Nyheter/Utrikes 11 oktober, 2021

Taiwan pressas mellan USA och Kina – vilket väljer de?

De senaste åren har Taiwan hamnat i centrum för den eskalerande konflikten mellan Kina och USA. En gång var öns officiella strategi att integreras ekonomiskt med fastlandet. På grund av en växande nationalism föredrar befolkningen i dag att vara en bricka i USA:s antikinesiska allians.

”Den farligaste platsen i världen”. Så löd rubriken på The Economists framsida i maj. Bilden föreställde en radarbild över Taiwan, som om ön vore ett militärt mål för ubåtar. Numret var bara det senaste ledet i en lång rad alarmistiska utspel om öns framtid.(2) I en rapport publicerad i mars 2021 ansåg den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations att Taiwan är på väg att ”bli den mest explosiva punkten i världen, som kan utlösa ett krig mellan USA, Kina och förmodligen andra stormakter”.(3) Samtidigt slog amiral Philip Davidson, befälhavare över de amerikanska styrkorna i den indo-pacifiska regionen, under ett senatsförhör fast att en konflikt i Taiwansundet skulle kunna uppstå ”under detta årtionde”.(4)

Generalstabens uttalanden präglas visserligen av budgetära baktankar, eftersom rädslan för konflikt motiverar de militära utgifterna. Men oron är trots det grundad på en verklig företeelse: det ökande militära trycket från Kina mot dess grannar, och särskilt Taiwan. Kina började med att kapa alla kommunikationskanaler till den nationalistiska presidenten Tsai Ing-wens regering, efter att hon valdes i januari 2016. Spänningarna ökade sedan kraftigt efter att hon valdes om fyra år senare. Enligt Antoine Bordaz, forskare vid Stiftelsen för strategiska studier, beräknas Kina ha kränkt Taiwans luftrum 380 gånger under 2020.(5) Flygintrångens frekvens har ökat ännu mer under 2021.

De senaste spänningarna har två orsaker. Den ena står att finna i de två parternas gemensamma geopolitiska historia, den andra är kopplad till Taiwans position i rivaliteten mellan USA och Kina.

1945, efter fem år av japansk kolonisation, tog partiet Kuomintang (KMT) som då styrde Kina kontroll över Taiwan. Fyra år senare, efter att ha besegrats i inbördeskriget mot Kinas kommunistparti, drog sig partiet tillbaka till ön med den kinesiska republikens institutioner som hade upprättats på kontinenten 1912 efter att Qing-dynastin störtats. Inför hotet om en förestående invasion av de kommunistiska styrkorna räddades Kuomintang av utbrottet av Koreakriget i juni 1950, samt av USA:s försvar av Taiwan som en del av uppdämningsstrategin mot kommunismen i Asien. Situationen i Taiwainsundet frystes därmed ned under två decennier.

Med USA:s stöd lyckades den Kinesiska republiken (som är det officiella namnet på Taiwan) under Chiang Kai-sheks hårdföra styre behålla Kinas plats i FN, på bekostnad av Folkrepubliken Kina, som uteslöts. Men 1971 antogs resolution 2758 som innebar att platsen överfördes till Peking och att ”Chiang Kai-sheks representanter uteslöts”.(6)

Efter detta isolerades Taiwan allt mer när en rad länder valde att bryta de diplomatiska förbindelserna med ön. Till slut avbröt även USA kontakterna när man erkände Folkrepubliken Kina den första januari 1979. Sedan dess har USA:s politik mot Taiwan varit baserad på fem huvudsakliga dokument (den så kallade Taiwan Relations Act, de tre ”gemensamma sino-amerikanska kommunikéerna” och de ”sex försäkrandena”). Dessa texter anser att det bara finns ett Kina, nämligen Folkrepubliken, men de tar inte ställning i ”frågan om Taiwans suveränitet” och insisterar på en ”fredlig lösning”. Texterna nämner bara Pekings position, enligt vilken Taiwan utgör en del av Folkrepubliken Kina, utan att explicit ställa sig bakom den.

1979 hade ön bara 24 diplomatiska allierade, en siffra nära de 15 regeringar som i dag erkänner Taiwan som statsbildning. Medveten om sin styrkeposition ändrade Folkrepubliken då sin strategi, från en ”befrielse” av ön med våld till främjandet av en fredlig återförening genom stärkandet av de ekonomiska och mänskliga banden. I ett ”meddelande till de taiwanesiska landsmännen” som publicerades samma dag som förbindelserna med USA upprättades, föreslog den kommunistiska regeringen att ett utbyte mellan parterna skulle inledas på alla områden. Det potentiella bruket av våld övergavs inte helt som alternativ, men det degraderades till sista utväg.

Två år senare gick Kina något längre genom att formulera villkoren för en fredlig återförening: ön tilläts behålla ”en hög grad av självbestämmande i egenskap av särskild administrativ region”, och Peking förband sig att inte lägga sig i allt som berörde öns ”lokala spörsmål”. Med andra ord kunde taiwaneserna behålla sitt ekonomiska system och sitt levnadssätt. Dessa förslag lade grunden för formuleringen ”ett land, två system”, som sedan skulle komma att införas i Hongkong. Pekings position har inte förändrats nämnvärt sedan dess. I sitt tal vid 40-årsjubileet av ”meddelandet till de taiwanesiska landsmännen”, den 2 januari 2019, påminde president Xi Jinping än en gång om att den enda lösningen för Taiwan är integration i Folkrepubliken inom ramen för principen ”ett land, två system”, och att regeringen i Taipei (Taiwans huvudstad) bara kan göra anspråk på att vara en lokal myndighet.

Denna kompromisslöshet har sina rötter i en seglivad essentialistisk förståelse av nationen som ger blodsband överordnad betydelse: i egenskap av kontinentens ursprungsinvånare måste taiwaneserna med nödvändighet vara kineser. De har inget att säga till om i frågan, historien och deras förfäder talar i deras ställe. Men historien, som Xi Jinping formulerade den i sin ”kinesiska dröm” efter att han tillträdde som kommunistpartiets ordförande 2012, kräver av alla kineser att de åter skänker stolthet åt sitt land genom att utplåna ”förödmjukelsens sekel” som landet genomlevde från och med det första opiumkriget (1842) och framåt. Sedan de europeiska kolonierna Macao och Hongkong lämnats tillbaka är Taiwan nu det sista förlorade territoriet, den sista ”förödmjukelsen”.

Trots den ideologiska skillnaden mellan KMT och KKP delade Chiang Kai-shek denna essentialistiska nationalism, som ser återförandet av Kina till en stormaktsposition som en helig uppgift, och införde den i Taiwan. Det underlättades av att mer än en miljon fastlandskineser, motsvarande 15 procent av befolkningen, hade tagit sin tillflykt till ön. Men under demokratiseringen av Taiwan, från och med 1980-talet och framåt, fick den kinesiska nationalismen konkurrens av den en växande föreställning om en särskild taiwanesisk identitet, vars kulturella rötter visserligen delvis står att finna i Kina men som också följer en egen historisk och politisk bana. Denna identitära dynamik ledde fram till ett första maktskifte när en självständighetsivrande regering tillträdde år 2000.

Efter det nederlaget utsåg KMT den taiwanesiska självständighetsrörelsen till sin huvudsakliga fiende, och det konservativa ledarskapet började därför närma sig det kinesiska kommunistpartiet genom att spela på deras gemensamma vision om ett ”Storkina”. KMT återtog makten 2008 med stöd av näringslivet och medier som i stor utsträckning köpts upp för det ändamålet. Dess retorik hade en dubbel natur då den lade tonvikten på öns suveränitet samtidigt som den framhöll de ekonomiska fördelarna med ett närmande till fastlandet. Under Ma Ying-jeous ordförandeskap undertecknades inte mindre än 19 avtal med Peking, som bland annat lade grunden för en ”gemensam marknad på båda sidor om sundet”. Utbytet i alla möjliga sektorer ökade markant och Taiwans ekonomiska beroende av Kina, som redan var betydande, ökade till nivåer som oroade självständighetsrörelsen: 40 procent av öns export gick till Kina. Den väg mot återförening som de kinesiska myndigheterna hade slagit in på 30 år tidigare tycktes nu ha förvandlats till en motorväg.

