Nyheter/Utrikes 05 februari, 2022

Marxism med arabiska särdrag

Innan islamismen ersatte den auktoritära arab­nationalismen som huvudsaklig politisk kraft fanns en livaktig marxism med arabiska förtecken i regionen. I främsta ledet stod ”arabvärldens Gramsci”, Mahdi Amil. I dag håller han på att återupptäckas av en ny generation som tappat tron på såväl islamismen som kapitalismen.

Kvällen den 18 maj 1987 lämnade Mahdi Amil sitt kontor i centrala Beirut. Arbetsdagen var slut, och de stycken som återstod att skriva av den runa över sin vän och kamrat Hussein Mroueh som han arbetat på under den senaste tiden kunde gott få ligga till dagen därpå. Det återstod ännu någon vecka till pressläggning. Sekunder efter att han klev ut på Algiersgatan ropade två män efter honom. Han vände sig om, de sköt. Mahdi Amil blev 51 år.

Ett knappt halvår tidigare hade Hussein Mroueh, som liksom Amil var medlem i det libanesiska kommunistpartiets centralkommitté och en av Libanons främsta intellektuella, skjutits till döds i sitt hem, 79 år gammal. Ålder och mordplats skiljde sig åt, men allt tyder på att de föll offer för samma gärningsmän.

Både Mahdi Amil och Hussein Mroueh hade sitt ursprung i den marginaliserade shiitiska minoriteten. Båda var uppvuxna i bergsområdet Jabal Amil, ett traditionellt fäste för shiismen. Det är i denna bakgrund, i kombination med deras politiska ställningstagande, som motivet till morden måste sökas: deras livslånga och högst offentliga engagemang i ett sekulärt, socialistiskt parti stack i ögonen på grupper som krävde lojalitet utifrån religiös och etnisk identitet – grupper som snabbt vuxit i styrka i takt med att det libanesiska inbördeskriget under 80-talet urartat i urskillningslöst sekteristiskt dödande.

I dag 35 år efter deras död får man konstatera att de krafter som ville deras död i allt väsentligt har lyckats. Den sekulära, socialistiska och radikalt demokratiska tradition som både Amil och Mroueh representerade har nästan helt ställts i skuggan av en annan politisk dynamik: mellan den diktatoriska, ”sekulära” staten och dess religiösa utmanare, mellan konservativa-fascistiska militärdiktaturer och lika konservativa-fascistiska islamister.

När Mahdi Amil, som utan tvivel är arabvärldens viktigaste marxist, nu för första gången ges ut på engelska, är det alltså både välkommet och i någon mening alltför sent. Det demokratiska, socialistiska projekt som han levde sitt liv i och genom är över. Men just denna otidsenlighet är det som gör honom så nödvändig i vår tid. Denna ”arabvärldens Gramsci”, som han ofta kallats, analyserade nämligen – precis som den egentlige Gramsci – det socialistiska projektets omöjlighet i den kontext han verkade i. Detta till den grad att hans egen död ibland kan tyckas vara en nästan kusligt naturlig slutpunkt för hans tänkande.

Samtidigt finns det knappt ett spår av pessimism i hans texter – det är som om han gjort Gramscis diktum om viljans optimism och förnuftets pessimism till en livsprincip. Som om den arabiska vänster han tillhörde var exakt lika omöjlig som nödvändig. Ingen slutsats kunde kännas mer träffande i dag, ett decennium efter de arabiska upproren och deras misslyckande.

Men var börjar man historien om den arabiska vänstern? Amil själv skulle nog ha svarat: det beror på vad man menar med ”arabisk” och vad man menar med ”vänstern”. Redan under 1800-talet bildades ett folkligt motstånd mot de europeiska ockupationsmakterna. Först mot fransmännen i Egypten (1798) och Algeriet (1830), och sedan återigen i Egypten (1882), fast denna gång mot britterna. Ur ett anti-imperialistiskt perspektiv är det uppenbart att detta är den arabiska vänsterns ursprung. Men detta motstånd appellerade samtidigt främst till traditionella lojaliteter: till islam och tidigare styrande eliter. Oftast handlade det om den mest grundläggande lojaliteten mot det egna samhällets levda liv.

