Nyheter/Utrikes 07 november, 2021

Ortega går till omval utan motstånd – oppositionen sitter fängslad

Inget land i Latin­amerika är fredat från USA:s inblandning. Men i Nicaragua använder vänster­presidenten Daniel Ortega hotet för att legitimera gripandet av nästan alla oppositions­­kandidater inför söndagens val för att själv kunna behålla makten. Synen på den en gång så firade gerilla­ledaren delar nu vänstern.

Söndagen den 7 november går nicaraguanerna till valurnorna för att delta i ett val som få betvivlar kommer att sluta i att Daniel Ortega åter väljs till president. Vore det ännu en seger för den latinamerikanska vänstern? ”Självklart!” svarar en del av vänstern, som ser den sandinistiske ledaren som en antiimperialistisk revolutionär. Ortega, som inte nöjer sig med att motsätta sig USA, är ”de fattigas föredragna alternativ”, som Nicaraguas utrikesminister Denis Moncada formulerade det vid ett ”solidaritetsmöte” i en förort till New York den 26 september. Han använde sig av den terminologi som associeras med den katolska kyrkans sociala doktrin som används inom befrielse­teologin, en radikal kristen strömning som fram till nyligen var inflytelse­rik i Latinamerika. Men andra anser att Ortega och hans hustru Rosario Murillo leder en auktoritär regim som de menar undergräver den nicaraguanska demokratin och som gjort sig skyldig till förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Med andra ord ska dagens sandinister ha förrått gårdagens sandinister som ledde revolutionen till seger i slutet av 1970-talet.

Den första gruppen som ser Ortega som en representant för Latinamerikas stolta revolutionära tradition framhåller hans soll som generalsekreterare för Sandinisternas nationella befrielsefront (FSLN) i störtandet av diktatorn Anastastio Somoza i juli 1979. Den ”nationella återuppbyggningsjuntan” som då tog makten i landet nationaliserade såväl bankerna och försäkringsbolagen som gruv- och skogsresurserna. Importen och exporten av livsmedel placerades under statlig kontroll, samtidigt som lagen om rättigheter och garantier som antogs per dekret den 21 augusti 1979 avskaffade dödsstraffet och garanterade de individuella rättigheterna. Under president Ronald Reagans ledning reagerade USA med att finansiera så kallade ”contras”, beväpnade grupper som försökte störta sandinisterna genom att sprida terror i landet. Washington började till och med exportera vapen till Iran, trots handelsembargot mot landet, för att finansiera interventionen. Mellan 1981 och 1990 dödades ungefär 30 000 nicaraguaner i konflikten som ödelade ekonomin. Dessa förhållanden gjorde att Ortega förlorade valet 1990, som i stället vanns av den konservativa Violeta Chamorro som inledde en 16 år lång period av nyliberala ”reformer”.

Ortega återkom till makten efter presidentvalet 2006. För hans anhängare innebar denna återkomst en bekräftelse på hans revolutionära engagemang. I en artikel beskriver forskaren Yorlis Gabriela Luna vad denna återkomst har inneburit: ett årtionde av ekonomisk tillväxt som gör det möjligt att reducera fattigdomen med 30 procent, det lägsta antalet mord i hela Centralamerika – världens mest våldsamma region – gratis grundskoleutbildning, gratis sjukvård för de fattigaste och byggen av infrastruktur (vägar, avlopp, rinnande vatten) ”som alltid hade saknats genom landets historia”. Räcker det för att genomföra en revolution, eller ens införa socialism? Kanske inte. Men enligt Ortegas anhängare är det stora segrar i en historiskt ogynnsam kontext. Segrar som legitimerar de kompromisser som gjorde dem möjliga (med den privata sektorn, högern, tidigare contra-soldater och katolska kyrkan). Den nicaraguanske presidenten utmärker sig alltså för sin pragmatism – en känsla för styrkeförhållandena som har skänkt arbetarna och de fattiga långt mer än vad en renlärigt revolutionär position skulle ha gjort.