Men den ”kinesiska drömmen” tog slut 2014. Den KMT-styrda regeringens försök att få igenom ett frihandelsavtal i parlamentet gav då upphov till en nationell motståndsrörelse. Avtalet som inte bara gav kinesiskt kapital möjlighet att investera i förlagsvärlden, mediasfären och kulturlivet, utan också öppnade den lokala arbetsmarknaden för kinesiska arbetare, gav upphov till stark oro. Den tre veckor långa ockupationen av parlamentet och de närliggande gatorna under ”solrosrörelsen” utgjorde kulmen på flera års missnöje och blev en vändpunkt i relationerna med Kina. Händelsen ledde till ett uppvaknande bland taiwaneser under 40 års ålder som under sina liv bara upplevt demokrati, och födde en ny generation aktivister och politiker som har en mycket mer skeptisk inställning till de politiska konsekvenserna av den ekonomiska integrationen med Kina.

Opinionsundersökningar visar att identifieringen med en självständig och suverän ”taiwanesisk nation” bara har stärkts under de senaste 15 åren. Enligt Centret för valstudier vid Chengchi-universitetet ansåg 2020 två tredjedelar av befolkningen sig vara ”enbart taiwaneser”, jämfört med mindre än en femtedel 1992. En studie publicerad i tidskriften CommonWealth bekräftar den siffran och ger en mer precis bild av situationen ur Taiwans perspektiv.(7) Två tendenser utkristalliserar sig. Å ena sidan kan relationerna med Kina inte längre utvecklas enligt den mall som fastställts av Peking. Fastlandets ekonomiska attraktivitet är sjunkande och över 90 procent av befolkningen förkastar principen ”ett land, två system”. Å den andra har den ”kinesiska drömmen” i princip dött för invånarna under 30 års ålder. Mer än fyra femtedelar av dem ser sig som ”enbart taiwanesiska”, två tredjedelar anser att ”Taiwan” borde vara landets officiella namn i stället för ”Kinesiska republiken”, och nästan lika många vill ha självständighet.

Sedan taiwaneserna slutat lyssna till de kinesiska sirenernas sång om gemensamt välstånd har Peking svarat med att åter plocka fram hotet om militär intervention. Men denna strategiförändring kolliderar med den snabba utvecklingen av de kinesisk-amerikanska relationerna. Sedan de diplomatiska kontakterna avbröts är USA inte längre bundet till Taiwan via något försvarsavtal. Den så kallade Taiwan Relations Act som antogs i april 1979 understryker dock vikten av att nå en fredlig lösning på konflikten, möjliggör försvarsleveranser till Taiwan och förbinder USA att ”upprätthålla USA:s förmåga att motstå våldsanvändning eller andra former av tvång som kan utsätta öns säkerhet eller dess ekonomiska och sociala system för fara”. Även om den inte explicit talar om möjligheten för en militär intervention i händelse av kinesisk aggression, möjliggör formuleringen ändå en sådan: den utgör grunden för den ”strategiska tvetydighet” som Washington upprätthåller.

I USA:s ögon har Taiwan alltid varit en spelbricka vars relativa strategiska värde beror på stormaktens realpolitiska överväganden i regionen. Sedan några år tillbaka är detta värdes kurva uppåtgående. Efter att ha utgjort en bricka i uppdämningspolitiken mot kommunismen under kalla kriget har ön blivit ett modellsamhälle för den kapitalistiska demokrati som Washington hoppades kunna införa i Kina genom att ”engagera” landet ekonomiskt. Under tre årtionden var denna strategi, som passade de multinationella företagen som hand i handske då den gav deras miljöförstörande och omättliga industrier tillgång till billig arbetskraft, en källa till optimism i det amerikanska ledarskiktet vad gäller integrationen av Kina i ”deras värld”. Den var fortfarande dominerande under Obamas regeringsperiod, men har lämnat plats åt en mer konfliktsökande strategi under Trump och Biden. Taiwan spelar en inte oviktig roll i denna nya doktrin.

På det geostrategiska planet är ön fortfarande en viktig länk i den första kedjan av öar som sträcker sig från Japan till Indonesien och som blockerar den kinesiska flottans tillgång till västra Stilla havet. Även på det ekonomiska planet spelar Taiwan en nyckelroll i USA:s försök att begränsa Kinas uppgång, i synnerhet i Biden-regeringens försök att få till stånd en allians av ”tekno-demokratier”. Öns fabriker producerar nämligen majoriteten av den senaste generationens halvledare, det vill säga delar som är oumbärliga för den globala digitala ekonomin (smartphones, uppkopplade produkter, artificiell intelligens och så vidare). USA vill försäkra sig om att denna resurs stannar i deras läger.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
Fotnoter

Fotnoter


Docent vid Centrala nationella universitetet i Taoyuan (Taiwan), och forskare vid Centre d’étude français sur la Chine contemporaine (CEFC) i Taipei.
Se till exempel Gilles Paris och Frédéric Lemaître ”Taïwan, au coeur des tensions entre la Chine et les États-Unis”, Le Monde, 15 april 2021, eller Brendan Scott, ”Why Taiwan is the biggest risk for a US-China clash”, Bloomberg, New York, 27 januari 2021 (uppdaterad 5 maj 2021), och Washington Post, 5 maj 2021.
Robert D. Blackwill och Philip D. Zelikow, ”The United States, China, and Taiwan – a strategy to prevent War”, rapport från Council on Foreign Relations, New York, februari 2021.
”China could attack by 2027: US admiral”, AFP och Taipei Times, 11 mars 2021.
Nathalie Guibert, ”Taïwan : des incursions aériennes chinoises sans précédent”, Le Monde, 25 januari 2021.
”Restoration of the lawful rights of the People’s Republic of China in the United Nations”, resolution 2758, FN:s 1976:e plenarsammanträde, New York, 25 oktober 1971.
”Taiwan vs. Kinesiska republiken, generationskonflikten övertar nord-syd-konflikten”, CommonWealth, nr. 689, Taipei, 31 december 2019 (på kinesiska).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 29 april, 2024

Materialister måste våga prata om biologisk ras

Enligt Stefan Arvidsson på Linnéuniversitetet gör människors olika ärftlighet för sjukdomar som Alzheimers att vi borde prata om biologisk ras igen. Foto: Wong Maye-E/AP.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis påstår att rasbegreppet är ett uttryck för nykonservatism. Men nya forskningsrön visar att begreppet visst har biologisk bäring. Delar av vänstern är dock för trendkänslig för att erkänna det.

I Flamman 11/4 varnar chefredaktör Leonidas Aretakis för att ”nykonservativt” tankegods håller på att leta sig in i vänstern. Det handlar om ”ifrågasättandet av transpersoners rättigheter och försöken att rehabilitera rasbiologin”. Med tanke på hur allvarligt detta låter är hans belägg magert (ett Instagram-inlägg).

Men låt oss bortse från det, för det som ligger bakom Aretakis argumentation är ett synsätt som är lika vanligt hos den trendkänsliga vänstern som det är bedrägligt. I båda fallen, alltså både i frågan om huruvida ”ras” är en användbar term och i frågan om huruvida transpersoner är exkluderade från allmänt vedertagna rättigheter, handlar det i grunden om det faktum att människan är en kulturvarelse och samtidigt en del av naturen. 

För att vi ska hantera verkligheten effektivt är det fundamentalt att skilja natur från kultur. Varför? Jo, därför att vi bevarar och förändrar de två sfärerna av verkligheten på diametralt olika sätt. Om det är naturen vi vill bevara eller förändra, studerar vi lagarna och villkoren som styr den. Hur leder vi bäst flodvattnet till åkrarna? Hur avlägsnar vi bäst stickan i handen? Och sedan bearbetar vi naturen. Vi tar hjälp av teknologi och om det handlar om den del av naturen som är människokroppen använder vi den teknik som kallas medicin. 

Är det kulturen vi vill bevara eller förändra iakttar vi också den – samtidigt som vi värderar det vi ser. Hur funkar monarkier och hur vidmakthåller vi dem? Tar folk varandra i hand och bör de göra det? Men sedan bearbetar vi inte, utan vi samtalar med varandra, vi föreslår politiska åtgärder, vi kämpar, vi lagstiftar och skapar konst och traditioner. De sätt vi bevarar och förändrar natur respektive kultur är alltså mycket olika. 

Kön är ett ord som har sitt existensberättigande av det enkla faktum att homo sapiens är en art som reproducerar sig genom könslig fortplantning. Vi fortplantar oss inte genom att vi till exempel avknoppar en del av oss som sedan blir en ny individ, utan genom att två specimen tillhörande två olika typer (”kön”) av människor smälter samman. Vi kan inte ändra vårt kön eftersom det är genetiskt bestämt, men om vi trots det vill modifiera de delar av våra kroppar som har med den könsliga fortplantningen att göra kan vi göra det med hjälp av det arbete som kallas kirurgi. Könskonträra hormoner, nyvaginor och liknande har förstås en del allvarliga konsekvenser, men det är upp till den myndige individen om den vill göra det livsvalet. 