Först under 1800-talets sista år gjorde ordet socialism sitt inträde på scenen, om än fortfarande bara som ett av flera namn på detta motstånd. För antikoloniala och modernistiska tänkare som al-Afghani, Antun Saadeh och Salama Musa blev det namnet på en rörelse för ett samhälle byggt på rättvisa. Dess udd riktades på så vis lika mycket mot de tidigare härskarna som mot de europeiska inkräktarna. Men i denna idé om socialismen var det sällan klasskampen som stod i centrum. Snarare handlade det om en vision om politisk självständighet och välfärd för folkflertalet. Folket skulle kontrollera sitt eget öde, men i exakt vilken mening klargjordes sällan. Även om begreppet socialism (ishtirakiyya – bokstavligt ungefär ”samarbete­-ism” – av roten sh-r-k, att ”dela” eller ”delta i”) i och med detta etablerades i den arabiska politiska vokabulären, för att sedan helt komma att dominera denna, så var detta en socialism nästan helt utan relation till marxismen. Rötterna låg snarare i utopisk socialism – fransk saint-simonism, och engelsk fabianism – respektive i en ännu livskraftig, inhemsk islamisk tradition av kritik mot de mäktiga och rikas korruption, med direkta rötter i Koranen och haditherna.

Som för så stora delar av den koloniserade världen var det i stället Oktoberrevolutionen som blev början till marxismens genombrott i Mellanöstern. Från Baku-konferensen 1920, där bolsjevikerna samlade antikoloniala aktivister från hela världen, spreds ett budskap om en befrielse från allt förtryck, och om ett band mellan marxismen och kampen mot imperialismen oavsett under vilka förtecken denna fördes:

”Vi kallar er till det första riktigt heliga kriget, under den kommunistiska internationalens röda fana, för er egen frihet, ert eget välstånd och för ert eget liv!”

Redan i själva konsolideringens ögonblick fastslogs alltså den dialektiska spänning som skulle komma att definiera vänsterns historia i arabvärlden: mellan antiimperialism och antikapitalism, mellan nationens frigörelse och den inhemska klasskampen. I den teoretiska förlängningen: mellan den partikulära platsen och erfarenheten och den universella teorin.

Kanske just för att den lyckades härbärgera denna spänning kom marxismen dock snart att göra inbrytningar på de mest oväntade ställen. I sin självbiografi Född till lärd dör jag okunnig (Wulidtu shaikhan, amutu tiflan) berättar Hussein Mroueh hur han som tolvåring skickas från en liten libanesisk bergsby för att studera till Sheikh, det vill säga bli en religiös lärd. Vid det shiitiska seminariet i Najaf i Irak kommer han under mer än ett decenniums studier inte bara att möta den ofantliga arabisk-islamiska traditionen av teologi, filosofi, vetenskap och så vidare, utan också den nya tidens ”vetenskap”: marxismen. Redan i början av 20-talet hade nämligen de unga seminaristerna, till rektorernas fasa, börjat blanda upp läsningen av Mulla Sadra med Marx och Engels.

I det personliga mötet med detta märkliga historiska sammanflöde – av shii’a, shiism, och shuyuu’iyya, kommunism – kan man kanske också spåra rötterna till det livsverk som nästan ett halvsekel senare kulminerade i Mrouehs huvudarbete Materialistiska tendenser i den arabisk-islamiska filosofin (al-naza’at al-maddiyya fi al-falsafa al-’arabiyya al-islamiyya) från 1979, en 1800 sidor lång historiematerialistisk studie av den arabiska filosofin och kulturarvet.

När avkoloniseringen slutligen tog fart under decennierna efter Andra världskriget var marxismen så rotad i Mellanöstern att amerikanska utrikespolitiska tjänstemän inte sällan talade om en ”valfrändskap” mellan islam och marxism. Även om detta nog mest bör ses som ett uttryck för paranoian hos det tillfälligt skakade västerländska ledarskiktet– i Egypten var kampen mellan det unga Muslimska brödraskapet och vänstern en strid på kniven, och kommunistiska och socialistiska partier växte snarare i opposition till än på grund av religiösa stämningar – så säger den något om tidsandan.

Som ett högst verkligt uttryck för denna vacklande hegemoni – och i viss mån som en kompromiss mellan klass och nation, tradition och modernitet – framträdde de arabsocialistiska rörelserna under 50-talet. I spetsen stod Egyptens president Gamal Abdel-­Nasser (1952–1970), men dit räknas också Ba’th-rörelsen, som med tiden skulle komma att splittras i en irakisk och en syrisk fraktion, vilka är mest kända för oss som Saddam Hussein respektive Assad-familjens partier. Vari det konkret socialistiska i dessa rörelser egentligen bestod var alltid något oklart. I den mån de alls ägnade sig åt utarbetat ideologiskt tänkande handlade det snarare om att knyta an till den förmarxistiska socialism som betonade sammanhållning, välstånd och oberoende, snarare än klasskamp och folkmakt.

