Vänsterpartiets nya ton och riktning i klimatfrågan har väckt uppståndelse. Kanske är det för att två år av pandemirestriktioner lagt locket på all verklig aktivism och mobilisering i klimatfrågan, men sällan har så mycket möda ägnats åt att dissekera, debattera och fultolka enstaka formuleringar från vänsterpartister som inför den kongress som gick av stapeln i helgen.

Den interna debatten hör naturligtvis en demokratisk organisation till. Men även bland partiets politiska motståndare har tonläge och puls gått upp. Särskilt provocerande tycks tanken att klimat­politik måste förenas med ett rättviseperspektiv vara.

Ett tydligt exempel är reaktionerna på utspelet om att kompensera boende på glesbygden för höjda bensinkostnader. Initiativet var ett direkt svar på den generella sänkning av bensinskatten som höger­oppositionen fått igenom. ”Vi vill att stödet ska riktas för att kompensera glesbygden, där det inte finns något alternativ till bilen, i stället”, förklarade partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson.

Tanken med utspelet var så klart att genomskåda högerns retorik om att bensinskatten sänks för landsbygdens skull. I själva verket gynnar det ju höginkomsttagare i städerna mest. Men förslaget mötte också hård kritik. Vänsterpartiet har ”spårat ur totalt”, menade Tomas Eriksson, regionråd för Miljöpartiet i Stockholm. Andra jämförde Vänsterpartiets utspel med Sverigedemokraternas krav på billigare bensin.

Att jämföra Vänsterpartiets förslag att kompensera glesbygden – som oavsett definition inbegriper en väldigt liten del av Sveriges befolkning – med högerns generella motstånd mot alla former av miljöskatter spelar naturligtvis högerpopulisterna rakt i händerna. Men det avspeglar också en naiv syn på klimat- och fördelningspolitik.

Visst bör glesbygden kompenseras, menar kritikerna. Men i form av utbyggd samhällsservice, kollektivtrafik och välfärd – inte subventioner av fossila bränslen. Det är en sund inställning, och dessutom krav som Vänsterpartiet länge framfört både i debatten och i riksdagen. Problemet är att det saknas stöd för en sådan politik.

När nya styrmedel införs eller diskuteras finns däremot en möjlighet att påverka, konkret och direkt, och att koppla tuffare åtgärder mot utsläpp till en rättvis fördelning av bördan, så att klimaträttvisa inte förblir ett tomt slagord. Det här vet marknadsliberaler och därför motsätter de sig sådana initiativ med näbbar och klor – det är inget nytt. Om klimataktivister intar samma inställning och utmålar krav på klimaträttvisa som högerpopulism är vi däremot illa ute.

Efter Nooshi Dadgostars intervju i P1 Morgon där hon påpekade att strukturella förändringar behövs och att det inte fungerar att bara höja priset på utsläpp när det saknas alternativ, svarade Aftonbladet-­journalisten Jonathan Jeppson i en krönika att klassfrågan i princip är irrelevant:

”För klimatet spelar det ingen roll om besluten vi tar är politiska eller privata. Det bryr sig föga om det är orättvist eller rättvist att släppa ut koldioxid, om någon grupp gynnas på någon annans bekostnad.”

I stället för att ägna för mycket möda åt att analysera klimatpolitikens klassdimension borde vi enligt Jeppsson acceptera att skam kan vara en ”moralistiskt produktiv känsla” och ”göra det som är rätt för att det är rätt. Inte för att vi ska bli belönade, utan för att det är det enda moraliskt försvarbara.”

Jag kan inte låta bli att tänka att en sådan text förmodligen skulle ha varit omöjlig att skriva för tre år sedan, när gula västarnas uppror rasade i Frankrike som svar på höjda bensinskatter. Då var i stort sett alla eniga om att protesterna visade vikten av att fördela bördan av klimatomställningen rättvist för att undvika en backlash från dem som upplever sig drabbade.

Sedan dess är det som att debatten förflyttats 20 år tillbaka i tiden. Tack och lov försöker Vänsterpartiet ändra på det.