Relationen mellan Nicaragua och USA – som brutit ihop de senaste åren – ger understöd till denna tolkning av historien. 2018 meddelade regeringen att socialförsäkringssystemet skulle reformeras: avgifterna skulle höjas och skyddet sänkas. Reformen ledde till att tusentals personer gick ut på gatorna: en social rörelse som regeringen kväste med våld, även om reformen drogs tillbaka. Flera hundra demonstranter dödades och ännu fler skadades eller greps.

För Ortega var händelsen inget annat än ännu ett försök av USA att intervenera i regionen, genom en kampanj för att få till stånd ett ”regimskifte”. Det som skedde i Nicaragua ska enligt honom därför förstås på samma sätt som försöken att destabilisera Kuba, Venezuela, Honduras och Bolivia. Precis som mot Kuba och Venezuela har USA sedan 2018 infört sanktioner mot nicaraguanska institutioner och regeringspolitiker, genom den så kallade Nica-akten. Den 6 augusti 2021 antog den amerikanska senaten Renacer-akten. Lagen som fortfarande debatteras i kongressen ”föreslår nya initiativ för att observera, dokumentera och reagera på korruptionen inom regeringen och den nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas familj, samt de människorättsbrott som begåtts av landets säkerhetsstyrkor”. Med andra ord är det ett nytt ”contras-krig”, enligt ortegisterna.

Att den sandinistiska revolutionen 1979 ledde till sociala, ekonomiska och politiska framsteg står bortom allt tvivel. Ortega har också sjösatt stora välfärdsprogram som har minskat fattigdomen och hjälpt de fattigaste sedan han återkom till makten. Hur ska man annars förklara hans sociala och politiska bas som fortfarande aktivt stödjer honom? Det råder heller inget tvivel om att USA alltid har varit motståndare till varje socialistiskt projekt i Nicaragua och resten av regionen. Sanningen är att det har räckt med blygsamma planer på socialdemokratiska reformer för att USA skulle stödja (eller iscensätta) högerextrema statskupper, såsom i Guatemala 1954 och Honduras 2009.

Men Nicaraguas moderna historia slutar inte där. 1995 valde flera av Ortegas tidigare vapenbröder – däribland den tidigare vicepresidenten Sergio Ramirez och de kända gerillasoldaterna Hugo Torres och Dora María Téllez (som var hälsominister mellan 1979 ovh 1990) – att bryta med FSLN och grundade den Sandinistiska förnyelserörelsen (MRS). Deras främsta mål? Att bekämpa de allt mer auktoritära och konservativa tendenserna hos deras tidigare kamrat. 1998 underminerades Ortegas auktoritet ytterligare när hans adoptivdotter anklagade honom för att ha våldtagit henne vid upprepade tillfällen under tio års tid, från det att hon var tolv (hon bor i Costa Rica sedan 2013).

2006 vann Ortega valet med hjälp av stödet från den katolska kyrkan och den tidigare konservative presidenten Arnoldo Alemán (1997–2002). Några år senare, den 16 januari 2009, frikände högsta domstolen den senare för förskingringsbrott och samröre med brottslingar för vilka han hade dömts till 20 års fängelse 2003. För många berodde beslutet på den ”pakt” som hade slutits mellan Alemán och Ortega, som försäkrade honom om ”arnoldisternas” stöd i nationalförsamlingen.

När han återkommit till makten valde Ortega, enligt den amerikanske forskaren William I. Robinson , att ”samregerera tillsammans med arbetsgivarna, som är organiserade i Näringslivets högsta råd (Cosep), innan den bröt med honom i samband med demonstrationerna 2018”. Det hindrade inte den sandinistiske presidenten från att ”återförstatliga sjukvårds- och utbildningssektorn, höja de sociala utgifterna och investera i infrastruktur”, fortsätter Robinson.

De allvarligaste anklagelserna mot Ortega (och hans hustru som delar makten med honom) kom efter demonstrationerna 2018. Medan vissa analytiker, såsom Robinson, framhåller att repressionen fick över 100 000 människor att lämna landet, vars befolkning är ungefär sex miljoner, pekar andra, som Steve Ellner, på demonstrationernas ”dubbla” natur, då de samlade såväl ”unga idealister som protesterar fredligt”, men också ”våldsamma demonstranter, som ibland är betalda och som är ansvariga för minst tio polisers död”. De senare krävde inte att reformen dras tillbaka (vilket den gjorde), utan att Ortegas regering ska störtas. Ellner påminner också om att USA finansierar oppositionens olika institutioner och att deras sanktioner förvärrar befolkningens lidande. Men påminnelser om att de amerikanska interventionerna inte har upphört – även om Nicaragua före 2018 tog emot bistånd från USA – gör inte den sociala vreden som drev rörelsen är mindre verklig.

Sedan juni i år har Ortega och hans anhängare talat om det ”amerikanska imperialistiska hotet” för att rättfärdiga en ny repressionsvåg mot oppositionen. Regeringen har gripit sju presidentvalskandidater och dussintals oppositionella, journalister, studentledare och aktivister. Bland dem finns gerillahjältarna Hugo Torres och Dora María Téllez, som sitter fängslade i El Chipote-fängelset, där förhållandena länge har oroat människorättsorganisationer. Regeringens motiv är lätta att genomskåda: den vill se till att Ortega åter väljs till president på söndag. Och på ett mer allmänt plan handlar det om att skicka en signal: ingen avvikande åsikt – innanför eller utanför den officiella sandinismen – kommer att tolereras.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Och till skillnad från tidigare kontroverser rörande Nicaragua kommer den denna gång även från inflytelserika figurer inom vänstern. I juli undertecknade över 500 tidigare medlemmar i den amerikanska vänskapsföreningen med Nicaragua, som länge arbetade med (och för) den sandinistiska regeringen på 1980-talet, ett ”Öppet brev till Nicaraguas regering”. Undertecknarna – Noam Chomsky, Alice Walker, Daniel Ellsberg, med flera – visar sitt stöd för den sandinistiska revolutionen och kritiserar de amerikanska försöken till intervention. Men de fortsätter: ”Men den amerikanska regeringens brott – igår liksom i dag – är inte orsaken och rättfärdigar inte de brott mot mänskligheten som Daniel Ortegas och Rosario Murillos regering har begått.” De avslutar med att ställa tre krav: ”Frige de 300 politiska fångarna, varav presidentvalskandidater, oppositionsmedlemmar, och tidigare ledare för den sandinistiska revolutionen; dra tillbaka den drakoniska nationella säkerhetslagen som möjliggjorde dessa gripanden; förhandla om valreformer som garanterar fria och öppna val, i vilka fängslade kandidater får delta och som övervakas av internationella observatörer.”

Ifall Ortega skulle vinna den 7 november kommer vissa att fira antiimperialismens fortsatta livskraft i Nicaragua. En mer genomgripande analys av situationen i landet antyder dock att de har fel.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Gabriel Hetland, Docent vid New York State-universitetet i Albany, USA.
Yorlis Gabriela Luna, ”The other Nicaragua, Empire and resistance”, Council on Hemispheric Affairs, Washington, DC, 2 oktober 2019.
”Senate approves bipartisan legislation to bolster US engagement in Nicaragua as crisis deepens”, kommuniké från amerikanska senaten, 6 augusti 2021.
William I. Robinson, ”Crisis in Nicaragua: Is the Ortega-Murillo government leftist (part I) ?”, The North American Congress on Latin America (Nacla), New York, 19 augusti 2021,
Ibid.
Steve Ellner, ”Commentary, The Nicaraguan crisis and the challenge to the international left”, Latin American Perspectives, vol. 48, nr. 6, Thousand Oaks (Kalifornien), november 2021.
”Open letter to the Nicaraguan government from US solidarity workers, 1979–1990”, Z communications, 4 juli 2021.

Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Lidandets logik – från Gina Dirawi till Donald Trump

Att genomlida smärtsamma ritualer för att uppnå ”rening” är en gammal idé som tycks ha fått en renässans. Foto: Jessie Wardarski/AP.

Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?

Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”

Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 22 augusti, 2025

Uteslutna vänsterpartister får stöd av upprop

Ett nytt upprop samlar hundratals vänsterpartister, med krav på att uteslutningsärendena mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat stoppas. ”Det liknar vad hamnen utsätter Erik Helgeson för”, säger undertecknaren Lars Henriksson.