Säkert är att alla dessa stater i praktiken kom att anta formen av korporativistiska militärdiktaturer. Arbetare och bönder skulle visserligen få det bättre, och fick det också ofta. I gengäld förväntades de helhjärtat ställa sig bakom ett nationalistiskt projekt som prioriterade militären över allt annat, och i vilket demokratin var en chimär. Det fria politiska livet urholkades och fackföreningarna inlemmades i statsapparaten.

Det var både mot bakgrund av och i opposition mot den totalitära idén om ”arabsocialismen” som Mahdi Amils tänkande och aktivism formades. Jämfört med Mroueh, som redan i slutet på 60-talet hade blivit en av den arabiska vänsterns ”grand old men”, tillhörde Amil på alla sätt en annan generation. Inte minst termer av utbildningsgång: medan den förstnämnde upptäckte Marx i exil vid ett religiöst seminarium så gjorde Mahdi Amil det på ett franskt universitet. Han influerades inte främst parallellt av den islamiska historiens vänstergestalter som Abu Dhurr eller av Zanj-upproret och den oppositionella ismailismen, utan av franska filosofer som Henri Lefebvre och Louis Althusser.

Men mer än studierna var det en högst konkret politisk händelse som kom att definiera Amils livsbana: 1967 besegrade Israel sina arabiska grannländer i sexdagarskriget. I detta nederlag begravdes den auktoritet som de ”progressiva”, ”arabsocialistiska” regimerna i Egypten och Syrien ägnat åratal åt att bygga upp. Följden blev en period av febril intellektuell omvärdering. Hur kunde styren och samhällsmodeller som utlovat utveckling, jämlikhet och inte minst styrka och oberoende, så fullständigt svika när det väl gällde?

Svaren på frågan blev förstås lika skiftande som utgångspunkterna. Det uppsving för organiserad, politisk islamism och sökande efter autenticitet som vi lever i skuggan av än i dag kan sägas ha tagit sin början här. Men lika mycket var det en epok av vänsterradikalisering, inte minst i spåren av de palestinska gerillorna PFLP:s och DFLP:s framväxt under de följande åren. 1968 flyttade Mahdi Amil hem till Libanon. Talande nog slutade han samtidigt skriva på franska och övergick till sitt arabiska modersmål.

Mahdi Amils gärning är svår att sammanfatta utan att göra våld på den. Under sina knappt två decennier som verksam producerade han kopiösa mängder text om nästan varje upptänkligt politiskt och filosofiskt problem, och dessutom, som de flesta skrivande araber, en hel del poesi. Men liksom de flesta stora tänkare rörde han sig som i cirklar kring en enda grundläggande problematik. Kanske kan den sammanfattas så här: att förstå det arabiska marxistiskt och marxismen arabiskt, det universellt giltiga utifrån den specifika erfarenheten, och alltihop på ett sådant sätt att både teorin och erfarenheten förändras lika mycket.

För Amil innebar det tänkande och politiska livet (någon skillnad mellan de båda såg han knappast) ett slags tvåfrontskrig. Å ena sidan mot dem som försökte avfärda marxismen för att den inte var tillräckligt ”autentisk”, ”arabisk” eller ”islamisk”, och å andra sidan mot vad han uppfattade som alltför schematiska tillämpningar av teorin. ”Vi kan bara begripa Marx, som en utgångspunkt för vårt tänkande, genom att begripa ’underutvecklingens’ realitet, och den senare kan bara begripas genom att vi begriper Marx”, som Amil formulerar det.

När han försökte kvadrera cirkeln var det också just i ”underutvecklingens realitet” som Amil tog sin utgångspunkt. Just där sattes både erfarenhetens och teorins anspråk på spel.

Å ena sidan menar marxismen att kapitalismen är ett universellt produktionssätt. Världen borde alltså, om än långsamt, röra sig mot likformighet och utjämning. Å andra sidan säger oss verkligheten att de ”underutvecklade” tenderar att förbli just (ekonomiskt) underutvecklade, och att erfarenheten av att leva i denna underutveckling inte leder till att världen globalt sett integreras till en universell, av alla människor delad existens.

För Amil, som i likhet med sin läromästare Althusser ser marxismen som en vetenskap, inte som ideologi, krävs en begreppslig innovation för att åskådliggöra detta. Han slutsats blir därför att vi lever i inte ett enda produktionssätt, som Althusser menade, utan i två skilda produktionssätt: det kapitalistiska, som omfattar de ”utvecklade”, hegemoniska länderna, och det koloniala, som omfattar de ”underutvecklade”, subalterna länderna. Dessa är i sin tur låsta i ett övergripande system, där de båda oundvikligen förblir i sina respektive positioner, oavsett politiska förändringar, såsom formell avkolonisering.

