Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson är orolig. I en ledartext varnar han för att ett nytt stabilt vänsterblock håller på att ta form i svensk politik som hotar det fria företagandet och äganderätten, samtidigt som näringslivets opinionsarbete har försvagats. Nilsson tittar avundsjukt på Daniel Suhonens och tankesmedjan Katalys framgångar och jämför med Almega som förlorar håller på att förlora striden om välfärdsföretagen.
Nilssons text är intressant av flera skäl. Dels för att han tillskriver dagens vänster en mycket större styrka än de flesta inom vänstern själva gör. Dels för att han pekar ut näringslivets opinionsbildning – den som brukar beskrivas som avgörande för den högervridning av politiken som inleddes i Sverige på 80-talet – som högersidans svaga länk. Samtidigt är det symptomatiskt att Nilsson förbiser det som förmodligen är den allra största förändringen i svensk politik på senare år: framväxten av genuina och effektiva gräsrotsrörelser mot det marknadsliberala experiment som format Sverige under de senaste decennierna.
Vilka rörelser? Ja, lärarnas till exempel. Nej, vi har visserligen inte sett några stora massdemonstrationer eller strejker. Däremot har vi sett en imponerande kollektiv ansträngning från hundratals eller tusentals personer som är verksamma inom och runt den svenska skolan, som målmedvetet och systematiskt har urholkat lobbyisternas försvar av marknadsskolan. Enskilda lärare, fackliga förtroendevalda, skolchefer, debattörer och forskare har skrivit artiklar, lanserat upprop, vässat sina argument och inte minst stöttat varandra.
I stället för den fackligt finansierade tankesmedjan Katalys kunde PM Nilsson därför ha lyft fram den lilla gräsrotsfinansierade Tankesmedjan Balans, som grundades av Åsa Plesner och Marcus Larsson 2017. De har på många sätt blivit navet i den rörelse mot marknadsskolan som växt fram de senaste åren, och deras framgångsrika opinionsbildning förtjänar att studeras av alla som funderar över hur samhället kan vridas i en mer mänsklig och solidarisk riktning.
En viktig lärdom som kan dras av deras arbete är värdet av ett konsekvent underifrånperspektiv. Snarare än att utgå från en ideologisk kritik av vinster i välfärden utgick Åsa Plesner och Marcus Larsson från sjuksköterskornas, lärarnas eller vårdbiträdenas vardag. De identifierade ett grundläggande problem – avsaknaden av balans mellan krav och resurser – som alla som varit i kontakt med dagens välfärd kan känna igen sig i, oavsett vad man tror om orsakerna och oavsett var man står på den politiska skalan.
En annan möjlig lärdom är värdet av gedigen research. Att läsa samtliga 290 kommuners budgetar som Tankesmedjan Balans gjorde 2018 för att kartlägga omfattningen av effektiviseringskrav stämmer kanske inte överens med den romantiska bilden av spännande aktivism, men det var ett oerhört effektivt sätt att synliggöra och väcka debatt kring de smygnedskärningar som pågått inom välfärden under nästan hela 2000-talet. Balans har också gjort jobbet åt journalisterna genom att läsa torra dokument från kommunala förvaltningar som svart på vitt beskriver de förödande konsekvenserna för den kommunala skolan när makarna Bergström öppnar en ny flott koncernskola i en medelstor stad.
Mycket mer kan lyftas fram: vikten av folkbildning och studier, att våga kritisera tröga fackförbund och att ge rörelsen en ekonomisk infrastruktur – Tankesmedjan Balans finansieras främst av donationer från ungefär 500 månadsgivare och från försäljning av böcker som de själva gett ut.
Men den allra viktigaste lärdomen är kanske denna: så länge striden stod mellan tankesmedjorna Katalys och Almega var det välfärdskapitalisterna som i kraft av sin ekonomiska råstyrka och uthållighet som hade övertaget. Det var först när lärarna själva klev in på arenan som lobbyisterna drevs på reträtten. Att barnmorskor och andra yrkesgrupper inom välfärden nu gör sina röster hörda borde göra PM Nilsson orolig på riktigt.