Vill vi emellertid (också) påverka kulturen så samtalar vi och ändrar eventuellt därefter vårt bruk av vissa namn, ord och beteenden. Om vi har goda skäl och är överens kan vi till och med låtsas att folk som har ett kön har ett annat. Det kan förefalla märkligt och är förknippat med problem, men vi kan göra det om vi vill. Naturen, eller mer specifikt den del av naturen som är människokroppen, blir dock i grunden opåverkad av sådana beteendemässiga förändringar.

Ras är ett ord som till skillnad från ”kön” har en sinister historia. Likafullt finns det förstås inget i ordet i sig som är farligt. Förhoppningsvis lever vi i en tid som är så pass upplyst att vi inte längre behöver använda noa-ord och kalla vargen för ”gråben” och räven för ”Mickel” för att inte locka fram bestarna. Men ord har förvisso en kraft, det ska vi vara medvetna om. Aretakis hävdar nu, och det gör ju många människor nuförtiden, att ”vetenskapen” har visat att ras är ”ogiltigt”. Men den som följer den explosiva utveckling inom framförallt arkeogenetik, vilket ungefär betyder studiet av förhistoriska människors dna, kan iaktta hur forskarna där slår knut på sig för att undvika att tala om ras. I stället heter det på engelska ”ancestry”, ”population”, ”cluster” och liknande. De diagram forskarna tar fram för att visa på olika, ska vi säga, människogruppers relation är likafullt slående lika äldre forsknings uppdelningar i raser och underraser. Berättigar den pågående historieskrivningen om människans förhistoria att vi ånyo börjar tala om ”ras”? Kanske inte. Men annars behöver vi nog något liknande för att beskriva historien korrekt.

En del försöker undgå den rasistiskt belastade färgkodningen genom att använda geografiska termer och istället för att tala om till exempel ”svarta” säger de ”subsahariska afrikaner”. Det kan ju låta neutralt, men dessvärre är också sydafrikanska boer ”subsahariska afrikaner” och det är ju helt enkelt inte dem som avses. Ordet kan inte heller vara ”etnicitet”. Jag hör en amerikansk genetiker säga att om han har dna från en person från Sverige och en från Nigeria kan han snabbt avgöra vem som har ”svensk respektive nigeriansk etnicitet”. Det skulle i sanning vara mirakulöst om han kunde det, för etnicitet betecknar språk och sedvänjor, alltså den kultur som en folkgrupp (grekiskans ethnos) har. Det kan vi inte avläsa ur den del av naturen som är människokroppen. En person som lever bland personer som delar hens kultur, men som far illa på grund av sitt utseende (nej, inte på grund av att hen anses ful, utan för liksom hela dess kropp, ni vet vad jag menar) gör personen ju inte det på grund av hens etnicitet, utan på grund av… ni vet vad jag menar. Läs Tobias Hübinettes Den svenska färgblindheten om detta. Vill vi bekämpa rasism blir det nog svårare utan ordet ras. Afrosvenskarna riksförbund har varit inne på detta. Som Aretakis påpekar, men viftar bort, finns det också en del medicinska skäl för att tala i termer av ras. D-vitaminbrist hos till exempel gravida somalier-svenskor är dock på riktigt.

Ny forskning på arkeogenetik har återaktualiserat frågan om biologisk ras, skriver Stefan Arvidsson. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Liksom den absoluta majoriteten av människor i den här delen av världen, och antagligen i större delen av hela världen, är jag humanist. Vi tror inte människovärde har med dna eller hudfärg att göra. Uppfostrad som jag är under 1970-talet, med dess bilder på små barn ”av olika färg” som glada håller vandra i handen, uppskattar jag mänsklighetens fysiska mångfald; jag finner alltså inte bara folks olika kläder och stilar fascinerande, jag tycker också det är intressant hur folk ser ut rent kroppsligen. Att iaktta det och att dela upp de miljarder människor som befolkar jorden i olika grupper utifrån varifrån deras förfäder har levt i tusentals år kan jag inte se som något skadligt. Klassificeringen av mänskligheten i raser lägger förvisso grunden till rasism, men det är ju inte klassificering i sig som är problemet utan hierarkiseringarna och fördomarna. Huruvida vi verkligen vill behålla just ordet ”ras”, vilket ju till exempel amerikanerna har funnit lämpligt, eller inte, kan man diskutera. Men detta handlar inte, som Aretakis låter göra gällande, om att ”återupprätta rastänkandet” eller ”försvara rabiologi”. Det är ett ohederligt sätt att argumentera. 

Vad gäller att förbinda den med rätta avskydda rasbiologin med ”ifrågasättandet av transpersoners rättigheter” måste jag erkänna att jag kanske inte helt har förstått från vilka vedertagna mänskliga och medborgerliga rättigheter som transpersoner är exkluderade. Tillhör kanske Aretakis dem som vill ge särskilda rättigheter åt barn som våndas med sin köns- och genusidentitet och göra dem myndiga några år tidigare än andra barn? Så att de kan medicinera sig och operera sig? För det är väl inte så att även Aretakis sällar sig till dem som ”ifrågasätter transpersoners rättigheter”? Om Aretakis tillhör dem som ”ifrågasätter transpersoners rättigheter” genom att förneka barn ”rätten” att operera sig så vill han också börja mäta sameskallar. Det kan vi ana ty han förklarar för oss att de båda frågorna ”hänger samman”.

Hur kommer det sig att en vettig person som Leonidas Aretakis viftar så ivrigt och tokigt med varningsflaggan inför diskussioner som har med människans kropp att göra? Jag antar att en bidragande orsak är den eviga idioti som vi kallar postmodernism. Dess förespråkare har lärt sig läxan att ”naturligt” är ett ord som kan användas för att rättfärdiga orättvisor. Vad det handlar om är att något kulturellt, det vill säga något vi kan samtala och därefter lagstifta om, framställs som naturligt i den specifika bemärkelse som närmar sig gudsbegreppet, det är något för alltid fastställt, evigt. Postmodernismen gör helt rätt att avslöja och kritisera när det som är kulturellt och socialt framställs som omöjligt eller djupt olyckligt att förändra. Men av det kan vi inte dra slutsatsen att naturen inte finns, att vi lever i den värld som filosofen Fichte trodde vi levde i: en värld där ett andligt Jag skapar sin egen verklighet.

Nej, det finns inget radikalt med att tro att den mänskliga kulturen har gudomliga krafter; att vi kan förändra verkligheten som vi vill. Det faktum att vi har lyckats förändra naturen så mycket som vi redan gjort – i vissa avseenden har vi ju förändrat den alldeles för mycket, tänk till exempel på den kapitalistiska klimatkrisen, men också genmodifikationer av grödor och plastikoperationer – beror på att vi har sett våra möjligheter, men också lärt oss om våra begränsningar. Naturen har gränser och den sätter gränser. Naturen är något. Hallå! ”Materialism” någon?

Aretakis behöver inte oroa sig för att ”nykonservativa” idéer sipprar in i vänstern. Att vara medveten om vad som faktiskt gäller och vad som kan förändras och vilka följder det får är inte nykonservativt. I stället borde Aretakis oroa sig för den slappa antiintellektualism och opportuna ohederlighet som länge har tillåtits att styra debatten inom delar av vänstern.

Utrikes 29 april, 2024

Italiens befrielsedag firades i skuggan av tv-censur

Stefano Massimi läser upp författaren Antonio Scuratis monolog utanför Palazzo Vecchio i Florens på befrielsedagen den 25 april. Foto: Jonas Elvander.

Det årliga firandet av befrielsen från fascismen präglades av kontrovers efter att en statlig tv-kanal avbokat en antifascistisk talare. Kritiker menar att Giorgia Melonis regering försöker kväsa oppositionen. Men Florens invånare lät sig inte tystas.

Italiens årliga firande av befrielsen från fascismen, Festa della liberazione, den 25 april skedde under mer kontroversiella omständigheter än på länge.

Veckan inleddes med beskedet att författaren Antonio Scuratis monolog om antifascismens arv i Italien hade ställts in av den vänsterlutande tv-kanalen Rai 3 under lördagen. För Scurati, som är specialist på Italiens fascistiska period och har skrivit en bästsäljare om Benito Mussolini, var det ett ”definitivt exempel” på Georgia Melonis högerextrema regerings försök att censurera misshagliga röster. Det faktum att texten, som fokuserade på händelser under Mussolinis regeringstid, kritiserade Melonis postfascistiska parti Italiens bröder för att aldrig ha tagit avstånd från sina rötter i Mussolinis diktatur gör att en sådan tolkning ligger nära till hands.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr