I datalagringens sociala industri möts gårdagens fabriksarbete och samtidens övervakningsvillkor. Elina Pahnke läser Shoshana Zuboffs Övervakningskapitalismen, och hittar ett språk som ger oss verktygen att vrida framtiden ur Mark Zuckerbergs grepp. Resten är upp till oss.
När Facebook låg nere under några timmar i förra veckan var min första instinkt att jag skulle skriva till mina vänner på Messenger och fråga om deras Facebook också slutat fungera. Det gick naturligtvis inte. Min andra tanke var: hoppas att Facebook dör ut för alltid.
Dessa motstridiga känslor inför våra liv på nätet, beroendet och viljan att låta allting försvinna, får i Shoshana Zuboffs bok en förklaring: Övervakningskapitalism. I USA har Övervakningskapitalismen: vid maktens nya frontlinjer redan vunnit anseende som måste-läsning för att förstå vår digitala samtid. Författaren Naomi Klein har uppmanat människor att läsa den som ett “digitalt självförsvar”.
Men vad är det som gjort en 700 sidor lång bok om datautvinning till en bästsäljare?
Shoshana Zuboff är inte den första som varnar för tech-företagens skoningslösa övervakning. Men kanske är hon den första som ger sig på att namnge, sortera och kartlägga vad som egentligen händer när vi dagligen matar in information i våra sökmotorer och sociala medier.
Kortfattat handlar det om att vi, varje gång vi söker på någonting på Google, eller använder en karta för att ta oss någonstans, eller bara har vår telefon i fickan, matar in beteendedata till företagen. Detta hade i sig inte behövt leda till övervakning, menar Zuboff, utan hade kunnat återvinnas för att förbättra tjänsterna.
Men övervakningskapitalisterna har bara ett mål med det beteendeöverskott som matas in, nämligen att profitera på det. Vissa delar av övervakningskapitalismen är enkla att identifiera: du har gillat en bild på ett par röda skor, och får senare se en reklamannons för ett par röda skor i ditt flöde. Men det handlar om ett långt mer raffinerat och allvetande system än vi tror.
“Om Googles affärsidé är en sökmotor, hur kan det då komma sig att de investerar i utrustning för smarta hem, datorer i form av klädesplagg och självkörande bilar? Om Facebook är ett socialt nätverk, hur kan det komma sig att de utvecklar drönare och förstärkt verklighet?” frågar Zuboff, och erbjuder lika snabbt ett svar. Vi är inte produkten som säljs, som många påstår. Vi är snarare råvaran som exploateras. Om Google lanserar en bil så är det inte bilen, alltså produkten, som de tjänar pengar på – “det viktiga är beteendedatan som anskaffas från körningen av bilen. Det är inte kartan som är viktig, det viktiga är beteendedatan från interaktionen med kartan”. Marknaden, eller ekonomin, ligger i att kunna förutspå framtida beteenden. Det allra mest lukrativa blir därför att kunna styra våra beteenden i önskvärd riktning.
Ta Pokémon Go som exempel. Spelet, där användarna försökte fånga Pokémons via mobilens förstärkta verklighet, var aldrig det ekonomiska incitamentet för skaparna, utan snarare den data som utvanns av hur människor rör sig genom staden. Restauranger och affärer betalade skaparna för att deras butiker skulle dyka upp i spelet. “Ägaren till en pizzeria i Queens i New York betalade 10 dollar för “moduler som lockar till sig kunder” (…) under den första veckan av spelande ökade pizzerians försäljning av mat och dryck med 30 procent och senare rapporterades om en ökning på mer än 70 procent över genomsnittet.”
Det är ett talande exempel på hur vi, på samma gång som vi ger upp vår integritet, ständigt styrs mot en plats där vi uppmanas till konsumtion. Vidden av den data vi ger ifrån oss är svindlande. Men det finns flera förklaringar till att företagen lyckats plundra vårt innersta.
En av dem är att staten också har ett intresse av att hålla koll på oss, och hur de, framför allt sedan den elfte september 2001, tagit fram allt mer integritetskränkande övervakningslagstiftning. En annan är att företagen vid det här laget har tillskansat sig så stort kapital att de inte behöver ta hänsyn till vanliga demokratiska procedurer. De kör helt enkelt på. Som när Google lanserade Street view, och det visade sig att de inte bara fotograferat hela våra städer, utan också kopplat upp sig på privatpersoners nätverk för att utvinna ännu mer personlig data. I går en skandal, i dag helt normalt.
Shoshana Zuboff skriver lika klargörande som filosofiskt om vad vi förlorar när vi, både frivilligt och ofrivilligt, bit för bit uppoffrar vår integritet. Som en förståelse för vad som är unikt med dagens kapitalism är det nödvändig läsning. Faran är, enligt Zuboff, att vi inte längre har någon fristad. Vi anpassar oss efter företagens eget språk och ser övervakningskapitalismen som oundviklig. Vi tror inte längre på ett samhälle där vi inte styrs av tech-företagens jakt på profit. Men i sin vilja att larma om nutidens faror går hon stundtals vilse.
Även om Zuboff har rätt i att vi måste skapa en begreppsapparat för dagens exploatering, är hon väl förlåtande mot gårdagens kapitalism. Hon romantiserar Ford-eran och industrikapitalismen, ofta så till den grad att det handlar om ren historieförvanskning. Hon beskriver arbetet på fabriken som en ömsesidig överenskommelse mellan arbetare och kapital, som visserligen hade sina egna problem, men som ändå beskrivs som anständig. Det färgar också hennes egna problemformuleringar. Visst behöver varje tid sina egna skrifter och sitt eget språk. Samtidigt är dagens kapitalism ofrånkomligen bara en expandering av gårdagens.
Parallellt med att jag läser Zuboff läser jag Julia Lindbloms bok Amazon: bakom framgången. Här intervjuas arbetarna på Amazon, som till stor del ägnar sig åt samma affärsmodell som Google och Facebook. Det blir tydligt hur deras längtan efter en fristad inte så mycket är en fråga om att få koppla bort när de kommer hem, utan hur övervakningen snarare används som ett sätt att kontrollera arbetare på jobbet. Varje steg, varje rast, varje inskannad vara övervakas. Varje snedsteg bestraffas.
Det är gårdagens fabriksarbete med dagens övervakningsvillkor. Dessa två system måste oundvikligen förstås tillsammans. Annars kommer också denna tid att förvridas i framtida skrifter, till en berättelse om ett ömsesidigt beroende, där vi kanske inte fick kollektivavtal eller fasta anställningar, men likväl var nöjda med att kunna dela jobbtips på Facebook. Precis som dagens teknologiska kapitalism aldrig bör betraktas som oundviklig, var gårdagens industrier fyllda av konflikter och kamper för ett annat system. Och morgondagen, den behöver inte ligga i Mark Zuckerbergs händer. Med hjälp av Shoshana Zuboff har vi ett språk för vad som är felaktigt. Men framtiden avgörs av alla oss andra.
