Klimatet ser ut att bli den största frågan på Vänsterpartiets kongress – men också den känsligaste. De tidigare enade miljöengagerade medlemmarna har splittrats i två läger med radikalt olika syn på frågan: är ekonomisk tillväxt lösningen eller problemet?
Omkring en tredjedel av medlemsförslagen till Vänsterpartiets valplattform handlar om klimatet. Efter de interna bråken om Cementa-lagen syns partiets klimatengagerade medlemmar mer än någonsin inför vinterns kongress. Flera av de mest profilerade är på väg in i partistyrelsen.
Men konfliktlinjen går inte bara mellan medlemmar och ledning. De gräsrötter som tidigare samlades kring kravet att Vänsterpartiet skulle börja fokusera på klimatfrågan har nu blivit splittrade över hur det ska gå till. Det berättar personer ur båda läger för Flamman.
På ena sidan finns fackligt engagerade som kräver större statliga investeringar för att göra klimatomställningen till en motor för gröna jobb och tillväxt. På andra sidan finns klimataktivister som kräver en politik för livsstilsförändringar, minskad konsumtion och avstannad tillväxt.
Partiveteranen och Stockholmspolitikern Rikard Warlenius, som var med och tog fram Vänsterpartiets första omfattande klimatpolitiska program, tror att det kommer leda till en stormig kongress. Och att partiledningen kliver in mellan grupperna och själv sätter agendan inför valet.
– Min gissning är att det blir en ganska spretig diskussion och att partistyrelsen vinner, säger han till Flamman.
Pendeltågsföraren Monika Roll gick med i Vänsterpartiet 2017 och anslöt sig nästan direkt till motionen ”Totalrenovera Sverige”. På bara några år växte den från ett enskilt förslag till en informell intern oppositionsgrupp, och Roll blev en av dess ledare. Gruppens krav är i stort sett desamma som Socialdemokraternas partiförening Reformisterna har ställt: lätta på reglerna för hur mycket svenska staten får låna, investera pengarna i en snabb klimatomställning och skapa på så sätt nya rekordår för industri och välfärd i Sverige.
Partiledningen har tagit intryck. I december 2020 anställdes den tidigare LO-ekonomen Sandro Scocco – känd som en stark kritiker av Sveriges internationellt sett hårda statliga låneregler – som partiets nya chefsekonom. Ett år senare fick han sällskap av Åsa-Pia Järliden Bergström, som även hon jobbat på LO och drivit samma fråga. I partiledningens svar till ”Totalrenovera Sverige” konstateras att man håller på att ta fram en ny ekonomisk politik.
Men motionen har inte röstats igenom, och Monika Roll är inte nöjd.
– Vi har en massa behov som behöver tillgodoses, samtidigt som vi har en möjlighet att låna gratis. Det räcker inte att tonen är trevligare från partiledningens sida. Det behöver konkretiseras.
För henne är klimatkrisen, med dess krav på nya energislag och tekniska innovationer, en av flera anledningar till att staten bör investera stort och därmed få hela ekonomin att växa till löntagarnas (och därmed konsumenternas) fördel.
Men i det stora dokument som samlar alla motioner till kongressen finns, direkt efter Monika Rolls förslag, en motion som går i öppen polemik med det: ”Totalrenovera Sverige utan tillväxtkrav”. Den är kritisk till fler statliga lån, eftersom lån förutsätter en växande ekonomi för att de ska kunna betalas tillbaka. Efter den kommer fler motioner i samma anda.
– Det är tydligt att man har olika sätt att se på frågan. Det är många människor med olika bakgrund i Vänsterpartiet, och man har kanske olika drivkrafter, säger Monika Roll och fortsätter:
– Jag har pratat om ”Totalrenovera Sverige” på en del klimatträffar, och en del saker som nämns då är ganska främmande för mig.
Som vad då?
– Det kan vara att man ska vara självförsörjande och bo på en gård, ha ett vindkraftskollektiv och en lådcykel och bara köpa ekologiskt. Det är jättebra om man vill göra det, men jag tror inte att sättet att rädda klimatet är att det är upp till dig som individ att göra det valet. Jag tror att det är väldigt verklighetsfrånvänt.
Enligt henne är frågan om ekonomisk tillväxt för tidigt ställd.
– Ska vi ha en ekonomi utan tillväxt är det ett annat ekonomiskt system. Då krävs det en social revolution. Ryska revolutionen gick ju väldigt fort, men det är kanske inget som står för dörren i Sverige i dag.
Flera av de konsumtionskritiska motionerna är signerade av Samuel Skånberg. Han och Göteborgspolitikern Gertrud Ingelman leder Vänsterpartiets klimat- och miljöpolitiska nätverk. Båda är föreslagna till den nya partistyrelsen.
Ingelman säger till Flamman att hon inför kongressen varit del av ett internt lobbyarbete, genom möten med bland andra partisekreteraren Aron Etzler, för att få partiledningen att byta ut ordet ”tillväxt” till ”ekonomisk utveckling” i valplattformen.
– Det är en väldigt viktig diskussion. Man behöver kanske inte öka och växa, utan omfördela, säger hon.
Samuel Skånberg är inne på samma linje.
– Dels är det en fråga om hur man kommunicerar, men man har också lite olika syn på det. Vissa är kanske inte lika oroliga som andra över att ha mål om tillväxt och tror att bara man kan göra tillväxten grön så är saken avklarad. Men många klimatengagerade lyfter forskning som visar att det i princip är omöjligt att skilja tillväxt från klimat- och miljöpåverkan. För mig är det uppenbart att vi inte kan gå med fortsatt tillväxt hur länge som helst.
Känner du igen bilden av två läger, där det ena har mer fokus på investeringar och det andra på minskad konsumtion?
– Ja, definitivt.
Samtidigt säger han att minskad privat konsumtion inte handlar om att lösa klimatfrågan på individnivå, utan om att gemensamt skapa incitament för omedelbara utsläppsminskningar. Enligt honom kräver det att samhället främjar nya konsumtionsmönster, såsom mindre köttätande och färre flygresor.
Skånberg säger också att många av de konsumtionskritiska är för ökade investeringar i just infrastruktur och klimatvänlig industri men väljer att fokusera på konsumtions- och tillväxtkritik av taktiska skäl.
– Jag har inget behov av att säga ”vi måste satsa på grön industri”, för det gör ju partiledningen redan.
Monika Roll håller sannolikt inte med. I hennes motion står att V:s nuvarande industripolitik ”lägger hinder i vägen för kampen för full sysselsättning och en rättvis klimatomställning”.
Samuel Skånberg betonar att Klimatpolitiska nätverket inte väljer sida utan är en samlingspunkt för alla partiets klimatintresserade. Samtidigt hymlar han inte med att de konsumtionskritiska ofta samlas i nätverket.
– Även om det finns en och annan ren tillväxtkritiker, som vill se nedväxt, så tycker de allra flesta jag pratat med inom nätverket snarare att det handlar om att inte se tillväxt som ett mål i sig självt.
Frågan om nätverkets roll är känslig, eftersom så kallad tendensbildning (skapandet av interna grupper med separata politiska program) är förbjuden i Vänsterpartiet. Även Gertrud Ingelman återkommer till att Klimatpolitiska nätverket saknar program.
– Vi har inte skrivit motioner ihop. Däremot har vi förmedlat andras motioner. De som vill har kunnat sprida sina motioner och be andra ställa sig bakom, säger hon.
Inför kongressen har Ingelman gjort en sammanställning av motioner som kan intressera nätverkets medlemmar, utan konkreta uppmaningar om hur de ska rösta. Där finns bland annat motioner om skogsbruk, biologisk mångfald och global miljörättvisa.
Tendensförbudet kan också ses som en anledning till att ”Totalrenovera Sverige” formellt bara är en motion, trots att det i praktiken börjar likna en intern kampanjgrupp.
På kongressen möts de olika världsbilderna. Stockholmspolitikern Rikard Warlenius, en av huvudpersonerna bakom det ekologiskt-ekonomiska (”ekoeko”) program som Vänsterpartiet antog 2016, säger att dagens splittring bland de klimatengagerade lär synas på kongressgolvet.
– Det finns missnöje med de skrivningar som partistyrelsen gör, men det är inte en sammanhållen falang som tycker samma sak och går samman.
Enligt honom var de industri- och konsumtionsfokuserade mer samlade tidigare, av ren nöd – de var tvungna att gå ihop för att få partiet att alls driva klimatfrågor.
– Om man ser det ur ett lite större perspektiv så är det Jonas Sjöstedt-eran som rent politiskt går i graven här, eller kan göra det. Under hans partiledarskap fanns det en ganska stark och sammanhållen grön falang i partiet som var en viktig del i att formulera och anta ekoekoprogrammet, en ganska bred miljö- och klimatpolitik som också var ett slags stöd för Jonas Sjöstedt, och ibland välte kongresser, fick in PS-ombud och fick igenom sina skrivningar.
Så att ”välta kongressen” lär inte bli aktuellt den här gången?
– Jag utesluter inte det, men då gäller det att det skapas allianser mellan industrifalangen och den mer gröna falangen. Men eftersom PS tagit lite ställning i den saken har det skett en splittring där kan man säga.
Han syftar på det som också Samuel Skånberg påpekar – att partiledningen, och inte minst Nooshi Dadgostar, ofta talar om att klimatkrisen ska lösas genom en ny industriell guldålder. Men biträdande partisekreterare Hanna Gedin tonar ned bilden av att det finns två klimatpolitiska läger och att partiledningen valt sida.
– Vi behöver en massiv omställning inom industri- och transportsektorn. Och anledningen till det är att det är där de flesta utsläppen sker, två tredjedelar. Där går det att komma åt utsläppen med politiska reformer. Så jag skulle säga att det är den prioriteringen vi gör i valplattformen. Och det är också den prioriteringen som vi tror har möjlighet att leda till ett ökat stöd för oss som parti, vilket krävs om vi faktiskt ska kunna genomföra vår klimatpolitik, säger Gedin till Flamman.
Hon ser ingen risk för tendensbildning i frågan. Precis som Klimatpolitiska nätverkets företrädare säger hon att partinätverken enbart är mötesplatser för medlemmar med ett visst intresse.
– Det är först när man agerar samfällt i motionsskrivande eller i förhållande till val som det blir en tendens.
– Det är klart att det finns olika syn på hur man pratar om klimatkrisen. Men jag tycker att det är lite synd när vi väljer att fokusera på klimatkrisen och gå till val på det, att man då är missnöjd med ingången till det.
Varför är det så många motioner till valplattformen som handlar om just klimatpolitik, tror du?
– För att vi i Vänsterpartiet älskar att motionera. Jag tycker det är väldigt positivt. Det har kommit många förslag och partistyrelsen har reviderat sitt förslag på ett antal punkter utifrån bra motioner från medlemmar. Men klimatfrågan är också något som engagerar. Och det är jättebra för det krävs att vi gemensamt arbetar med klimatfrågan för att få till en omställning. Vi har sett att marknaden inte kan sköta den på egen hand.
