Nyheter/Utrikes 05 februari, 2022

Marxism med arabiska särdrag

Innan islamismen ersatte den auktoritära arab­nationalismen som huvudsaklig politisk kraft fanns en livaktig marxism med arabiska förtecken i regionen. I främsta ledet stod ”arabvärldens Gramsci”, Mahdi Amil. I dag håller han på att återupptäckas av en ny generation som tappat tron på såväl islamismen som kapitalismen.

Kvällen den 18 maj 1987 lämnade Mahdi Amil sitt kontor i centrala Beirut. Arbetsdagen var slut, och de stycken som återstod att skriva av den runa över sin vän och kamrat Hussein Mroueh som han arbetat på under den senaste tiden kunde gott få ligga till dagen därpå. Det återstod ännu någon vecka till pressläggning. Sekunder efter att han klev ut på Algiersgatan ropade två män efter honom. Han vände sig om, de sköt. Mahdi Amil blev 51 år.

Ett knappt halvår tidigare hade Hussein Mroueh, som liksom Amil var medlem i det libanesiska kommunistpartiets centralkommitté och en av Libanons främsta intellektuella, skjutits till döds i sitt hem, 79 år gammal. Ålder och mordplats skiljde sig åt, men allt tyder på att de föll offer för samma gärningsmän.

Både Mahdi Amil och Hussein Mroueh hade sitt ursprung i den marginaliserade shiitiska minoriteten. Båda var uppvuxna i bergsområdet Jabal Amil, ett traditionellt fäste för shiismen. Det är i denna bakgrund, i kombination med deras politiska ställningstagande, som motivet till morden måste sökas: deras livslånga och högst offentliga engagemang i ett sekulärt, socialistiskt parti stack i ögonen på grupper som krävde lojalitet utifrån religiös och etnisk identitet – grupper som snabbt vuxit i styrka i takt med att det libanesiska inbördeskriget under 80-talet urartat i urskillningslöst sekteristiskt dödande.

I dag 35 år efter deras död får man konstatera att de krafter som ville deras död i allt väsentligt har lyckats. Den sekulära, socialistiska och radikalt demokratiska tradition som både Amil och Mroueh representerade har nästan helt ställts i skuggan av en annan politisk dynamik: mellan den diktatoriska, ”sekulära” staten och dess religiösa utmanare, mellan konservativa-fascistiska militärdiktaturer och lika konservativa-fascistiska islamister.

När Mahdi Amil, som utan tvivel är arabvärldens viktigaste marxist, nu för första gången ges ut på engelska, är det alltså både välkommet och i någon mening alltför sent. Det demokratiska, socialistiska projekt som han levde sitt liv i och genom är över. Men just denna otidsenlighet är det som gör honom så nödvändig i vår tid. Denna ”arabvärldens Gramsci”, som han ofta kallats, analyserade nämligen – precis som den egentlige Gramsci – det socialistiska projektets omöjlighet i den kontext han verkade i. Detta till den grad att hans egen död ibland kan tyckas vara en nästan kusligt naturlig slutpunkt för hans tänkande.

Samtidigt finns det knappt ett spår av pessimism i hans texter – det är som om han gjort Gramscis diktum om viljans optimism och förnuftets pessimism till en livsprincip. Som om den arabiska vänster han tillhörde var exakt lika omöjlig som nödvändig. Ingen slutsats kunde kännas mer träffande i dag, ett decennium efter de arabiska upproren och deras misslyckande.

Men var börjar man historien om den arabiska vänstern? Amil själv skulle nog ha svarat: det beror på vad man menar med ”arabisk” och vad man menar med ”vänstern”. Redan under 1800-talet bildades ett folkligt motstånd mot de europeiska ockupationsmakterna. Först mot fransmännen i Egypten (1798) och Algeriet (1830), och sedan återigen i Egypten (1882), fast denna gång mot britterna. Ur ett anti-imperialistiskt perspektiv är det uppenbart att detta är den arabiska vänsterns ursprung. Men detta motstånd appellerade samtidigt främst till traditionella lojaliteter: till islam och tidigare styrande eliter. Oftast handlade det om den mest grundläggande lojaliteten mot det egna samhällets levda liv.