De koloniserade länderna har alltså faktiskt, historiskt, vid en viss punkt, brutits ur sina egna, inhemska utvecklingsbanor, och därmed dömts till en strukturellt underordnad roll. Som två motpoler som bara kan existera i och genom varandra, tenderar de kapitaliska och de koloniala länderna inte mot utjämning, utan mot renodling. Som Amil själv uttrycker det: ”Ingendera kan utvecklas annat än i sin relation med det andra, och brytandet av denna relation mellan dem är det första och nödvändiga villkoret för att överskrida, det vill säga förstöra, dem båda.”

Allt detta kan låta abstrakt, men för Amil har denna strukturella analys högst konkreta följder för hur vi bör förstå vår politiska verklighet, och möjligheten till motstånd. För det första innebär det att varje linjär idé om en i grunden progressiv historisk utveckling är felaktig. Enligt en sådan borde kapitalismen omforma hela världen och se till att även de underutvecklade länderna leds in på vägen mot modernitet, välstånd och liberal demokrati. För Amil är detta inte bara tveksamt, utan något som motarbetas av världssystemets sätt att fungera.

Denna strukturella låsning förklarar också varför frågor om tradition och religiös eller etnisk tillhörighet förblir så definierande för länder under det koloniala produktionssättet. Med en tillspetsad formulering säger Amil att de koloniserade samhällena inte har någon klasskamp. Han menar förstås inte att det inte finns ekonomiska, sociala eller politiska konflikter mellan olika grupper inom de koloniserade samhällena. Men dessa antar sällan eller aldrig den form som Marx menar med klasskamp – en kamp mellan en ägande borgarklass och ett arbetande proletariat.

I och med att det koloniserade samhället som helhet är underordnat, är samhällets elit nämligen oförmögen att växa till en verklig (borgar)klass. Därmed uteblir också dess revolutionerande effekt på samhällsstrukturen, och dess spegelbild, arbetarklassen, förblir likaså outvecklad. ”Traditionella” livsformer och kapitalistiskt lönearbete samexisterar utan någon tendens till att flyta samman, och ”moderna” politiska subjekt blir inte dominerande.

Denna brist på klasspolarisering har en ödesdiger effekt på den politiska utvecklingen. På statens nivå leder det till att småborgerliga ”mellanskikt” tar makten, oftast i form av just den sorts byråkratiska militärstyren som dominerat Mellanösterns moderna historia. På det levda livets nivå förblir religion och etnisk tillhörighet de dominerande formerna för identifikation. Amil studerade den arabiska politiska verkligheten som han såg den, och i viss mening kan man säga att han förebådade just de rörelser som skulle komma att bli hans död.

Men trots hans symboliskt tragiska öde var Amils gärning uppenbarligen inte förgäves. Under de senaste åren har en enda spraymålad mening gång på gång dykt upp på husväggar runt om i arabvärlden: ”Läs Mahdi Amil!” För den som vill slippa ur de eviga ideologiska trätorna om geopolitik och identitet kunde det nog faktiskt vara en god idé.

Inrikes 17 juni, 2025

Friskola bytte böcker mot USA-tema – hotas av miljonsmäll

”Fortitudo” betyder mod eller tapperhet på latin. Foto: Liz Fällman.

Amerikanska gymnasiet, ”en svensk skola med amerikanskt mindset”, är en av Sveriges snabbast växande friskolekoncerner. Men lärare vittnar om ohållbar arbetsmiljö – och nu åker bolaget på en miljonsmäll från Skolinspektionen.

Friskolekoncernen Amerikanska gymnasiet kan behöva betala två miljoner kronor i vite till Skolinspektionen, efter en granskning av koncernens skola i Uppsala.

För att undvika miljonvitet måste man innan den 14 november ”se till att samtliga elevers läsår omfattar minst 178 skoldagar” och rätt antal undervisningstimmar – samt att eleverna har ordentlig tillgång till specialpedagog och läroböcker, och att de digitala läromedel man har använt i stället för läroböcker faktiskt fungerar.

– Vi har ett gott samarbete med Skolinspektionen, oavsett om det är något positivt eller något utvecklande som kommer, säger Peter Heddelin (bilden), skolchef och en av grundarna till koncernen.

– I det här fallet gör skolan några fel man behöver rätta till.

Elever i Uppsala vittnar för Skolinspektionen om stor personalomsättning, obehöriga lärare i fler än tio ämnen och flera som har slutat mitt i kurser. Man har inte haft en labbsal och ”inte heller labbrockar, vilket innebar att eleverna inte fick laborera av säkerhetsskäl”.

– Tänk att du är 15 år gammal, bor i Uppsala, kollar runt på gymnasieskolornas hemsidor och ser att det här är ”Topp 50 bästa gymnasieskolan i Sverige”. Det blir lite taskigt mot 15-åringarna, som ska ta det här pålästa beslutet om vart de ska lägga sina 300 000 kronor i skolpeng, tycker Marcus Larsson (bilden), gymnasielärare och skoldebattör på tankesmedjan Balans.

– Slår man ihop allt här tycker jag nog det är en ganska extrem rapport.

Det är ganska ovanligt att Skolinspektionens förelägganden kommer med viten, enligt honom. Samtidigt menar han att det är osannolikt att AG faktiskt kommer att behöva betala summan.

– Skärper de till sig, lämnar in fina pärmar med nya siffror, kommer de att slippa vitet. Det är inte bära-eller-brista-pengar för dem, men miljonbelopp oavsett, och den stora faran är ju pr-effekten.

Amerikanska gymnasiet är en av Sveriges snabbast växande friskolekoncerner, med två skolor i Stockholm samt i Göteborg, Uppsala och Halmstad sedan starten 2015. Stockholmsförorten Nacka är näst i sikte, där man vill öppna både grundskola och gymnasium tidigast 2027 – trots att Nacka kommun planerar stänga två skolor och tre förskolor redan detta år, på grund av barnbrist.

Peter Heddelin kallar sig ”Heddmaster” på Tiktok, och har brunnit för utbildning i amerikansk stil sedan han själv var där på utbyte för många år sedan.

Det finns ingen rektor, de som ansvarar för arbetsmiljön kommer max en gång i veckan, så det är vi lärare som styr bäst vi kan.

– Det var en sådan kontrast för mig att studera i USA, efter tolv års svensk skolgång. Det finns en annan skolkultur och gemenskap man slås av direkt när man kommer innanför dörren, berättar Peter Heddelin.

– Du har säkert också mött en amerikan, vi upplever dem som väldigt självsäkra personer. Det är helt enkelt en konsekvens av skolan och pedagogiken.

Han vill inte kommentera den högerextrema Maga-vändningen hos landets regering, sedan Trump åter tillträdde som president.

– Vi är ingen politisk organisation, och tänker att den amerikanska skolkulturen är ganska långt från en enskild president. Med det tänker vi också att vi är viktiga just nu. Att träna unga människor att bli starka i sig själva, kunna stå upp för sunda värderingar och tala för sig.

Fler än Peter Heddelin charmas av den amerikanska inriktningen. Koncernens omsättning har ökat tiofalt på mindre än fem år – från 13 miljoner om året till 138. Recensionerna från elever på rankningssidan Schoolparrot rymmer allt mellan himmel och jord – från ”Stockholms bästa” till ”EXTREMT KORRUPT”. Femstjärnebetygen är dock överlägset flest.

Men lärarna är inte alltid lika förtjusta. Enstjärnerecensionerna står oemotsagda på recensionssajten Indeed, med rubriker som ”Sämsta exemplet på vinstdrivande skola!” och ”Katastrofal arbetsplats”, från både Göteborg, Stockholm och Uppsala.

I början av året dimper dessutom en omfattande anmälan från Arbetsmiljöverket ner, då hos skolan på Stora Essingen. I den beskrivs bland annat bristen på ostörda, avskilda arbetsplatser, men också dålig luftkvalitet och hög temperatur i lokalerna, otydliga regler kring platsnärvaro för lärare, och underskottet på administrativ personal.

Den digitala utrustningen beskrivs som ”usel”, och Peter Heddelin bekräftar att man haft stora IT-problem, bland annat med överbelastat wi-fi.

– Det visade sig att det var över 300 anslutna datorer och telefoner på en enda accesspunkt, men sedan någon månad fungerar det utmärkt.

I rapporten från Uppsala säger både lärarna och rektorn att skolan inte använder ”några fysiska läromedel alls”, och att detta är ”en pedagogisk inriktning som huvudmannen har”. Elever uppger att de läst ”enstaka skönlitterära böcker” i vissa ämnen, men att resten av undervisningen sker på surfplattor – som de trots det inte får ladda på plats i skolan. ”Brister i internetnätverket gör materialet långsamt”, och vissa delar av skolan saknar täckning helt.

Peter Heddelin säger att rektorn i Uppsala bara jobbat där i tre veckor, och var dåligt förberedd inför en ”flygande inspektion”. Han förnekar att skolan skulle ha en ”digitaliserad profil”:

– Det har vi inte, det är felaktigt. Som koncern har vi tydligt definierat att vi både ska ha fysiska och digitala läromedel, och skolorna har resurser till det. Det är inte okej att bara ha digitala, man måste ha båda sedan 2024 men vi har haft policyn sedan 2019, säger han och fortsätter:

– Vi behöver följa upp bättre framöver. Men det är ingen resursfråga, resurserna finns där, bara att de inte har använts.

Varför har både lärare och rektor haft uppfattningen att ni undervisar helt digitalt?

– Man är ny i sitt uppdrag, och det är ett omfattande uppdrag.

Utanför Amerikanska Gymnasiet på Stora Essingen får Flammans reporter tala med ”Malin”, en anställd lärare på skolan. Hon var tidigare anställd på en annan av koncernens skolor, men slutade efter ”många konstiga händelser”.

I början trivdes Malin betydligt bättre på Stora Essingen, med möten varje månad och god dialog med rektorn.

– Men sedan slutade han, och sade att det var för att han inte kan få bra kontakt med ledningen. De har sina specifika idéer om hur skolan ska styras, och bryr sig inte om hur den påverkar lärarnas arbetsmiljö.

En anonym lärare från Uppsala skriver på Indeed: ”Vi får sitta ute i korridorer på bänkar under arbetsdagen (dålig ergonomisk arbetsmiljö) med laptop i knäet, med andra ord, vi ska planera våra lektioner/rätta vår prov i korridorer.” 

– Vi gjorde ett rektorsskifte på den där skolan. I samband med det möblerade lärarna om, och flyttade bort borden till en annan plats där det inte fanns ljus, helt enkelt. Sen slutade rektorn, och Sveriges lärare kom och sade ”det är ingen bra arbetsmiljö här”, menar Peter Heddelin.

– Vår filosofi är att arbeta nära eleverna under skoldagen, för elevernas skull. Våra ytor där vi jobbar som lärare och rektorer är ”elevnära”, och här hade man egna tankar och flyttade borden till rum som inte var elevnära, som är till för att hålla telefonsamtal och sådant.

”Sveriges lärare vill poängtera att ’elevnära arbete’ inte har med ergonomi att göra och måste separeras tydligt från ergonomifrågan gällande arbetsplatser”, står det i anmälan. Malin är enig:

Läs mer

– Det betyder att skapa en relation, vara tillgänglig när de behöver hjälp.

”När problem har påtalats kan ledningen lokalt i Stockholm sällan fatta beslut, utan att gå via Peter Heddelin som är vd för Amerikanska gymnasiet, vilket gör det svårt att lösa de olika problemen på plats”, står det i anmälan mot Stora Essingen. 

Malin upplever inte att mycket blivit bättre sedan Arbetsmiljöverkets feedback.

– Det finns ingen rektor, de som ansvarar för arbetsmiljön kommer max en gång i veckan, så det är vi lärare som styr bäst vi kan. Det är mycket motstånd och extrajobb, hela tiden.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 juni, 2025

Palmecentret förlorar miljonbelopp: ”Orbanisering”

Biståndsminister Benjamin Dousa (M) och Jakob Granit, generaldirektör på Sida, besöker ett svenskt biståndsprojekt i Uganda. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Efter en ändring i sista sekunden stoppas bidrag på 68 miljoner kronor till Palmecentret. ”Svårt att tänka att det inte är riktat mot oss”, säger generalsekreteraren Oscar Ernerot, som beskriver stödet som bortskuret med ”kirurgisk precision”.

– Tråkigast är beskedet såklart för alla våra partners och verksamheter ute i världen, som kommer drabbas hårdast av det här, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare för Palmecentret.

– Inte minst i Palestina, vilket är särskilt allvarligt just nu, där vi stödjer fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer. Men även i södra Afrika och Colombia.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Folket som den israeliska litteraturen vill glömma

Tvångsförflyttningarna av palestinierna skildras på olika sätt i i den israeliska litteraturen. Foto: AP.

Om Israel ska göra upp med sin historia måste glömskan först konfronteras på allvar. Theo Vareman reflekterar över hur 1948 skildrats i palestinsk och israelisk skönlitteratur.

