Inrikes/Nyheter 21 januari, 2022

Vänsterns vaccinvägrare

Protesterna mot vaccin­pass och restriktioner har hittills skett på högerns planhalva. Men nu håller en gryende vänster­­rörelse på att göra frågorna till sina, med hjälp av nyandlig­het och gnosticism. I förlängningen vill de stoppa ett kommande folk­­mord på dem som motsätter sig vår allt mer kontrollerade tillvaro.

Stockholmsförorten Bagarmossen är ett av vänsterns starkaste fästen i regionen. Det är också en levande stadsdel, full med lokala initiativ och aktiviteter. Lillåvägen kan fungera som en illustration: Social­demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de tre största partierna på gatan. Feministiskt initiativ har här 264 procent fler röster än rikssnittet.

Går man förbi foodtruckarna och uteserveringarna på torget, förbi det färgglada huset med Kulturskolans verksamhet, passerar det lokala biblioteket och det lokalstyrda Folket hus kommer man ut på Lillåvägen med dess do it yourself-baserade cykelverkstäder, folkkök, frilanslokaler och community gardens. Folkodlingen har drivits av Bagarmossen Resilience Center, en mötesplats för lokalt klimatomställningsarbete. Kort sagt: en hipsterstadsdel.

Men det är också en stadsdel som blivit ett centrum för vaccin­motståndet och protester mot coronarestriktionerna. Ledaren för Frihetsrörelsen, arrangören för de manifestationer som samlat folk i gränszonen mellan ytter­högern, alternativmedian och new age-scenen, bor vid torget. Där har Läkaruppropet hållit sina torg­möten mot coronarestriktionerna. Och Bagarmossen Resilience Centers lokaler har nu tagits över av ett nystartat parti, Mänskliga rättigheter och demokrati (Mod), som bildats i protest mot införandet av vaccinationspass.

En som deltog vid bildandet av Mod i lokalen på Lillåvägen var Martin Lööf, en fackligt aktiv vänsterpartist.

– Tanken är ju att ställa upp i val, även om chanserna ju är begränsade erfarenhetsmässigt. Som jag ser det personligen handlar det om att väcka opinion. Det finns en poäng i att det är ett enfrågeparti och att man inte behöver förhålla sig till andra frågor, säger Martin Lööf.

Initiativtagaren till partiet är PR-konsulten Andreas Sidkvist, som tidigare var med och drev Bagarmossen Resilience Center. I augusti avslöjade Aftonbladet att han var personen bakom antivaccinationskampanjen #kavlaner, ett svar på kommunikationsbyråernas Kavla upp-reklam. Sidkvist var den enda personen Martin Lööf hade träffat tidigare i det nya partiet.

– Allting är lite provisoriskt. Först bildar vi ett parti och sedan lär vi känna dem som varit med och bildat det. Det är omvänd turordning mot vad det brukar vara, berättar Martin Lööf.

Du har ju varit aktiv i Vänsterpartiet. Varför gick de här frågorna inte att driva där?

– Det hade kunnat gå, men jag kände att här kunde jag göra mer nytta. Inom Vänsterpartiet finns det ju många olika åsikter, det finns ju de som är för restriktionerna och de som är skeptiska. Överlag såg man inte det här som en central fråga, vilket jag tycker det var.

På lördag hålls en stor manifestation mot vaccinationspass. Kommer Mod att delta på den?

– Ja, vi tänker gå i den. Det är viktigt att det sker en genombrytning i den enhetliga synen på vad som är rätt och fel kring restriktionerna, att det kommer fram olika åsikter.

I förra manifestationen, som ägde rum i Göteborg, hade nazister och fotbollshuliganer ett block. De mobiliserar nu för att ha ett frontblock i demonstrationen på lördag. Hur ser du på det?

– Det finns ju sådana inslag. Men det som sker är ju ett nytt fenomen. På de manifestationer som arrangerats kommer det ju också många människor med invandrarbakgrund. Det är en spretig blandning människor som deltar, av olika skäl. I politik kan man inte alltid välja vilka som engagerar sig och vilka som inte engagerar sig i en fråga. Rörelser uppstår ju som de gör och ser ut som de gör. Och hur rörelser ser ut förändras över tid. Sverige har ju varit en lugn vrå i världen. De flesta människor har inte upplevt de här inskränkningarna på riktigt än.

Ser du coronapassen och restriktionerna som del av en mer långtgående samhällsförändring?

– Det skulle jag definitivt säga, de är en del av en omstrukturering av samhället, där man görs beroende av olika digitala jättar. Där vi ser ett nedbrytande av mänskliga möten och upplösningen av individens rättigheter. Där det pågår en digital övervakning, kontroll, som man ska vänja sig vid. Man ska legitimera sig i tid och otid. På något sätt är det ju inte någon större skillnad på Moderaterna och Socialdemokraterna, de tävlar ju hela tiden om vem som inför hårdast åtgärder. Och det är där jag ser en begränsning av vad valen kan förändra, eftersom det ju är de partierna som bildar regering. Det här kommer därför inte avgöras i valet, utan det är andra saker som avgör. De introducerar saker och ser vad det blir för reaktioner. Blir det inga reaktioner så kommer det nya inskränkningar. Blir det reaktioner så kanske de stoppas eller begränsas, säger Martin Lööf.

Sedan pandemins utbrott har det skett många protester globalt mot restriktionerna. Oftast har de haft en slagsida åt den konspirativa högern. Efter Trumps valförlust i USA gick delar av den paranoida Qanon-miljön, Kapitoliumstormarna och Make America great again-rörelsen in i coronaprotesterna. I Sverige leddes de av den nybildade Frihetsrörelsen, som stod med ena benet i ytterhögern och deras alternativmedier och det andra i en radikaliserad nyandlig new age-miljö. Men det fanns också en mindre vänsterströmning i protesterna mot pandemibekämpningen.

Nils Littorin från Malmölistan, en grupp som bildades när stora delar av Kommunistiska partiets Malmöavdelning lämnade partiet, grundade i mars 2020 Läkaruppropet, för att samla protester inom sjukvården mot det Littorin kallar medicinsk apartheid och folkhälsofascism. På Läkaruppropets sida sprids videor från journalisten Per Shapiro, som i sin tur driver podden Folkets radio. Om Läkaruppropets grundare har sina rötter i 68-vänsterns ena flaggskepp Kommunistiska partiet, har Shapiro inlett sitt samarbete med ett annat: tidningen Folket i bild/Kulturfront.

Radiojournalisten och undersökande reportern Per Shapiro har tidigare arbetat på Uppdrag granskning, P1 Kaliber och P1 dokumentär. Efter att ha fått en dokumentär om Frihetsrörelsens coronaprotester stoppad startade han Folkets radio i ett samarbete med Folket i bild. Folkets radio har utvecklat en egen speciell blandning av Folket i bilds paradfrågor – yttrandefrihetsfrågor och anti­imperialism – kombinerat med en noggrann täckning av corona­protesterna och en egensinnig konspirationsteori baserad på nyandlig gnosticism, det vill säga föreställningen att varje människa bär en skärva av gud inom sig.

I Folkets radio målar Per Shapiro, ofta i dialog med författaren Jacob Nordangård och human­ekologen Per Johansson (känd från P1-programmet Människan och maskinen och podden Myter och mysterier), upp en övergripande metahistora om konflikten mellan ont och gott, ljus och mörker, jorden och teknologin, inspirerad av andlig mysticism. I denna dualism står det jordbundna Sofia, kunskapen, mot de utomvärdsliga teknologiska andevarelserna, ”arkonterna”, härskarna. Shapiro, Nordangård och Johansson beskriver hur arkonternas verk ligger bakom de stora världsreligionerna och imperierna – fram till våra dagars FN, World Economic Forum och Facebook – som stått bakom massmord och förföljelse av de naturnära andliga folken och en shamansk tradition som levt i harmoni med jorden. Bakom World Economic Forums coronadokument The great reset anar de arkonternas influens för att genomdriva en totalomvandling av samhället i en teknokratisk och transhumanistisk riktning, där människa och maskin förenas i en artificiell intelligens.

Förföljelsen av gnostikerna under Romarriket, kristendomens förföljelse av religiösa minoriteter och kolonialismens folkmord på urbefolkningar knyts samman med diskrimineringen av de ovaccinerade utan vaccinpass och de sociala mediernas utrensningar av coronaskeptiker. Inom en snar framtid kommer denna utveckling att kulminera i en genocidal utrotning av dem som vägrar inordna sig i den transhumanistiska omvandlingen av mänskligheten. Det är med denna mytologi som aktörer som Folkets radio kan lyfta fram motståndet mot mRNA-­vaccin, Kajsa Ekis Ekmans kritik av transvården, Julian Assange och Wikileaks läckor från det militärindustriella komplexet samt David Jonstads klimatbaserade återvändande till naturen och lokal odling. Vänstertänkare bäddas in i och stöps om i en konspirativ metaberättelse.

Tillbaka till Bagarmossen. Där bor även historikern Rasmus Fleischer som inledde sin forskarkarriär med att skriva om konspirationsteorier. Är vänstern tillräckligt vaccinerad mot sådana?

– En typisk funktion för konspirationsteori är att skapa miljöer där uppdelningen vänster och höger suddas ut och inte blir lika tydlig. Och det verkar vara det som sker nu. Frågan är om man kan tala om en vänster inom konspirationsteorierna, eller om det snarare är en ex-vänster. Folk med en vänsterbakgrund som har gått i en annan riktning, säger Rasmus Fleischer.

Han menar att fallet Assange, som förenar Folket i bild och Folkets radio, ger en fingervisning om var vänstern och den konspiracistiska miljön hittar beröringspunkter.

– Det finns några grundläggande kännetecken för den konspirationsbaserade världsbilden och det är drömmen om att sanningen kan göra oss fria. Det finns en sanning som är mörklagd och bara den kommer ut, då kommer makten och tyranniet att falla ihop av sig självt, den kan inte stå emot sanningen. Det är här bilden av Assange, som släppte ut informationen, blir väldigt attraktiv, och även lockar individer inom vänstern. Det är ju inte, vad jag vet, några organiserade strömningar, några fraktioner eller falanger inom vänstern som gemensamt har rört sig i denna riktning, utan det är individer. I frånvaron av politisk organisering blir den här drömmen om att det räcker med information än mer tilltalande. Att det räcker med spontana protester och allianser för att man ska sprida sanningen. Drömmen om att allting handlar om att nå fram till och få ut en viss sanning, det ligger ju också i linje med den här märkliga gnostiska synen.

Rasmus Fleischer menar att det är lätt att gå vilse i att försöka förstå de nya proteströrelserna mot vaccinpassen utifrån desinformation, propaganda och konspirationsteorier. Det krävs också att man försöker göra en analys av vilka motiv och bevekelsegrunder som får människor att dras dit.

– Den här konturlösa miljön vi pratar om, för en hel del människor som dras dit rör det sig troligen om ett slags vantrivsel i det digitala, en djup känsla av obehag, där vaccinpassen blir en sådan grej.

Den oron är värd att ta på allvar, menar han.

– Jag håller med om att det pågår något som man bör vara på vakt mot, att det skapas en allmän acceptans för att man ska behöva bevisa sin rätt till tillträde till allt möjligt genom en QR-kod i mobilen. Och att det inte bara kommer att handla om vaccin i slutändan. Den föreställningen förekommer ju hos de här rörelserna, men uppskruvat väldigt många varv. Och när man börjar prata om gnostiska arkonter låter det ju uppenbarligen helsnurrigt, men jag undrar om det inte är ett sätt för vissa människor att formulera en ganska vag rädsla inför något större som big data och massövervakning.

Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.

Kultur 10 maj, 2025

Vi svenskar är mer sekteristiska än vi tror

En spricka uppstår mellan det tornedalska paret när Korpelarörelsen slår ner i byn. Foto: Mimmo Hildén/Iris film.