Först under 1800-talets sista år gjorde ordet socialism sitt inträde på scenen, om än fortfarande bara som ett av flera namn på detta motstånd. För antikoloniala och modernistiska tänkare som al-Afghani, Antun Saadeh och Salama Musa blev det namnet på en rörelse för ett samhälle byggt på rättvisa. Dess udd riktades på så vis lika mycket mot de tidigare härskarna som mot de europeiska inkräktarna. Men i denna idé om socialismen var det sällan klasskampen som stod i centrum. Snarare handlade det om en vision om politisk självständighet och välfärd för folkflertalet. Folket skulle kontrollera sitt eget öde, men i exakt vilken mening klargjordes sällan. Även om begreppet socialism (ishtirakiyya – bokstavligt ungefär ”samarbete­-ism” – av roten sh-r-k, att ”dela” eller ”delta i”) i och med detta etablerades i den arabiska politiska vokabulären, för att sedan helt komma att dominera denna, så var detta en socialism nästan helt utan relation till marxismen. Rötterna låg snarare i utopisk socialism – fransk saint-simonism, och engelsk fabianism – respektive i en ännu livskraftig, inhemsk islamisk tradition av kritik mot de mäktiga och rikas korruption, med direkta rötter i Koranen och haditherna.

Som för så stora delar av den koloniserade världen var det i stället Oktoberrevolutionen som blev början till marxismens genombrott i Mellanöstern. Från Baku-konferensen 1920, där bolsjevikerna samlade antikoloniala aktivister från hela världen, spreds ett budskap om en befrielse från allt förtryck, och om ett band mellan marxismen och kampen mot imperialismen oavsett under vilka förtecken denna fördes:

”Vi kallar er till det första riktigt heliga kriget, under den kommunistiska internationalens röda fana, för er egen frihet, ert eget välstånd och för ert eget liv!”

Redan i själva konsolideringens ögonblick fastslogs alltså den dialektiska spänning som skulle komma att definiera vänsterns historia i arabvärlden: mellan antiimperialism och antikapitalism, mellan nationens frigörelse och den inhemska klasskampen. I den teoretiska förlängningen: mellan den partikulära platsen och erfarenheten och den universella teorin.

Kanske just för att den lyckades härbärgera denna spänning kom marxismen dock snart att göra inbrytningar på de mest oväntade ställen. I sin självbiografi Född till lärd dör jag okunnig (Wulidtu shaikhan, amutu tiflan) berättar Hussein Mroueh hur han som tolvåring skickas från en liten libanesisk bergsby för att studera till Sheikh, det vill säga bli en religiös lärd. Vid det shiitiska seminariet i Najaf i Irak kommer han under mer än ett decenniums studier inte bara att möta den ofantliga arabisk-islamiska traditionen av teologi, filosofi, vetenskap och så vidare, utan också den nya tidens ”vetenskap”: marxismen. Redan i början av 20-talet hade nämligen de unga seminaristerna, till rektorernas fasa, börjat blanda upp läsningen av Mulla Sadra med Marx och Engels.

I det personliga mötet med detta märkliga historiska sammanflöde – av shii’a, shiism, och shuyuu’iyya, kommunism – kan man kanske också spåra rötterna till det livsverk som nästan ett halvsekel senare kulminerade i Mrouehs huvudarbete Materialistiska tendenser i den arabisk-islamiska filosofin (al-naza’at al-maddiyya fi al-falsafa al-’arabiyya al-islamiyya) från 1979, en 1800 sidor lång historiematerialistisk studie av den arabiska filosofin och kulturarvet.

När avkoloniseringen slutligen tog fart under decennierna efter Andra världskriget var marxismen så rotad i Mellanöstern att amerikanska utrikespolitiska tjänstemän inte sällan talade om en ”valfrändskap” mellan islam och marxism. Även om detta nog mest bör ses som ett uttryck för paranoian hos det tillfälligt skakade västerländska ledarskiktet– i Egypten var kampen mellan det unga Muslimska brödraskapet och vänstern en strid på kniven, och kommunistiska och socialistiska partier växte snarare i opposition till än på grund av religiösa stämningar – så säger den något om tidsandan.

Som ett högst verkligt uttryck för denna vacklande hegemoni – och i viss mån som en kompromiss mellan klass och nation, tradition och modernitet – framträdde de arabsocialistiska rörelserna under 50-talet. I spetsen stod Egyptens president Gamal Abdel-­Nasser (1952–1970), men dit räknas också Ba’th-rörelsen, som med tiden skulle komma att splittras i en irakisk och en syrisk fraktion, vilka är mest kända för oss som Saddam Hussein respektive Assad-familjens partier. Vari det konkret socialistiska i dessa rörelser egentligen bestod var alltid något oklart. I den mån de alls ägnade sig åt utarbetat ideologiskt tänkande handlade det snarare om att knyta an till den förmarxistiska socialism som betonade sammanhållning, välstånd och oberoende, snarare än klasskamp och folkmakt.

Säkert är att alla dessa stater i praktiken kom att anta formen av korporativistiska militärdiktaturer. Arbetare och bönder skulle visserligen få det bättre, och fick det också ofta. I gengäld förväntades de helhjärtat ställa sig bakom ett nationalistiskt projekt som prioriterade militären över allt annat, och i vilket demokratin var en chimär. Det fria politiska livet urholkades och fackföreningarna inlemmades i statsapparaten.