Nyinflyttad i London stod jag en dag vid hylla O i bokhandeln på Gower street och hade framför mig merparten av Amos Oz författarskap. Det var som att träffa en gammal vän. Oz – fram till sin död Israels mest erkända författare – är en av dem jag ständigt återvänder till. Dels tilltalas jag av melankolin hos de ofta sökande, förvirrade huvudpersonerna, dels är han en mästare på att skildra barnets perspektiv, även under dramatiska historiska skeenden. Jag lämnade bokhandeln med kortromanen Panter i källaren från 1995.

Läsaren får följa Proffy, en tolvårig pojke i Jerusalem under året som leder fram till Israels grundande. Kampen för ett eget land letar sig in i Proffys och hans vänners lekar, något som kompliceras av att Proffy samtidigt blir vän med en brittisk soldat som vill bättra på sin rostiga hebreiska. I slutet av boken blir leken allvar, när FN meddelar sin delningsplan för Palestina och drömmen om en judisk stat plötsligt tycks inom räckhåll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Kvinnor som skrattar är inte kannibaler

Paris Hilton talade med en mörk alt som del av sin varumärkesförflyttning. Foto: Chris Pizzello/AP.

Anne Carson rannsakar synen på ljusa röster genom historien. Skojigt, tycker Hanna Johansson om den nyutgivna essän ”The gender of sound”.

Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”

Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

V-profilen om Järvaveckan: ”Lobbyister har tagit över”

Magdalena Andersson talar först till folket i Gaza och sedan till de församlade under Socialdemokraternas dag på Järvaveckan. Foto: Liz Fällman.

Årets Järvavecka är den tionde i ordningen. Mohamed Nuur, lokal V-profil, ser skeptiskt på utvecklingen för både veckan och politiken i stort.

– Jag får lite av en tvångstanke att skriva ”Kuken” på den, säger Ung vänster-medlemmen vid klistermärkesbordet om Sverigeflaggan på den USA-Sverige-pin hon hittat på marken. Troligen har någon från Amerikanska Handelskammarens granntält tappat den.

Utöver dem är Vänsterpartiets monter på Järvaveckan omringade av Tibble Gymnasium, samt läkemedelsföretagen Astra Zeneca och Chiesi Pharma. Överallt syns loggorna för huvudsponsorerna: Axel Johnson-gruppen och Gålöstiftelsen. Väderprognosen över Spånga IP är polisdrönare och spridda regnskurar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

Allan är homosexuell – ska utvisas till Ryssland

Allan, 41, har förts till förvar – i väntan på att utvisas till det homofoba Ryssland. Foto: Privat / Mikhail Metzel/AP

41-årige Allan flydde till Sverige för att slippa kriga för Putins hbtq-fientliga regim. Nu skickas han tillbaka, då Migrationsverket menar att han motsatt sig deras arbete. ”Medan jag sitter inspärrad är de som hanterat mitt fall lyckliga, fria, och förbereder sig antagligen för midsommar”, skriver han till Flamman.

– Jag är väldigt förvirrad, superstressad nu, säger Allan, 41.

Han kan inte prata länge, men tackar för samtalet. Uppkopplingen är sprakig, och mobilen är lånad. Hans egen blev tagen när han fördes till Migrationsverkets förvar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 juni, 2025

Budgetsaneringen på 1990-talet räddade välfärden

När dåvarande statsministern Göran Persson fyllde 50 år, fick han en stickad mössa av Johan Lönnroth. Foto: Claudio Bresciani/Scanpix/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman (29 maj) under rubriken ”Magdalena Andersson är fast i fel epok”: ”Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den. Nu är partiet där igen.”

Att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.

Jag tolkar Leonidas så att han instämmer med de angivna kritikerna. Men de hade fel. Nyliberalerna ville montera ned välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt var en kort tid påverkad av dem då han lät publicera Det sovande folket 1993.

Men att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.

Om vi (jag var med) inte hade fått ordning på de offentliga finanserna – budgetunderskottet låg över tio procent av BNP och Maastrichtskulden låg på 80 procent av BNP 1993 – hade Sverige hamnat i samma situation som Grekland under eurokrisen. Budgetsaneringen fick en dålig fördelningsprofil då S dumpade oss i V – som gjorde upp med dem om en budgetsaneringsplan med bland annat värnskatten hösten 1994 – och genomförde saneringen ihop med C åren 1995 till 1998. Men saneringen var nödvändig.

Läs mer

Anderssons misstag är att hon håller fast vid orimligt strama budgetregler i ett läge då vi är nere på en skuldnivå på 30 procent och vi har behov av ett stort grönt investeringspaket liksom kraftigt ökade statsanslag till kommuner och regioner.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 juni, 2025

Norge får ny drogpolitik: ”Avkriminalisering light”

Bjørn Dahl, politiker för anarkistiska Samfunnspartiet, rökte en holk i valstugan på Karl Johan redan 2017. Foto: Vidar Ruud/NTB.

