Sveriges hållning i striden om EU:s så kallade ”taxonomi” – ett vägledande regelverk för hållbara investeringar – har varit omstridd. Länge ville regeringen inte ta ställning i frågan om huruvida kärnkraft bör inkluderas i regelverket, vilket en knapp majoritet av EU-länderna men också en majoritet i den svenska riksdagen krävt.

Sedan Miljöpartiet lämnade regeringen har det dock gått snabbt. Redan före jul förklarade Magdalena Andersson att kärnkraft kan inkluderas i taxonomin eftersom den ”kommer vara en del av omställningen”, och i måndags meddelade finansmarknadsminister Max Elger att kärnkraften kan anses vara hållbar även efter 2045, vilket går ett steg längre än kommissionens förslag.

Beskedet kommer naturligtvis att väcka motstånd, inte minst för att EU har fräckheten att kalla kärnkraft ”hållbar”. Men taxonomin är inte i första hand en strid om definitioner utan om villkoren för investeringar. Den kan till exempel bli avgörande för vilka som får del av pengarna från EU:s ”gröna giv”. Och faktum är att ett betydande antal EU-länder betraktar kärnkraften som en viktig del av omställningen till ett fossilfritt samhälle, oavsett vad vi i Sverige tycker om den saken.

Det gäller naturligtvis tungviktaren Frankrike men också det mindre Nederländerna, vars nya koalitionsregering i december presenterade planer på minst två nya kärnkraftverk för att minska beroendet av fossila bränslen, som i dag utgör runt 90 procent av landets totala energianvändning. Även om solenergi och vindkraft växer snabbt i Nederländerna utgör den fortfarande bara en bråkdel av elproduktionen, och elförbrukningen lär öka när landets industri och gasuppvärmda bostäder ska ställas om.

Ett annat exempel är Polen, som i dag är hel beroende av kolkraft. I september presenterades en uppgörelse mellan regeringen, gruvarbetarfacket och det statliga gruvbolaget PGG om att stänga landets sista kolgruva senast 2049, som ett led i att uppfylla målet om klimatneutralitet 2050. Kolkraftens andel av elproduktionen ska minska från dagens 75 procent till 37–56 procent år 2030 och 11–28 procent procent år 2040. Stora satsningar ska göras på vindkraft både till havs och på land, solenergi och kärnkraft.

Den polska planen är inte bara omstridd i ett land där många är beroende av kolindustrin för sin försörjning, utan enligt många bedömare även orealistisk. Det handlar trots allt om att ställa om hela landets energiförsörjning på 30 år. Att inte lägga alla ägg i en korg är förmodligen klokt, och EU bör så klart ge det stöd som behövs för att planen ska bli verklighet.

Då uppstår frågan: ska EU sätta sig över Polens egna önskningar och förklara att de inte kan få ekonomiskt stöd för sin omställning om de inte håller sig till 100 procent förnybar energi? Ska vi i Sverige med våra nästan unika förutsättningar i form av exploaterade älvar, glesbefolkade landsändar och långa kuster, som dessutom ställde om vårt elsystem med hjälp av kärnkraft för flera decennier sedan, kräva att Polen avhåller sig från att använda samma teknologi?

Det finns både realpolitiska och rent demokratiska skäl att låta bli. Visionen om ett integrerat Europa där den förnybara elen flödar från svenska älvar och kuster till länder med sämre förutsättningar som Polen och Nederländerna må vara vacker, men det finns också något väldigt naivt med idén om att andra länder frivilligt ska gå med på att bli beroende av importerad svensk el.

Varför bygger Finland kärnkraft när de kan fortsätta importera el från Norrland i stället? Ja, den frågan tål att tänkas på. Kanske anar de att elen inte kommer att räcka när vi också ska ställa om industri och transporter? Kanske vill de bara inte vara beroende? Den pågående energikrisen i Europa har knappast minskat EU-ländernas önskan att själva få välja väg bort från det dödliga beroendet av fossila bränslen.

Det är välkommet att regeringen visar tecken på pragmatism i energi­politiken. Förhoppningsvis kan även de mest inbitna kärnkraftsmotståndarna i vänstern se att det finns en poäng med det i det klimatnödläge vi nu befinner oss i.