Det var både mot bakgrund av och i opposition mot den totalitära idén om ”arabsocialismen” som Mahdi Amils tänkande och aktivism formades. Jämfört med Mroueh, som redan i slutet på 60-talet hade blivit en av den arabiska vänsterns ”grand old men”, tillhörde Amil på alla sätt en annan generation. Inte minst termer av utbildningsgång: medan den förstnämnde upptäckte Marx i exil vid ett religiöst seminarium så gjorde Mahdi Amil det på ett franskt universitet. Han influerades inte främst parallellt av den islamiska historiens vänstergestalter som Abu Dhurr eller av Zanj-upproret och den oppositionella ismailismen, utan av franska filosofer som Henri Lefebvre och Louis Althusser.

Men mer än studierna var det en högst konkret politisk händelse som kom att definiera Amils livsbana: 1967 besegrade Israel sina arabiska grannländer i sexdagarskriget. I detta nederlag begravdes den auktoritet som de ”progressiva”, ”arabsocialistiska” regimerna i Egypten och Syrien ägnat åratal åt att bygga upp. Följden blev en period av febril intellektuell omvärdering. Hur kunde styren och samhällsmodeller som utlovat utveckling, jämlikhet och inte minst styrka och oberoende, så fullständigt svika när det väl gällde?

Svaren på frågan blev förstås lika skiftande som utgångspunkterna. Det uppsving för organiserad, politisk islamism och sökande efter autenticitet som vi lever i skuggan av än i dag kan sägas ha tagit sin början här. Men lika mycket var det en epok av vänsterradikalisering, inte minst i spåren av de palestinska gerillorna PFLP:s och DFLP:s framväxt under de följande åren. 1968 flyttade Mahdi Amil hem till Libanon. Talande nog slutade han samtidigt skriva på franska och övergick till sitt arabiska modersmål.

Mahdi Amils gärning är svår att sammanfatta utan att göra våld på den. Under sina knappt två decennier som verksam producerade han kopiösa mängder text om nästan varje upptänkligt politiskt och filosofiskt problem, och dessutom, som de flesta skrivande araber, en hel del poesi. Men liksom de flesta stora tänkare rörde han sig som i cirklar kring en enda grundläggande problematik. Kanske kan den sammanfattas så här: att förstå det arabiska marxistiskt och marxismen arabiskt, det universellt giltiga utifrån den specifika erfarenheten, och alltihop på ett sådant sätt att både teorin och erfarenheten förändras lika mycket.

För Amil innebar det tänkande och politiska livet (någon skillnad mellan de båda såg han knappast) ett slags tvåfrontskrig. Å ena sidan mot dem som försökte avfärda marxismen för att den inte var tillräckligt ”autentisk”, ”arabisk” eller ”islamisk”, och å andra sidan mot vad han uppfattade som alltför schematiska tillämpningar av teorin. ”Vi kan bara begripa Marx, som en utgångspunkt för vårt tänkande, genom att begripa ’underutvecklingens’ realitet, och den senare kan bara begripas genom att vi begriper Marx”, som Amil formulerar det.

När han försökte kvadrera cirkeln var det också just i ”underutvecklingens realitet” som Amil tog sin utgångspunkt. Just där sattes både erfarenhetens och teorins anspråk på spel.

Å ena sidan menar marxismen att kapitalismen är ett universellt produktionssätt. Världen borde alltså, om än långsamt, röra sig mot likformighet och utjämning. Å andra sidan säger oss verkligheten att de ”underutvecklade” tenderar att förbli just (ekonomiskt) underutvecklade, och att erfarenheten av att leva i denna underutveckling inte leder till att världen globalt sett integreras till en universell, av alla människor delad existens.

För Amil, som i likhet med sin läromästare Althusser ser marxismen som en vetenskap, inte som ideologi, krävs en begreppslig innovation för att åskådliggöra detta. Han slutsats blir därför att vi lever i inte ett enda produktionssätt, som Althusser menade, utan i två skilda produktionssätt: det kapitalistiska, som omfattar de ”utvecklade”, hegemoniska länderna, och det koloniala, som omfattar de ”underutvecklade”, subalterna länderna. Dessa är i sin tur låsta i ett övergripande system, där de båda oundvikligen förblir i sina respektive positioner, oavsett politiska förändringar, såsom formell avkolonisering.

De koloniserade länderna har alltså faktiskt, historiskt, vid en viss punkt, brutits ur sina egna, inhemska utvecklingsbanor, och därmed dömts till en strukturellt underordnad roll. Som två motpoler som bara kan existera i och genom varandra, tenderar de kapitaliska och de koloniala länderna inte mot utjämning, utan mot renodling. Som Amil själv uttrycker det: ”Ingendera kan utvecklas annat än i sin relation med det andra, och brytandet av denna relation mellan dem är det första och nödvändiga villkoret för att överskrida, det vill säga förstöra, dem båda.”

Allt detta kan låta abstrakt, men för Amil har denna strukturella analys högst konkreta följder för hur vi bör förstå vår politiska verklighet, och möjligheten till motstånd. För det första innebär det att varje linjär idé om en i grunden progressiv historisk utveckling är felaktig. Enligt en sådan borde kapitalismen omforma hela världen och se till att även de underutvecklade länderna leds in på vägen mot modernitet, välstånd och liberal demokrati. För Amil är detta inte bara tveksamt, utan något som motarbetas av världssystemets sätt att fungera.

Denna strukturella låsning förklarar också varför frågor om tradition och religiös eller etnisk tillhörighet förblir så definierande för länder under det koloniala produktionssättet. Med en tillspetsad formulering säger Amil att de koloniserade samhällena inte har någon klasskamp. Han menar förstås inte att det inte finns ekonomiska, sociala eller politiska konflikter mellan olika grupper inom de koloniserade samhällena. Men dessa antar sällan eller aldrig den form som Marx menar med klasskamp – en kamp mellan en ägande borgarklass och ett arbetande proletariat.

I och med att det koloniserade samhället som helhet är underordnat, är samhällets elit nämligen oförmögen att växa till en verklig (borgar)klass. Därmed uteblir också dess revolutionerande effekt på samhällsstrukturen, och dess spegelbild, arbetarklassen, förblir likaså outvecklad. ”Traditionella” livsformer och kapitalistiskt lönearbete samexisterar utan någon tendens till att flyta samman, och ”moderna” politiska subjekt blir inte dominerande.

Denna brist på klasspolarisering har en ödesdiger effekt på den politiska utvecklingen. På statens nivå leder det till att småborgerliga ”mellanskikt” tar makten, oftast i form av just den sorts byråkratiska militärstyren som dominerat Mellanösterns moderna historia. På det levda livets nivå förblir religion och etnisk tillhörighet de dominerande formerna för identifikation. Amil studerade den arabiska politiska verkligheten som han såg den, och i viss mening kan man säga att han förebådade just de rörelser som skulle komma att bli hans död.

Men trots hans symboliskt tragiska öde var Amils gärning uppenbarligen inte förgäves. Under de senaste åren har en enda spraymålad mening gång på gång dykt upp på husväggar runt om i arabvärlden: ”Läs Mahdi Amil!” För den som vill slippa ur de eviga ideologiska trätorna om geopolitik och identitet kunde det nog faktiskt vara en god idé.

Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)
Rörelsen 06 februari, 2026

Palestina i Sverige: upphäv handelsavtalet med Israel!

Övergreppen i Gaza fortsätter. Därför behöver EU visa kraft bakom orden. Foto: Jehad Alshrafi /AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Som medlemmar ur den breda solidaritetsrörelsen med Palestina i Sverige välkomnar vi förslaget från den europeiska vänsteralliansen i EU om ett upphävande av unionens handelsavtal med Israel. Initiativet, om än med en beklaglig fördröjning med förödande resultat, går i linje med de krav som redan tidigare ställts av European Coordination of Committees and Associations for Palestine och den globala BDS-rörelsen.

Förslaget är även förenligt med rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Specialrapportören beskriver åtgärden som ett nödvändigt steg för att säkra ett palestinskt självbestämmande och rättvisa. Om förslaget röstas igenom innebär det en faktisk möjlighet för unionen att reparera sitt misslyckande i att efterleva sina mest fundamentala värden som självuttalade människorättskyddare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 februari, 2026

Nazister eldade Prideflagga – åtalas för hatbrott

Symbolen Fru Justitia i Stockholms tingsrätt. En film visar hur NMR-aktivisterna trampar på regnbågsflaggan. Foto: Henrik Montgomery/TT, Polisens förundersökning.

Förra veckan väcktes åtal mot två nazister för hets mot folkgrupp, efter att ha eldat upp en regnbågsflagga i centrala Stockholm. Felix König, tillförordnad generalsekreterare för RFSL, ser flaggbränningen som ett oroande tecken i tiden – men välkomnar att fler åtal väcks för hatbrott mot hbtq-personer.

Två nazister åtalas för hets mot folkgrupp, efter att ha bränt en Prideflagga i centrala Stockholm.
Det var under Pridefestivalen i Stockholm i början på augusti förra året som ett antal nazister från Nordiska motståndsrörelsen samlades på centrala Sergels torg. Med sig hade de en regnbågsflagga.