En majoritet i norska Stortinget, inklusive Arbeiderpartiet, har röstat igenom ett nytt lagpaket som ska bemöta droganvändare med lägre straff och mer hjälp. ”Även i Sverige är S den största nöten att knäcka”, säger Karin Rågsjö (V) – som tycker att reformen kunde ha gått längre.

I förra veckan röstade fyra norska partier – Høyre, Sosialistisk Venstreparti (SV), socialliberala Venstre och socialdemokratiska Arbeiderpartiet – för en ny ”rusreform”.

– Vi har länge varit en del partier i Stortinget som jobbat för en avkriminalisering av mindre mängder narkotika, säger Torgeir Knag Fylkesnes (bilden), SV:s rättspolitiska talesperson, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 juni, 2025

Skolskytten i Österrike följde nazistkonton på X

Bilden som 21-åringen lade upp innan masskjutningen, en bild på honom från en e-sportsturnering, samt en detalj ur det fastnålade inlägget hos ett av de få konton han följde. På den sistnämnda bilden syns nazistsymbolen ”svarta solen” och den fascistiska filosofen Julius Evola.

Ett konto på X kopplas till skytten som mördade tio personer i österrikiska Graz. En bild postad minuter innan dådet refererar till två tidigare skolskjutningar – och i skyttens flöde blandas våldsamt innehåll med roterande hakkors.

I tisdags mördades tio människor på en gymnasieskola i österrikiska Graz. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tidigare elev, ska ha dykt upp på skolan runt kvart i tio på förmiddagen. Därefter gick han in på en toalett och tog fram sina vapen, ett par skyddsglasögon och ett headset.

Några minuter innan klockan slog tio hördes de första skotten. Mindre än tio minuter senare hade 21-åringen tagit sitt liv på en av skoltoaletterna, efter landets värsta massmord i modern historia. Sju av de dödade var flickor och flera av offren hade utländsk bakgrund, främst från europeiska länder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 12 juni, 2025

Min bittra kamp mot kaffedemonen

Kjartan Slettemarks bilder med president Nixon hänvisar till att Gevalia köpts upp av General Foods, som var inblandat i USA:s napalmtillverkning under Vietnamkriget. Som krigsmotståndare skulle man hellre dricka grönt te. Foto: Pontus Lundahl/TT.

När priset på kaffebönor passerade 200 kronor kilot bestämde sig Henrik Sahl Johansson för att bryta sig loss från de bönsvarta bojorna. Fyra dagar senare huttrade han över en kopp snabbkaffe.

En söndag i maj slutar jag dricka kaffe. Jag känner mig som Michael Douglas i inledningen av filmen Falling down: jag kliver ur min kaffedrivna bil mitt på motorvägen, tar med mig tomma kopp och promenerar in mot det samhälle som inte bryr sig om det omvända förhållandet mellan kaffepris och kritikerarvoden.

Fast det här utspelar sig på Hemköp och består, på ytan, av att jag går fram till kaffehyllan, noterar att priset på bönor stigit en bra bit över 200 kronor kilot, och där och då bestämmer mig för att bryta med kaffedemonen. Arvid Nordquist kan ta mitt liv, men han kan inte ta min frihet att själv välja vad jag dricker till vetelängden.

Vi får se vem som viker sig först – kaffeimperiet eller jag. Det vore ju synd om något skulle hända med den där lilla kartellen ni har ordnat så fint.

Fergie från Black Eyed Peas sade en gång att kokainet var den pojkvän hon haft svårast att göra slut med. Och medan jag – lätt rusig efter mitt uppror i matbutiken – går hemåt i vårsolen tänker jag att det är samma sak för mig och kaffe. Även om det är mer som att bryta med en sjukpensionerad, excentrisk faster. Och det borde ju inte vara svårt. Men det ska visa sig bli mycket svårt, för att inte säga outhärdligt.

För även om jag inte tänker så ofta på den där fastern – särskilt inte på det sättet – har hon alltid funnits där, i glädje och i sorg, på morgonen och på kvällen, med sin lite för varma hand i min. Man saknar inte kaffepaketet förrän det reser sig upp och lämnar skafferiet, som det heter.


Jag minns med fotografisk exakthet ögonblicket då min stormiga kärleksrelation med kaffe inleddes. Jag var två år gammal och familjen hade åkt till Yucatánhalvön för att bo i något jag minns som en vacker hacienda, men som troligen var ett vanligt mexikanskt motell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)