”Vi accepterar inte att två av våra mest kämpande röster tystas”, står det i det brev som lades ut under fredagsmiddagen på sajten stoppauteslutningarna.se. 

Längst upp på sidan finns bilder av riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, som sedan i onsdags hotas av uteslutning från Vänsterpartiet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Locket på från regeringen om bosättarkontakter

Foto: Lars Schröder/TT

Gång på gång nätverkar kristdemokrater och sverigedemokrater med extremnationalistiska israeler. Men när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard frågas ut om kontakterna duckar hon ämnet helt.

I går i riksdagen ställde vänsterpartisten Lorena Delgado Varas tre frågor till utrikesministern om det upprepade samröret med israeliska bosättare från partier inom regeringssamarbetet.

Frågorna föranleddes bland annat av att den israeliska extremisten Eugene Kontorovich bjudits in till möte i riksdagen, något som Flamman tidigare rapporterat om. Tidigare har även Arbetaren rapporterat om hur tio kristdemokratiska ledamöter reste till Israel för att träffa bosättarorganisationen KKL.

Frågorna från Delgado Varas rörde bland annat hur kontakterna påverkar Sveriges trovärdighet och handlingsutrymme i politiken gentemot Israel och Palestina, och hur ”uttalade stöd för sanktioner mot extremister som [Israels finansminister] Smotrich inte urholkas genom parallella kontakter med samma grupperingar?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Med sina svävande bärplansfärjor vill svenska Candela revolutionera kollektivtrafik på vattnet. Den energisnåla svävarpendlingen testas på Mälaren, och säljs globalt – även till Neom, det futuristiska stadsprojektet i Saudiarabien som skördat tusentals arbetarliv.

”Många av våra kunder är teknikintresserade entreprenörstyper som tjänat sig en hacka. Jag tror inte vi har någon kund hittills som inte äger minst en Tesla.”

Så sade Gustav Hasselskog, elbåtstillverkaren Candelas vd och grundare, 2021 till Dagens Industri i samband med att Wallenbergsfärens investmentbolag EQT Ventures sköt in hela 245 miljoner i bolaget. Nu i augusti fyllde man på med 80 miljoner till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Ny rapport: Sverige mer ojämlikt än USA

Jämlikt klädd aktivist under Centerpartiledarens tal i årets Almedalen. Foto: Jessica Gow/TT.

En ny rapport från jättebanken UBS placerar Sveriges förmögenhetsklyftor över USA:s och Turkiets. Men enligt arbetarrörelsens ekonomer är läget mindre desperat än vad man kan tro – då svenskarna fortfarande inte behöver spara för att kunna gå i pension.

2025 års ”globala rikedomsrapport” publicerades nyligen, av några med bättre koll på överklassens tillgångar än de flesta – den schweiziska jättebanken UBS, som ”hjälpt rika individer och familjer uppnå det som är viktigt för dem i över 160 år”. Rapporten analyserar förmögenheter i 56 av världens största ekonomier, som sammanlagt beräknas utgöra 92% av hela världens rikedom.

Antalet dollarmiljonärer i Sverige i dag är enligt rapporten 490 000, fler i absoluta tal än i både Ryssland och Brasilien. Och svenskarnas totalförmögenhet beräknas dessutom vara den sjätte mest ojämlikt fördelade i världen – värre än både USA, Indien, Turkiet och Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 augusti, 2025

Fredrik Malm sprider lögner om Palestinarörelsen

De veckovisa demonstrationerna från Odenplan har samlat tusentals svenskar mot folkmord, men demoniseras av högern, skriver Dror Feiler. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Den liberala politikern Fredrik Malms karikatyrer av Palestinarörelsen är inte bara falska – de eldar på hot och hat mot människor som engagerar sig mot folkmord.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Fredrik Malm har länge haft för vana att med lögner, halvsanningar och förvrängningar försöka misskreditera solidaritetsrörelsen med Palestina. Tyvärr har han inte ändrat sig.

Jag har deltagit i över 80 demonstrationer mot Israels folkrättsvidriga politik och folkmordet i Gaza, de flesta med utgångspunkt från Odenplan. Den bild Malm påstår sig ha sett där har jag däremot aldrig sett. Intolerans eller övertramp vid Palestinademonstrationer är ytterst sällsynta – och de gånger det inträffat har demonstrationsansvariga omedelbart ingripit.

Jag har alltid avskytt intolerans och övertramp – oavsett om de bottnar i okunskap, okontrollerad vrede eller sorg, eller i ren antisemitism. (Ja, jag är jude och vet vad antisemitism är – och hur det känns att utsättas för den.) Därför vägrar jag acceptera att enstaka undantag ska utmålas som typiska för en hel rörelse.

Men i Dagens Nyheter (19/8) målar Malm upp en lögnaktig bild. Han påstår att ”antisemitism, hyllningar till terrorism, hat och hot är många” och att Palestinarörelsen ”samlar alla som hatar liberalism, alla som hatar västvärlden, folk som hyllar Brödraskapet, Ryssland och Iran.”

Men detta är inget annat än en cynisk karikatyr, en medveten demonisering. Sanningen är att dessa demonstrationer samlar tusentals svenskar – från studenter till pensionärer, från kulturpersonligheter till politiska aktivister – människor som med civilkurage höjer sina röster för fred och rättvisa och mot folkrättsbrotten på Västbanken och folkmordet i Gaza.

Och det är just därför Malm angriper dem. För honom är varje uttryck för verklig solidaritet med palestinierna ett hot, varje krav på fred och rättvisa ett hinder för honom att torgföra den israeliska regeringens agenda. Då är smutskastning, stämplingar och lögner enklare än att ta en seriös debatt.

Men lögner får konsekvenser. Johannes Klenell beskrev i Dagens Nyheter (15/8) hur hans Facebookflöde svämmade över av rasistiska och våldsbejakande kommentarer bara timmar efter Malms senaste utspel:

”Det tog inte ens 24 timmar efter mitt inlägg på Facebook om hans utspel innan kommentarsfunktionen fick stängas ned på grund av hundratals rasistiska kommentarer. En kvinna från Jönköping jämförde palestinier med Adolf Hitler och muslimer med en invasiv art.

Än värre var mannen från Västerås som upprepade gånger propagerade för att öppna eld mot demonstrationstågen. Ingen av dem hade rimligen ens varit i närheten av Odenplan, men de hade uppviglats av dehumaniserande inlägg om dessa, enligt Malm, ’kriminellt stökiga fiender till västerlandet’. Nu upplevdes detta legitimeras av en liberal makthavare som slängigt dragit alla över en kam.”

Så fungerar hatets logik: När en folkvald politiker bidrar till att normalisera hat bär han ansvar. Fredrik Malm legitimerar hot, hets och våld mot människor som använder sin demokratiska rätt att protestera mot folkmord. Det är inte värdigt en liberal. Det är inte värdigt en demokrat.

Och vad gjorde Malm? Han svarade som vanligt med ytterligare smutskastning och lögner om solidaritetsrörelsen med Palestina – i stället för att föra en saklig och hederlig debatt.

Vi kommer inte låta oss tystas. Vi kommer inte låta hans förvrängda verklighetsbeskrivning stå oemotsagd.

För vår kamp är något helt annat. Den handlar inte om hat, utan om solidaritet. Den handlar inte om lögner, utan om sanning. Den handlar inte om att demonisera, utan om att försvara människovärdet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

Högern splittrad om utvisningar av arbetare och unga

Flyktingar, främst från Ukraina, köar i Sundbyberg 2022. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Avskaffandet av ”spårbytet” kan kasta ut minst 4 700 arbetande invandrare ur landet, medan tonåringar slits från sina familjer för att skickas till länder de aldrig varit i. Nu växer kritiken mot Sveriges hårdhänta migrationspolitik – även från högerhåll.

– Min fru är från Pokrovsk, som nu är totalförstört. Här är det en annan sorts krig.

Ukrainaren Yevhenii Verkhovych, 43, skrattar uppgivet från sitt kök i jämtländska Sveg. När han kom till Sverige i mars 2022 med fru och tre barn fick han flera jobberbjudanden inom tekniksektorn redan de första månaderna, och tog sikte på att få ett arbetstillstånd.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)