”Det är inte bristen på fakta som hotar livet på jorden. Det är snarare bristen på fantasi”, skriver författaren Klas Östergren i en essä i Svenska Dagbladet.
Det sammanfattar läget ganska bra.
Lyssna på forskarna! Visst, men det är sedan länge uppenbart att det inte räcker.
Ur den synpunkten är de rent moraliska diskussioner som berör klimatkrisen inte jätteintressanta. Är det moraliskt rätt att skaffa barn? Är det moraliskt rätt att vi lever med en högre standard än vad vi tillåter det globala syd att göra, om vi vill rädda klimatet? Är det rätt att lämna ett problem av magnituden apokalyps till våra barnbarn?
Det är viktiga frågor. De är bara inte speciellt viktiga i relation till den allt annat överskuggande: hur stoppar vi utsläppen av växthusgaser?
Kulturdebatt om flyg- eller barnskam framstår allt mer som ett sätt för en intellektuell klass att vinna sitt levebröd, och allt mindre som något som faktiskt berör klimatfrågan.
Vi är på väg mot tre graders uppvärmning men framför allt har Jens Liljestrands klimatroman översatts till tretton språk.
En miljon arter är på gränsen till utrotning men Greta Thunberg har fått vara gästredaktör i Dagens Nyheter.
Det är glädjande att stora delar av det Sverige som jobbar med att tycka saker offentligt till slut har insett att klimatet är någonting ganska viktigt.
Men om varje timme som lagts på att skriva en text av det här slaget i stället hade lagts på att agitera mot öppnandet av nya oljefält eller på att blockera en fossilgasterminal hade vi troligen kommit mycket längre.
Journalisten Magnus Linton står som redaktör för nyutkomna Klimat och moral: tankar om hettan där ett gäng tunga svenska humanioraforskare får vända och vrida på frågor om just moral i relation till klimathot.
Nog så intressant, men det är också som Linton konstaterar i förordet (för övrigt bokens bästa text) att frågan om klimat och moral redan är löst.
Vi måste agera. I stället har vi skrivit en bok.
Slutsatsen av bokens flera kloka texter om klimat och moral blir på något vis att moralen inte räcker till.
Och om det inte utgör ett tillräckligt imperativ för att rädda planeten måste vi kanske fråga oss om den då samtidigt ska få hindra oss i andra änden.
Om samhällsmoralen inte kan stoppa den kommande katastrofen – vår största hittills – varför är den fortfarande giltig i frågor om äganderätt eller skadegörelse mot fossil infrastruktur?
