Nyheter/Utrikes 07 november, 2021

Ortega går till omval utan motstånd – oppositionen sitter fängslad

Inget land i Latin­amerika är fredat från USA:s inblandning. Men i Nicaragua använder vänster­presidenten Daniel Ortega hotet för att legitimera gripandet av nästan alla oppositions­­kandidater inför söndagens val för att själv kunna behålla makten. Synen på den en gång så firade gerilla­ledaren delar nu vänstern.

Söndagen den 7 november går nicaraguanerna till valurnorna för att delta i ett val som få betvivlar kommer att sluta i att Daniel Ortega åter väljs till president. Vore det ännu en seger för den latinamerikanska vänstern? ”Självklart!” svarar en del av vänstern, som ser den sandinistiske ledaren som en antiimperialistisk revolutionär. Ortega, som inte nöjer sig med att motsätta sig USA, är ”de fattigas föredragna alternativ”, som Nicaraguas utrikesminister Denis Moncada formulerade det vid ett ”solidaritetsmöte” i en förort till New York den 26 september. Han använde sig av den terminologi som associeras med den katolska kyrkans sociala doktrin som används inom befrielse­teologin, en radikal kristen strömning som fram till nyligen var inflytelse­rik i Latinamerika. Men andra anser att Ortega och hans hustru Rosario Murillo leder en auktoritär regim som de menar undergräver den nicaraguanska demokratin och som gjort sig skyldig till förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Med andra ord ska dagens sandinister ha förrått gårdagens sandinister som ledde revolutionen till seger i slutet av 1970-talet.

Den första gruppen som ser Ortega som en representant för Latinamerikas stolta revolutionära tradition framhåller hans soll som generalsekreterare för Sandinisternas nationella befrielsefront (FSLN) i störtandet av diktatorn Anastastio Somoza i juli 1979. Den ”nationella återuppbyggningsjuntan” som då tog makten i landet nationaliserade såväl bankerna och försäkringsbolagen som gruv- och skogsresurserna. Importen och exporten av livsmedel placerades under statlig kontroll, samtidigt som lagen om rättigheter och garantier som antogs per dekret den 21 augusti 1979 avskaffade dödsstraffet och garanterade de individuella rättigheterna. Under president Ronald Reagans ledning reagerade USA med att finansiera så kallade ”contras”, beväpnade grupper som försökte störta sandinisterna genom att sprida terror i landet. Washington började till och med exportera vapen till Iran, trots handelsembargot mot landet, för att finansiera interventionen. Mellan 1981 och 1990 dödades ungefär 30 000 nicaraguaner i konflikten som ödelade ekonomin. Dessa förhållanden gjorde att Ortega förlorade valet 1990, som i stället vanns av den konservativa Violeta Chamorro som inledde en 16 år lång period av nyliberala ”reformer”.

Ortega återkom till makten efter presidentvalet 2006. För hans anhängare innebar denna återkomst en bekräftelse på hans revolutionära engagemang. I en artikel beskriver forskaren Yorlis Gabriela Luna vad denna återkomst har inneburit: ett årtionde av ekonomisk tillväxt som gör det möjligt att reducera fattigdomen med 30 procent, det lägsta antalet mord i hela Centralamerika – världens mest våldsamma region – gratis grundskoleutbildning, gratis sjukvård för de fattigaste och byggen av infrastruktur (vägar, avlopp, rinnande vatten) ”som alltid hade saknats genom landets historia”. Räcker det för att genomföra en revolution, eller ens införa socialism? Kanske inte. Men enligt Ortegas anhängare är det stora segrar i en historiskt ogynnsam kontext. Segrar som legitimerar de kompromisser som gjorde dem möjliga (med den privata sektorn, högern, tidigare contra-soldater och katolska kyrkan). Den nicaraguanske presidenten utmärker sig alltså för sin pragmatism – en känsla för styrkeförhållandena som har skänkt arbetarna och de fattiga långt mer än vad en renlärigt revolutionär position skulle ha gjort.

Relationen mellan Nicaragua och USA – som brutit ihop de senaste åren – ger understöd till denna tolkning av historien. 2018 meddelade regeringen att socialförsäkringssystemet skulle reformeras: avgifterna skulle höjas och skyddet sänkas. Reformen ledde till att tusentals personer gick ut på gatorna: en social rörelse som regeringen kväste med våld, även om reformen drogs tillbaka. Flera hundra demonstranter dödades och ännu fler skadades eller greps.