I den första filmen på minoritetsspråket meänkieli skildras den vidlyftiga Korpelarörelsen, väckelsen som ville göra upp med den laestadianska puritanismen. Såklart spårade det ut.

När krigsflygplanens dån ljuder över Tornedalen, där Jon Blåheds Rörelser utspelar sig, känns platsen fortfarande långt bort från de maktpolitiska händelser som ledde fram till andra världskriget. Ändå vet vi hur decenniet slutade. Inte som byinvånarna trodde, att en gudasänd silverark kommit för att hämta dem på domens dag. Men var det så orimligt att tro att krafter bortom ens egen makt kan susa in över jordelivet?

I Rörelser skildras den ökända Korpelarörelsen, en domedagsprofetisk sexsekt som var verksam under 1930-talet och fortfarande omgärdades av skamfylld tystnad under Jon Blåheds uppväxt 60 år senare. Filmen gestaltar också samma återkommande sekteristiska kännetecken – tungomålstalande och handviftande extatiska predikningar – som fyller en utomstående med stark sekundärskam. Men här placeras det in i en historisk och språklig kontext som ger de gudomliga ingivelserna en mer jordisk förankring. Detta är den första svenska långa spelfilmen som gjorts på meänkieli, som klassas som ett minoritetsspråk i Sverige.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 09 maj, 2025

En femårig pojke vårdas för undernäring på ett sjukhus i Khan Younis den 1 maj. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

Allt fler västerländska politiker och medier kräver att kriget upphör, och vissa öppnar till och med för att erkänna den palestinska staten. Men de med mest makt håller fortfarande tyst medan Israels regering börjar bygga ”Gazarivieran”.

”Gazaremsan kommer att helt förstöras”. ”Israeler bör inte skämmas för att använda ordet ockupation.” ”Gazas invånare kommer att börja utvandra i stora antal till andra länder.”

Det är ett axplock av citat från en presskonferens som Israels högerextrema finansminister Bezalel Smotrich gav förra tisdagen. Talet hölls strax efter att regeringen hade meddelat att den kommer intensifiera sin offensiv i Gaza och etablera en permanent närvaro i området. I klartext betyder det att de har köpt Donald Trumps förslag på att själva återuppbygga remsan till ett ockuperat turistparadis. Den slutgiltiga lösningen är en AI-genererad bild på en strandriviera i guldskimmer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 09 maj, 2025

Israelbojkott föreslås inom IF Metall – men ledningen säger nej

Demonstration mot Aimpoint i Malmö – ett av de svenska företag som bedriver handel med Israel. Ett stenkast bort ligger bolaget Nordisk, där verkstadsklubben motionerat om Israelbojkott. Foto: Johan Nilsson / TT

I dagarna beslutade norska LO om ekonomisk bojkott av Israel. En verkstadsklubb i Malmö vill att IF Metall gör detsamma, men fackstyrelsen säger nej – trots att dess internationella samarbetsorgan gett grönt ljus.

”Om inte ockupationen upphör innan september 2025, som FN:s generalförsamling krävt, kommer LO arbeta för att Norge tar initiativ till en internationell ekonomisk bojkott.”

Det beslutet kom i dag från Norska LO, efter förslag om att fackförbundet ska verka för en fullskalig Israelbojkott

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 09 maj, 2025

Vetenskapen är högerns nästa måltavla

Livsmedelsverkets rekommendationer om maximalt 350 gram rött kött i veckan har fått högern att se rött. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lobbyisten Johan Ingerös attacker mot Klimatpolitiska och Finanspolitiska råden handlar knappast om att stärka folket mot experterstyret. Utan om att politiker ska kunna stoppa huvudet i sanden.

Det händer att motstånd presenterar sig i form av pyttesmå, odramatiska händelser, ja nästan vad man kunde kalla för icke-händelser.

En sådan inträffade i förra veckan, när Livsmedelsverket rådde svenskar att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan. I sak inga konstigheter; grunden för råden är hälsoeffekterna och kopplingen mellan köttätande och (bland annat) tarmcancer är väletablerad.

Rekommendationen kom redan i höstas, men Livsmedelsverket fick då omedelbart bakläxa av en purken landsbygdsminister, kristdemokraten Peter Kullgren. Han menade att Livsmedelsverket behövde göra om kalkylen med hänsyn tagen till svensk livsmedelsberedskap.

Det gjorde Livsmedelsverket, och återkom häromveckan med exakt samma kostråd. Ministern är uppfriskande ärlig om sin besvikelse: ”Jag noterar att uppdragen inte har fått den effekt som jag hade hoppats på.”

Varje person som doppat en tå i sociala medier förstår att besvikelsen inte främst handlar om beredskap eller köttbönders väl och ve; köttätandet har intagit en central roll i kulturkriget och högerradikaler fyller flödet med närbilder på jättebiffar flankerade av bacon och anekdotiska berättelser om otroliga hälsolyft.

Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism.

Samtidigt pågår striden om vetenskapens roll i politiken för fullt. Från USA kommer dagligen nyheter om motorsågsmassakrer mot snart sagt alla myndigheter och aktörer som arbetar med datainsamling och vetenskaplig metod för att hantera möjliga hot mot människan och samhället. Det handlar om både retoriska och ekonomiska attacker, ofta präglade av en illa dold skadeglädje.

En gång i tiden skrattade alla, även svensk höger, när Trump i ett animerat ögonblick spekulerade kring möjligheten att bota covid genom att dricka klorin.

I dag plockar den svenska högern snarare fram anteckningsboken.

Nu formerar den sig för ett angrepp mot de irriterande siffernördarna. Landsbygdsministerns bakläxa är ett exempel. Att klimatminister Pourmokhtari skolkade från Klimatpolitiska rådets senaste presentation, utan att ens bry sig om att hitta på ett svepskäl, är ett annat exempel. Kanske blev hon inspirerad av Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, trendsättaren som redan för ett år sedan beskrev Klimatpolitiska rådets rapport som ”mycket gnäll” och öppnade för att, som det heter, ”se över rådets uppdrag”.

Som härförare för den svenska vetenskapsfientligheten rider nu Johan Ingerö in på scenen. Den tidigare folkpartisten, kristdemokraten (som brådstörtat tvingades lämna partisekreterarposten) och numera lobbyisten argumenterar i en ledartext i Göteborgs-Posten (3/5) skickligt för att vetenskapen bör placeras i baksätet. Den som kräver att politiken böjer sig efter vetenskapen, förklarar han, har missat själva poängen med demokratin. Det är de folkvalda som fattar besluten, inte experterna.

Det har han helt rätt i. I demokratin ingår att de folkvalda kan ta experternas rapport, spola ned den i toaletten och göra raka motsatsen. Det är lika självklart som att svenskarna lugnt kan äta tio kilo plankstek i veckan oavsett kostråden.

Läs mer

Kruxet är bara att Ingerö pläderar för en nedläggning av såväl Klimatpolitiska som Finanspolitiska rådet, och mullrar hotfullt mot myndigheter i allmänhet. Texten argumenterar inte främst för de folkvaldas rätt att gå emot experter, utan för något radikalt annat, nämligen de folkvaldas rätt att slippa veta. Det – att makten hävdar sin rätt till okunskap – är en milstolpe i svensk politik. Med tydlig inspiration från USA bereder Ingerö marken för en svensk trumpism, något som skulle kunna marknadsföras som ”Doge – men med förnuft”.

Den svenska trumpismens banérförare säger sig vara rädda för aktivistiska och olydiga tjänstemän. Det är struntprat. De vet mycket väl att det är de tjänstemän som samvetsgrant, petnoga och befriande tondövt fortsätter att komma fram till att mer än 350 gram rött kött riskerar att skada hälsan, oavsett vilka signaler som kommer från Rosenbad – eller för den delen Mar-a-Lago.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr