris, 23 februari 2020.

Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)