För Ortega var händelsen inget annat än ännu ett försök av USA att intervenera i regionen, genom en kampanj för att få till stånd ett ”regimskifte”. Det som skedde i Nicaragua ska enligt honom därför förstås på samma sätt som försöken att destabilisera Kuba, Venezuela, Honduras och Bolivia. Precis som mot Kuba och Venezuela har USA sedan 2018 infört sanktioner mot nicaraguanska institutioner och regeringspolitiker, genom den så kallade Nica-akten. Den 6 augusti 2021 antog den amerikanska senaten Renacer-akten. Lagen som fortfarande debatteras i kongressen ”föreslår nya initiativ för att observera, dokumentera och reagera på korruptionen inom regeringen och den nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas familj, samt de människorättsbrott som begåtts av landets säkerhetsstyrkor”. Med andra ord är det ett nytt ”contras-krig”, enligt ortegisterna.

Att den sandinistiska revolutionen 1979 ledde till sociala, ekonomiska och politiska framsteg står bortom allt tvivel. Ortega har också sjösatt stora välfärdsprogram som har minskat fattigdomen och hjälpt de fattigaste sedan han återkom till makten. Hur ska man annars förklara hans sociala och politiska bas som fortfarande aktivt stödjer honom? Det råder heller inget tvivel om att USA alltid har varit motståndare till varje socialistiskt projekt i Nicaragua och resten av regionen. Sanningen är att det har räckt med blygsamma planer på socialdemokratiska reformer för att USA skulle stödja (eller iscensätta) högerextrema statskupper, såsom i Guatemala 1954 och Honduras 2009.

Men Nicaraguas moderna historia slutar inte där. 1995 valde flera av Ortegas tidigare vapenbröder – däribland den tidigare vicepresidenten Sergio Ramirez och de kända gerillasoldaterna Hugo Torres och Dora María Téllez (som var hälsominister mellan 1979 ovh 1990) – att bryta med FSLN och grundade den Sandinistiska förnyelserörelsen (MRS). Deras främsta mål? Att bekämpa de allt mer auktoritära och konservativa tendenserna hos deras tidigare kamrat. 1998 underminerades Ortegas auktoritet ytterligare när hans adoptivdotter anklagade honom för att ha våldtagit henne vid upprepade tillfällen under tio års tid, från det att hon var tolv (hon bor i Costa Rica sedan 2013).

2006 vann Ortega valet med hjälp av stödet från den katolska kyrkan och den tidigare konservative presidenten Arnoldo Alemán (1997–2002). Några år senare, den 16 januari 2009, frikände högsta domstolen den senare för förskingringsbrott och samröre med brottslingar för vilka han hade dömts till 20 års fängelse 2003. För många berodde beslutet på den ”pakt” som hade slutits mellan Alemán och Ortega, som försäkrade honom om ”arnoldisternas” stöd i nationalförsamlingen.

När han återkommit till makten valde Ortega, enligt den amerikanske forskaren William I. Robinson , att ”samregerera tillsammans med arbetsgivarna, som är organiserade i Näringslivets högsta råd (Cosep), innan den bröt med honom i samband med demonstrationerna 2018”. Det hindrade inte den sandinistiske presidenten från att ”återförstatliga sjukvårds- och utbildningssektorn, höja de sociala utgifterna och investera i infrastruktur”, fortsätter Robinson.

De allvarligaste anklagelserna mot Ortega (och hans hustru som delar makten med honom) kom efter demonstrationerna 2018. Medan vissa analytiker, såsom Robinson, framhåller att repressionen fick över 100 000 människor att lämna landet, vars befolkning är ungefär sex miljoner, pekar andra, som Steve Ellner, på demonstrationernas ”dubbla” natur, då de samlade såväl ”unga idealister som protesterar fredligt”, men också ”våldsamma demonstranter, som ibland är betalda och som är ansvariga för minst tio polisers död”. De senare krävde inte att reformen dras tillbaka (vilket den gjorde), utan att Ortegas regering ska störtas. Ellner påminner också om att USA finansierar oppositionens olika institutioner och att deras sanktioner förvärrar befolkningens lidande. Men påminnelser om att de amerikanska interventionerna inte har upphört – även om Nicaragua före 2018 tog emot bistånd från USA – gör inte den sociala vreden som drev rörelsen är mindre verklig.