En 38-årig ledande aktivist i gruppen höll tal ståendes på flaggan. I talet beskrev han homosexuella bland annat som ”degenererade” och ”perversa”, och menade att nazistgruppen var på plats ”för att promota kärnfamiljen, före dekadens och bögerier”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 februari, 2026

Möbler för de många

I augusti 2024 slog Ikea i Älmhult världsrekord i kategorin flest antal personer i tvådelad pyjamas på samma plats, med 2 052 mot tidigare rekordet på 1 879. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ingvar Kamprad gjorde folkhemsdrömmen en lysande affär. Men när Ikea nu genomgår sin största kris någonsin, framstår de sociala ambitionerna som avlägsna. ”Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea”, säger företagets gamla ”designminister” Lennart Ekmark.

Året är 1968 och vänstervågen hittar ända in i Ikea. Inte minst vid Kungens kurva i Stockholm, som sedan öppnandet tre år tidigare är världens största varuhus.

Den upproriska ungdomen ska flytta hemifrån och storsäljaren är lagerhyllan Ivar. Den lyfts in i vardagsrummet och proppas med vänsterböcker, dekoreras med Che Guevara-affischer, och några år senare ska Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper spelas i bollhavet. Katalogens omslag det året pryds av en kommuniströd läderfåtölj.

Så ser i varje fall mytologin ut. Centrala för omdaningen är de unga vänsterradikalerna Lennart och Mary Ekmark. Han var under många år Ingvar Kamprads högra hand och ”designminister”, och hon har formgivit många klassiska interiörer.

Socialist. Lennart Ekmark började jobba på Ikea efter majrevolten 1968, och var hjärnan bakom företagets estetiska vänstersväng. Hans maoism var aldrig ett problem för Ingvar Kamprad. Foto: Leonidas Aretakis.

– Alla var vänster då, med Vietnamrörelsen och Gärdesfesterna, man fick nästan inte vara något annat. Särskilt med vår bakgrund, säger Mary Ekmark och syftar på uppväxten i södra Stockholms fattiga närförorter.

Lennart Ekmark tar vid:

– Ingvar visste att jag var maoist och kallade mig ofta det. Han tyckte att det var bra, att jag hade koll på folklighet. Han var väldigt intresserad av min ensamstående mamma och hur hon levde också.

Jag är på besök i deras lägenhet i Bananhusen på Södermalm, även de en 60-talsklassiker som uppfördes på en tidigare sockerfabrik. Där serveras jag inte bara ostmackor med gurka och utsikt över Årstaviken, utan ett unikt stycke svensk välfärdshistoria, om hur historiens snålaste smålänning blev mångmiljardär på folkhemmets löfte om ett gott hem för alla.


I november samlades Ikeachefer från hela världen i småländska Älmhult för att diskutera hur man ska rädda möbeljättens skälvande världsherravälde.

Bloomberg rapporterar att försäljningen stannat av i konkurrens med nätbutiker som Amazon, Shein och Temu. Som svar har man sänkt priserna, vilket fick fjolårets vinster att rasa med 26 procent. Sanktionerna mot Ryssland har dessutom lett till skenande timmerpriser, medan bolagets inköp av känsliga skogsmarker i Östeuropa fick föreningen Jordens vänner att i fjol nominera bolaget till ”årets greenwashare”.

Nu utlovar ledningen den ”största omställningen i Ikeas historia” – ett löfte som dock återupprepats sedan 2019. På mötet valdes också för första gången en ickesvensk vd.

Ikon. En Ikeaanställd skriver sin kondoleans efter att företagets grundare Ivar Kamprad gått bort 91 år gammal. Foto: Anders Wiklund/TT.

Den lilla postorderfirman som grundades 1941 av en 17-årig Ingvar Kamprad har blivit världens största möbelbolag. I dag har man 504 butiker, en försäljning på 473 miljarder kronor, och en bolagsstruktur mer svårbegriplig än deras monteringsanvisningar. Det sägs att var tionde europé blir till i en Ikeasäng.

Men man har också en socialdemokratisk historia. ”Per Albin Hansson byggde Folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det”, hette det på 1960-talet, och hans slogan om att ”betjäna de många människorna” har ekat hos upprorsmakare som den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.


– Det är som det alltid är. Man är 17 år och blir attraherad, säger Mary Ekmark och visar med handen mot de färska tekakorna.

– Han jobbade på samma avdelning. Han var upptagen då, vet du. Men till slut fick jag loss honom.

Lennart Ekmark fyller i:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 februari, 2026

Mathias Wåg: Svaret ett år efter Risbergska är ”odjur” och ”pack”

Minnesplats utanför skolan ett år efter våldsdådet på Campus Risbergska. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Hela massakern utspelar sig på en kvart. När gärningsmannen Rickard Andersson kliver ut från komvuxskolan Campus Risbergskas toalett och börjar skjuta är klockan 12.31 den 4 februari 2025. Han är amfetaminpåtänd, militärklädd och beväpnad till tänderna. Under tio minuter hinner han skjuta 70 skott och kasta flera rökgranater. När polisen anländer efter tio minuter ligger tio studenter döda och fem svårt skadade. Eller är de döda ännu? Gärningsmannen öppnar eld mot polisen, som drar sig tillbaka. Fem minuter senare har han tagit sitt liv i en skolsal. Men det vet inte poliserna som retirerat.

I den grävande journalisten Frida Sundkvists Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (Ordfront, 2026) beskriver polisen Daniel Lenart ett fruktansvärt scenario av när han träder in i ovissheten i de rökfyllda korridorerna, och försiktigt går fram bland de fallna kropparna. Överallt ser han blinkande mobilskärmar. De ringer och ringer. Det kommer upp hjärtan på skärmen. Anhöriga och närstående försöker desperat få kontakt med sina kära i skolan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 04 februari, 2026

Arbetarklassen behövs om Sverige ska ställa om

Arbetare installerar ett havsbaserat vindkraftverk utanför Fuqing i kinesiska Fujianprovinsen.

När väst började avveckla ned sina industrier förlorade vi också den kunskap som behövs för att ställa om. Det är dags att återuppbygga den.

En blåsig försommardag gav vi oss ut på en gammal fiskebåt från kajen vid Köpenhamns modernistiska kraftverk Svanemøllen. Det kollegiala småsnackandet ersattes snart av en guide i hörlurarna som berättade om hamnen, regionen och så till sist om vårt resmål: havsvindparken Middelgrunden. Trots allt högre vågor kunde båten lägga till vid betongfundamenten som håller de 105 meter höga verken på plats. 

”Jäklar” tänkte jag när jag såg vingarna svepa över oss. ”De är högre än Skara domkyrka.” (Som är 65 meter högt och min ständiga referens för höjder.) Bara rotorbladen är 40 meter långa.

Parken består av 20 vindkraftverk på 2 megawatt styck, och var en av världens största havsvindparker när den byggdes för ett kvartssekel sedan till en kostnad av motsvarande skyhöga 11 740 kronor per kW.

I digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara.

I dag är den en liten plutt. Danmarks senaste park Thor är med sina 1 000 megawatt 25 gånger större. Moderna verk ligger på 20 megawatt och har redan installerats i Kina, och testas nu i Danmark. Rotordiametern ligger på 292 meter – en bra bit över Sveriges högsta byggnad Turning Torso. Samtidigt har kostnaden pressats ned till 60–70 öre per kWh. 

Hur lyckades vi göra en extremt dyr energikälla prisvärd? För den som vill bygga ett fossilfritt överflödssamhälle är detta en knäckfråga. 

Ett bra svar hittar jag i boken Breakneck av Dan Wang som handlar om varför Kina kan bygga så mycket snabbare och bättre än USA. 

Wang menar att det finns tre typer av innovationer. Först enskilda tekniker som GPS, pekskärm och internet. Det andra är processinnovationer – att kunna smälta glas, limma ihop komponenter och tillverka telefonernas chip.

Men den avgörande tredje typen är processkunskap: att veta hur man bygger en halvledarfabrik, de kemiska processerna bakom en pekskärm, och hur man sätter ihop telefonen. Wang jämför med ett recept: även det tydligaste blir meningslöst för den som aldrig stått i ett kök. 

När industrierna flyttade till Kina krävde landets regering samarbeten med kinesiska bolag och ingenjörer. Resultatet blev en massiv kunskapsuppbyggnad – samtidigt som motsvarande kompetens försvann från väst.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats.

Det var därför som Apples vd Tim Cook förklarade att företag inte flyttar till Kina för billig arbetskraft, då det ”slutade vara ett låglöneland för många år sedan.” I stället handlar det om att landet till skillnad från väst fortfarande satsar på utbildning och industriellt kunnande hos både arbetare och ingenjörer. Det här är ett verkligt problem för Apple, som dagligen måste flyga ingenjörer från tillverkningen tvärs över Stilla havet till deras labb i Kalifornien.

Sedan arbetarrörelsens motståndare tog över politiken i väst har den kunskap och erfarenhet som arbetare besitter nedvärderats. Politikerna började bry sig mer om hur varor och tjänster konsumeras än hur de produceras. Då kunde de lika gärna produceras i Kina – så länge det var billigt. 

Det är ett centralt problem för Sveriges omställning. På Northvolt saknades processkunskap, erfarenhet av industriell drift och kunskaper om den svenska modellen. Långa underentreprenörled gjorde verksamheten oöverskådlig. Maskiner köptes in som inte var kompatibla med europeisk standard och som saknade instruktioner på svenska. Företaget gick i konkurs. 

Det finska kärnkraftverket Olkiluoto som blev 14 år försenat hade liknande problem, och nu ser vi samma utveckling hos Stegra och Preem. Omställningsprojekt har blivit magneter för arbetslivskriminalitet i stället för arenor för lärande för de betonggjutare, byggarbetare, rörläggare, elektriker och ingenjörer som skulle kunna bygga nästa projekt ännu bättre.

Samtidigt har progressiva börjat återupptäcka produktionens roll i samhället. Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela. I USA engagerar debatten om ”överflöd” både liberaler som Ezra Klein och socialister som Zohran Mamdani. Men ofta reduceras problemet till regleringar. Svaret blir då att ta bort regleringar, eller ta över verksamheter i offentligt ägarskap.

Men som geografen Matt Huber påpekat missar de att arbetarklassen sitter på central kunskap som behövs för att bygga nytt.

Rödgröna partier pratar om att bygga energi och industri, och inte bara om att omfördela.

Poängen är inte att romantisera traditionella arbetaryrken. Men i digitaliseringens rus har både höger och vänster glömt att mjukvara förutsätter hårdvara. Att nästan allt modernt mänskligt liv förutsätter byggande och tillverkning. Den parallella avindustrialiseringen har också skapat ett växande avstånd mellan arbetarklassen och politiken som möjliggjort ett politiskt ointresse. Medan andra underrepresenterade grupper har stärkt sin representation i svensk politik är arbetare kraftigt politiskt underrepresenterade

Tillbaka till vindkraften. Den har utvecklats i EU och visat att processkunskap går att bygga. Hur blev det så?

Enligt både tidigare energiminster Dan Jørgensen och Anders Eldrup, vd för företaget Ørsted under åren som bolaget skiftade över från olja och gas till att bli världens största vindbolag, handlar det om statliga satsningar. Genom att utveckla teknik i stället för att snåla, har arbetare och ingenjörer i Danmark blivit väldigt duktiga på vindkraft (processkunskap) och pressat ned kostnaderna. Deras bolag är världsledande och motsvarar 11 procent av dansk export.

Först när regeringen tog bort stödet avstannade utbyggnaden, anställda sparkades och kinesiska bolag tog över det tekniska ledarskapet. Lärdomen är enkel: det är inte dyrt att investera, det är dyrt att snåla.

Läs mer

Visst måste statsstöd kombineras med krav. Pengarna måste gå till teknologiutveckling och inte aktieutdelning. Högre skatter kan behövas för att riktade stöd inte ska öka ojämlikheten.

Men som Harvardekonomen Dani Rodrik konstaterat: med tanke på teknologiskt lärande och hotet från klimatkrisen är det en självklarhet att subventionera gröna industrier. Genom att låta arbetare och ingenjörer lära sig utveckla ny grön teknik kan omställningen bli billigare och bättre.
2026 är det val. Under nästa mandatperiod måste utsläppen falla drastiskt för att kompensera för Tidöregeringens misslyckade klimatpolitik. Nyckeln är en organiserad arbetarrörelse som vet hur jobbet görs.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 februari, 2026

I Sudan väger guldet tyngre än blod

En kvinna befinner sig i ett uppsamlingsläger efter att ha överlevt massakern i El Fasher. Foto: Mohammed Jammal/AP.

Inbördeskriget i Sudan har utvecklats till den värsta humanitära katastrofen i världen. Inte minst på grund av inblandningen av länder som Förenade Arabemiraten – som kastar lystna ögon mot landets guldreserver.

Sedan den 15 april 2023 har Sudan slitits sönder av ett fullskaligt inbördeskrig. Infrastruktur har slagits i spillror, tunga vapen har satts in mot tätbebyggda områden och människor har utsatts för grova övergrepp. Civilbefolkningen har betalat det högsta priset.

Konflikten står mellan Sudans väpnade styrkor (SAF), under landets de facto-ledare general Abdel Fattah al-Burhan, och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), som leds av Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”.

Men de två männen har inte alltid varit fiender. I oktober 2021 samarbetade de för att störta den civila regering som tillträtt efter den auktoritäre Omar al-Bashirs fall. Han hade suttit vid makten sedan kuppen i juni 1989. Burhan blev ordförande i övergångsrådet, medan Hemeti blev vice.

Men alliansen var kortlivad. Under de följande 18 månaderna rustade båda sidor för en oundviklig uppgörelse. I dag kontrollerar SAF ”övergångsregeringen” i norra, centrala och östra delarna av landet. RSF dominerar västra delen av landet och genomför där återkommande attacker mot arméns positioner.

FN uppskattar att över 150 000 människor har dödats sedan kriget bröt ut. Nästan 13 miljoner har drivits på flykt, varav fyra miljoner till grannländer. Samtidigt hotar hungersnöd nu 25 miljoner av landets 36 miljoner invånare.

Maktens män. Abdel Fattah al-Burhan, till vänster, var tidigare allierad med Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”, men nu är de bittra fiender. Foto: AP, Hussein Malla/AP (montage).

Trots flera medlingsförsök har inget läger gått med på vapenvila.

Efter 18 månaders belägring intog RSF i november norra Darfurs huvudstad El Fasher. Bilder av massakrer, tortyr och avrättningar spreds snabbt i sociala medier.

Efter ett besök i Darfur beskrevs regionen av Tom Fletcher, FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor, som världens nya ”epicentrum för mänskligt lidande”.

– El Fasher är i praktiken en brottsplats, sade han vid en videopresskonferens.

Han vittnade om etniskt motiverade massmord, kollektiva våldtäkter, kidnappningar för lösensummor och försvunna barn. Övergreppen har dokumenterats av FN-organ och bekräftats genom satellitbildsanalyser av experter vid Yaleuniversitetet. När internationella biståndsarbetare fick tillträde till staden i slutet av december fann de den till stora delar övergiven.

Den 24 november, dagen efter att SAF hade avvisat ett förslag om vapenvila från Quad-gruppen (USA, Förenade Arabemiraten, Egypten och Saudiarabien), utropade RSF ensidigt en tre månader lång vapenvila.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 03 februari, 2026

Ann Heberlein: Epsteins gäster såg sig som övermänniskor

Foto: Wikipedia, AP (montage).

2011 satte sig den norska kronprinsessan Mette-Marit och knappade in ”Jeffrey Epstein” på Google. Trots att sökresultatet bland annat innefattade information om att Epstein fyra år tidigare dömts för sexköp efter att en minderårig flicka berättat att hon blivit sexuellt utnyttjad i Epsteins hus drog hon inte öronen åt sig. I stället skrev hon till Epstein, som hon haft kontakt med i många år, att hon ”håller med om att det inte ser bra ut”, följt av en smiley.  

Man kan säga mycket om en man som utnyttjar en fjortonåring sexuellt: att påstå att det ”inte ser bra ut” tycks vara ett direkt olämpligt omdöme. Smileyn är direkt stötande – som om det hela är ett skämt. Kanske var det också exakt så Epstein och hans enorma vänkrets såg på de övergrepp som begicks av honom och andra i hans hem i Palm Beach och på hans privata ö i Karibien, som ett privat skämt, en pikant hemlighet med smak av något förbjudet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)

Flammans forum

"Jag tror att den stora boven är tristess. Så simpelt, det gör hemska saker med människor. En blandning av tristess och makt. Jag ser det varje gång en arbetare får en chefsposition med människor under sig. Det kan vara den mest trevligaste och goaste personen på golvet, men blicken och rösten förändras kvickt efter att hen fått makt. Ju störa makt desto värre tycks det bli. Och när makten inte räcker vill de ha mer, se på hemliga sällskap som frimurare osv med underliga ritualer, sedan skyddar de varandra i rätten, för där sitter det andra med hög makt som de dragit till sig med lovsång om utökad makt. Men ÄR de inte övermänniskor då? De står över oss, bokstavligt talat är de rätt och slätt övermänniskor och vi undermänniskor, delar i maskineriet som kan slitas ut, kastas bort och enkelt bytas ut (vi blir ju bara fler och fler). Dessa övermänniskor kan göra vad de vill med oss längst ner i pyramiden och även om de själva varit i vår sits i yngre dar så föraktar de oss för att vi är för svaga för att klättra upp för hela stegen. Även kungligheterna är ju med i liknande ordrar och hemliga sällskap, annars hade det väl varit väldigt tråkigt att vara kung och drottning. Kanske gör tristessen att de lockas till sådana här galningar med makt, risken för att åka fast ökar väl bara lockelsen. Hur är det annars möjligt att Epstein hade kontakt med så många andra människor med oerhört makt? Hade Epstein jobbat som alla vi andra nere på botten så hade han antagligen inte blivit så sjuk. Han hade inte haft tid med sådana dumheter och han hade respekterat andra medmänniskor för att han hade vetat hur det är att vara i deras skor. När han själv kastades i häktet med de allra lägsta hängde han sig direkt, Epstein som människa, som varumärke, var ju redan utplånad innan dörren till häktet stängdes. En lång väg att falla från pyramidens topp där andra människor kan behandlas hur som helst. "
F
Fredrik Karlsson