Tunga skepp tar tid att rucka.
Det lärde vi oss i mars, när det jättelika fraktfartyget Ever Given körde fast i Suezkanalen. Grävmaskinen såg ut som en plastleksak vid den bibliskt stora båten, som också satt fast gammeltestamentligt länge: sju timmar in på den sjunde dagen.
Det kändes som en evighet. Socialdemokraternas gir i skolpolitiken, om vi bortser från Reepaluförslaget, tog 18 år.
När partistyrelsen till slut föreslog ett vinstförbud föll skoljättarna brant på börsen. Abrakadabra sa det för Academedia när en miljard försvann på några timmar (SvD, 21/9). Det är visst möjligheten att göra vinst, inte kvaliteten, som avgör bolagens lönsamhet. Vem hade kunnat ana?
Morgonen därpå kvittrade utbildningsminister Anna Ekström som en näktergal i P1, då hon äntligen fick säga ett pip om marknadsskolan. Att hon först nu får vädra en sosseåsikt som de flesta svenskar delar, att vinsterna måste begränsas, säger allt om vilken fars januariavtalet var.
Lika talande är hur hungrigt hennes motdebattör Patrick Reslow från Sverigedemokraterna försvarade världens mest marknadsextrema skola. Förslaget är en ”attack på valfriheten”, det mesta av vinsten återinvesteras, och det väsentliga är utbildningens ”kvalitet” och inte vem som står bakom.
Men varför låter en sverigedemokrat som en vattenkammad pappdocka från Timbro? Var inte de ”folkhemsnostalgiker” som ingått en ”ohelig allians” med näringslivet?
Knappast. SD längtar inte tillbaka till efterkrigstidens välfärdsstat, utan till det helvita Sverige som föregår den. Deras slagord på nittiotalet var inte ”bevara välfärden universell” utan ”bevara Sverige svenskt”.
För vad är välfärdsstaten? Jo, ett sätt att gemensamt lösa frågor som tidigare sköttes i familjen, som att passa barn eller ta hand om sjuka. Om staten drar sig undan så måste något ta vid, och högerpopulismens svar är att överlåta ansvaret på familjen. Därför är det logiskt för dem att montera ner välfärden, som ju har avlastat kvinnan och hjälpt henne ut i arbetslivet, och därmed minskat mannens auktoritet.
Därför är många nyliberala tänkare också konservativa. Friedrich Hayek ville begränsa folkstyret på alla fronter, så staten skulle inte bara hålla tassarna borta från marknaden utan även från moralen. Han pratar inte om konservatism utan om frivillig konformism. Den som väljer att anpassa sig slipper bli tvingad, och därför är fria samhällen nästan alltid också traditionsbundna. Specifikt syftar han på ”det kristna väst, som har skapat moralen i den moderna civilisationen”.
Inte konstigt då att Timbro blivit brobyggare för ”frihetlig konservatism” som de själva kallar det i en satsning 2019.
Det viktigaste steget togs av Markus Uvell, chef på Timbro mellan 2010 och 2014. Ett år senare åt han på köttkrogen Djuret med sverigedemokraten Linus Bylund, som knappt hann smälta all tartar och grishuvud innan hans parti vände om vinster i välfärden. (Det är talande att samma Uvell i en bok lanserade den timbroitiska rökridån ”folkhemspopulism” om partiet.)
Samtidigt har institutets böcker introducerat klanbegreppet i debatten om förorten, attackerat genusvetenskapen och postmodernismen, samt förklarat folket för okunnigt för att få rösta. Mjäkigt nog översatte de titeln Against democracy till Efter demokratin. De ger även ut Ivar Arpi och Dan Korn, den senare medlem i tankesmedjan Oikos (”familj”, ”klan”) och opinionschef på Bulletin. När Oikos hösten 2020 lanserade den konservativa ”ledarskapskonferensen” Skoklosterakademin var den full av marknadsliberaler som Lars Anders Johansson och Rebecca Weidmo Uvell.
Självklart får de äta råbiff med vem de vill, och många böcker som nämns ovan är intressanta. Men det är tydligt att Timbro de senaste åren har haft som strategi att bygga en konservativ bro mellan nyliberalismen och högerpopulismen. Utvecklingen är också internationell – det nyliberala Mont Pelerin-sällskapet har blivit besatt av frågor om sociobiologi, migration och kultur, och har täta band till extremistpartier som Alternativ för Tyskland.
I vänstern pratas det mer om nyliberalismens ekonomiska sidor än dess starka traditionalism. Men det räcker inte att konstatera att decennier av nyliberala reformer har drivit fram en folklig ilska som kan slå över i rasism och kvinnohat. Denna nya höger är högst kompatibel med nyliberalismen, som i sin tur alltid har haft en konservativ och antidemokratisk lutning. Så pass att en påstådd sverigevän kan stå i radion och försvara utlandsägda skolkoncerner med obehöriga lärare som undervisar på engelska.