Sedan juni i år har Ortega och hans anhängare talat om det ”amerikanska imperialistiska hotet” för att rättfärdiga en ny repressionsvåg mot oppositionen. Regeringen har gripit sju presidentvalskandidater och dussintals oppositionella, journalister, studentledare och aktivister. Bland dem finns gerillahjältarna Hugo Torres och Dora María Téllez, som sitter fängslade i El Chipote-fängelset, där förhållandena länge har oroat människorättsorganisationer. Regeringens motiv är lätta att genomskåda: den vill se till att Ortega åter väljs till president på söndag. Och på ett mer allmänt plan handlar det om att skicka en signal: ingen avvikande åsikt – innanför eller utanför den officiella sandinismen – kommer att tolereras.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Och till skillnad från tidigare kontroverser rörande Nicaragua kommer den denna gång även från inflytelserika figurer inom vänstern. I juli undertecknade över 500 tidigare medlemmar i den amerikanska vänskapsföreningen med Nicaragua, som länge arbetade med (och för) den sandinistiska regeringen på 1980-talet, ett ”Öppet brev till Nicaraguas regering”. Undertecknarna – Noam Chomsky, Alice Walker, Daniel Ellsberg, med flera – visar sitt stöd för den sandinistiska revolutionen och kritiserar de amerikanska försöken till intervention. Men de fortsätter: ”Men den amerikanska regeringens brott – igår liksom i dag – är inte orsaken och rättfärdigar inte de brott mot mänskligheten som Daniel Ortegas och Rosario Murillos regering har begått.” De avslutar med att ställa tre krav: ”Frige de 300 politiska fångarna, varav presidentvalskandidater, oppositionsmedlemmar, och tidigare ledare för den sandinistiska revolutionen; dra tillbaka den drakoniska nationella säkerhetslagen som möjliggjorde dessa gripanden; förhandla om valreformer som garanterar fria och öppna val, i vilka fängslade kandidater får delta och som övervakas av internationella observatörer.”

Ifall Ortega skulle vinna den 7 november kommer vissa att fira antiimperialismens fortsatta livskraft i Nicaragua. En mer genomgripande analys av situationen i landet antyder dock att de har fel.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Gabriel Hetland, Docent vid New York State-universitetet i Albany, USA.
Yorlis Gabriela Luna, ”The other Nicaragua, Empire and resistance”, Council on Hemispheric Affairs, Washington, DC, 2 oktober 2019.
”Senate approves bipartisan legislation to bolster US engagement in Nicaragua as crisis deepens”, kommuniké från amerikanska senaten, 6 augusti 2021.
William I. Robinson, ”Crisis in Nicaragua: Is the Ortega-Murillo government leftist (part I) ?”, The North American Congress on Latin America (Nacla), New York, 19 augusti 2021,
Ibid.
Steve Ellner, ”Commentary, The Nicaraguan crisis and the challenge to the international left”, Latin American Perspectives, vol. 48, nr. 6, Thousand Oaks (Kalifornien), november 2021.
”Open letter to the Nicaraguan government from US solidarity workers, 1979–1990”, Z communications, 4 juli 2021.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 06 maj, 2024

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Utan rasbegreppet kan vi inte förstå segregationen, skriver två forskare. Foto: Naina Helén Jåma/TT.

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”. 

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar. 

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller. 

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes/Nyheter 01 maj, 2024

Brand i känd antifascists kulturkafé

Journalisten och författaren Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj. Foto: Anna E Andersson/Wikimedia commons.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 01 maj, 2024

För en entreprenöriell vänster

De största kriserna i vår tid kräver en innovativ socialistisk rörelse. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 01 maj, 2024

Lobbysossarnas sista första maj?

Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfven (S) talade i Älvängen på första maj 2022. Nu jobbar han på pr-byrån Rud Pedersen. Foto: Adam Ihse/TT.

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]
Inrikes 01 maj, 2024

Arbetarårets förluster och framgångar

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr