Inrikes/Nyheter 19 mars, 2022

Svenska folket mobiliserar för att ta emot flyktingar – utan staten

Den ukrainska flyktingkrisen tilltar varje dag. Samtidigt säger statliga företrädare i Sverige att de inte har vad som krävs för ett värdigt mottagande. I stället är det återigen en annan aktör som träder fram för att välkomna dem: vanliga människor.

Eftermiddagssolen får Hjorthagsparken i norra Stockholm att börja töa på allvar. Vid tunnel­banans slutstation står tågen och väntar på att få byta riktning. Ut­över nyhetsflödet är det inte mycket som påminner om krig.

Men i Hjorthagskyrkans församlingshus pågår mobilisering för att hantera den största europeiska flyktingkrisen sedan andra världskriget. På dörren sitter en laminerad utskrift av en ukrainsk flagga.

– Under en fredsdemonstration på Sergels torg träffade vi några personer som precis kommit hit. Deras mest akuta humanitära behov var bemötta, de hade kläder och skor, men de frågade var de kunde träffa andra ukrainare och prata om allt som hänt. Vi insåg att det fanns ett behov, säger arrangören Ganna Gladkykh.

Nu används kyrkan som en improviserad kombination av krisstöd och mötesplats för diasporan. Ganna har själv bott i Sverige i två år. Hennes familj flydde från Donbass till Kiev när proryska separatister tog över delar av regionen 2014. Föräldrarna är kvar i Kiev och utsätts nu för rysk aggression på nytt, och den här gången har de inga planer på att fly.

Det är en historia som delas av många ukrainare – familjer har spridits ut över landet och resten av Europa beroende på ålder, inkomst, stridskapacitet och hälsa. En av de nära tre miljoner människor som har lämnat landet är Alina Novytska. Nu sitter hon vid långbordet i Hjorthagskyrkan och dricker Lipton-te tillsammans med sin mamma och två söner, som också följt med. Allihop sover hos Alinas syster, som levt i Sverige i tio år.

– Vi lämnade min make. Det var ett väldigt tufft beslut, berättar Alina.

Han är kvar i närheten av staden Rivne i västra Ukraina, där de kommer ifrån, för att hjälpa människor som rör sig mot polska gränsen. Alina får hela tiden meddelanden från släkt och vänner som är kvar.

– Vi kollar varje dag om de lever. Häromdagen var det skjutningar och bombningar i närheten av min moster. De är i säkerhet nu, tack gode gud.

Hon återkommer många gånger till hur vänliga de många polska volontärerna har varit under deras flykt.

– De jobbade hårt, dygnet runt, men var alltid glada och hjälpsamma. De mötte oss med öppna hjärtan.

Vad planerar ni att göra nu, när ni kommit till Sverige?

– Vi är här just nu för att hitta andra ukrainare och hjälpa dem. Lyckas det inte så känner jag till flera bra volontärcenter i Polen som vi kan åka tillbaka till. Vi planerar inte att bosätta oss här. Vi har ett hem och ett lyckligt liv, säger Alina och börjar plötsligt gråta.

Systern Uljana fyller i.

– Vi hoppas kunna återvända om ett antal veckor. Vi räknar tiden i veckor.

Några dagar senare rapporteras att Ryssland har installerat en ny borgmästare i den belägrade staden Melitopol.

I skrivande stund beräknar Migrationsverket att omkring 4 000 personer kommer från Ukraina till Sverige varje dag.

Myndighetens scenarier visar att mellan 76 000 och 212 000 personer kan komma att söka skydd i Sverige den närmaste tiden, beroende på krigets utveckling. Generaldirektör Mikael Ribbenvik har krasst konstaterat att det innebär att man inte kan garantera alla som kommer hit tak över huvudet. Just nu krisupphandlas boendeplatser tillsammans med länsstyrelser och kommuner runtom i landet.

Ribbenviks kollega Fredrik Bengtsson, som leder myndig­hetens södra avdelning, använder ännu hårdare ord i en intervju med P4 Malmöhus.

– Landet Sverige har ju valt att nedmontera sin kapacitet regelbundet sedan 2016, av fullt naturliga skäl vill jag säga. Det innebär att om vi får en väldigt, väldigt stor flyktingström till Sverige, så kommer detta bli en väldigt stor utmaning för landet Sverige. Migrationsverket kommer inte reda ut det på egen hand.

Mot bakgrund av det har Mikael Ribbenvik pekat ut ett särskilt viktigt område för det gemensamma myndighetsarbetet under flyktingkrisen: samarbete med civilsamhället. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ska inrätta en myndighetskontakt för privatpersoner som vill ställa upp. Men, förtydligar Ribbenvik på en presskonferens den 11 mars:

– Det betyder inte att det är MSB som ska ta hand om detta. Vi kommer bjuda in civilsamhället för att jobba med den här frågan: hur kan vi omhänderta den kraft som myndigheterna inte klarar av att ta hand om? Och titta på vad som behöver gå via myndigheter och vad som kan gå via civilsamhället. Vi ser inledningsvis att ganska mycket inte behöver passera myndigheter.

Liksom under flyktingkrisen 2015 bärs alltså välkomnandet av ukrainska flyktingar upp av volontärer. I många fall utan samarbete med myndigheter, och i vissa fall utan samarbete med hjälporganisationer. Sedan kriget bröt ut har egenföretagare, föreningar och privatpersoner kört bussar med förnödenheter till den ukrainska gränsen och tagit med sig flyktingar hem. Det har lett till kaotiska situationer vid gränsområdena och en mediedebatt om svårigheterna med att samordna privatpersoners hjälpinitiativ.

En av dem som har kört ned till ukrainska gränsen är Täbybon Nader Golkar. Han säger att han var ”lite naiv”.

– Alla där nere springer runt som nackade höns. Det är volontärer, militärer, flyktingar och andra människor i en stor röra. De första dagarna ställde vi om till att bara köra grejer mellan olika depåer.

Han ger ett exempel på de små, konstanta problem som dök upp längs vägen.

– En person hade fått taxi till rätt ställe, men när chauffören dök upp kostade det inte 18 euro, som det hade sagts, utan 50. Ska vi betala mellanskillnaden? Vad händer i nästa steg? Färjan till Sverige är ett annat bra exempel. Vi fick höra att den var gratis, men sedan kostade hytter och andra platser pengar.

Därför tonar han ned sina egna insatser som chaufför och vill i stället lyfta fram andra ”eldsjälar”: de som skänkt pengar via honom till sådana oväntade utgifter för flyktingarna, hjälpt till som tolkar och förmedlat kontakt till hjälporganisationer.

Det pågår en debatt om hur man ska hjälpa till på bästa sätt. Uppmanar du andra att avstå från att göra som du gjorde?

– Vi ska upprätta en checklista på saker att tänka på, så att man inte tar plats som volontär från människor som är på flykt. Exempelvis märkte vi, när vi närmade oss upphämtningsplatsen vid ukrainska gränsen, att dieseln på bensinstationen var helt slut. Det är ju ganska självklart egentligen, alla åker på samma vägar och alla behöver diesel. Då tar den slut och riskerar att inte hamna där den behövs.

Han nämner flera liknande exempel, men säger ändå:

– Jag skulle inte avråda från att åka. Människor vill göra något och det behövs. Medan politiker sitter med avtal och formuleringar är det vanliga människor som faktiskt är ute och gör saker. Hjälper medmänniskor.

Vid Migrationsverkets nationella servicecenter i Sundbyberg syns den bristande beredskapen svart på vitt. Väntsalen är överfull av föräldrar, barn, leksaker och festiskartonger. På gatan utanför radar det upp sig en kö i kylan, av människor som alltså inte väntar på en handläggare utan en plats i väntsalen. Ljudet av mobilsignaler och bilträngsel är konstant.

Oleksii Pasitjnyj står vid entrén och pratar i telefon med sin svägerska på andra sidan glaset. Hon håller upp sin lilla bebis mot rutan så att Oleksii kan göra en rolig grimas. Sedan berättar han att andra delar av släkten är kvar i den belägrade hamnstaden Mariupol.

– Min pappa är kirurg och en superpatriot, så han vill inte lämna staden i första taget. Han jobbar nu på ett militärsjukhus och hans fru lagar mat till dem som opereras. Min mosters man är chef över Mariupols akutsjukhus som träffades av en projektil för två dagar sedan. Min moster fick några sår, men skadan är ”normal”, som man säger.

Oleksii underdriver situationen kraftigt. Mariupol håller på att utvecklas till en humanitär katastrofzon. Ryssland har bombat sjukhus, lägenhetsbyggnader och förvaltningskontor. Vattnet är på väg att ta slut och de ”humanitära korridorer” som upprättats för att evakuera civila har beskjutits. Enligt stadens borgmästare har 2 500 civila dött. På tisdagen uppgraderade hans rådgivare den siffran till 20 000 – motsvarande fem procent av stadens befolkning. De siffrorna är fortfarande obekräftade.

– Vi har tillräckligt bra uppkoppling för att nå varandra, men många av mina gamla klasskompisar har inte hört något från sina föräldrar på tio dagar, säger Oleksii.

Han forskar om grön energiomställning på Kungliga tekniska högskolan (KTH) och har bott i Sverige i åtta år. Hans svägerska vill stanna här så kort tid som möjligt, men hans syster, som också följt med, kan tänka sig att stanna längre. Men enligt Oleksii är det svårt med dagisplats till barnen, och svårt att hitta jobb. Trots att hans syster är utbildad radiolog.

När han berättat om sin egen släkts situation börjar Oleksii prata om den politiska bakgrunden till kriget. Han säger att västvärlden har reagerat alldeles för sent på Rysslands hot.

– Sverige har gjort mycket bra, men de större länderna bär ansvar för att man inte reagerade vid kriget i Georgien 2008 eller annekteringen av Krim 2014. Man har fortsatt stödja narrativet om ”interna konflikter”, trots att man vetat att det inte är sant. Nord Stream 2 var helt galet. Europa, och i många år också USA, trodde att det bara var fråga om Donbass eller Krim, att om Ryssland får vad de vill så blir det inga problem. Men det var ju inte så.

Medan väntsalarna på Migrationsverket i Sundbyberg fylls till bredden har regeringen berättat att den utreder möjligheterna att återinföra strängare gränskontroller. Motiveringen är bland annat att personer som kan utgöra risker för rikets säkerhet annars kan följa med i de stora flyktingströmmarna, enligt migrations- och integrationsminister Anders Ygeman (S).

– Det är klart att regeringen måste förbereda sig på alla möjliga scenarier. Skulle vi ha en situation med miljontals flyktingar till Sverige och ett hot mot ordning och säkerhet är det klart vi måste vidta åtgärder efter det, det går inte tänka bort det scenariot, sade Ygeman på en pressträff den 11 mars.

På en direkt motfråga om inte det skulle försvåra för flyktingar som vill ta sig till Sverige svarade migrationsministern:

– Inte för ukrainare, för de behöver ju ett biometriskt pass för att åtnjuta viseringsfrihet. Men det kan nog försvåra för en del andra, ja.

Flyktingkrisen i Ukraina inträffar samtidigt som EU-länderna, utan framgång, försöker enas om en gemensam migrationspolitik. Polen, som nu tagit emot en stor majoritet av ukrainarna på flykt, har de senaste månaderna använt polis, militär, stängsel och snabba lagändringar för att hindra en grupp flyktingar från andra krigszoner att korsa gränsen från Belarus. Sverige har understött Polen i internationella diskussioner om saken, med motiveringen att Belarus har skickat flyktingarna till gränsen som ett slags hybridkrigföring. Flyktingarna, som bland annat kommer från Jemen och Syrien, har tvingats in i skogen mellan de två gränsövergångarna under vintern. Minst 20 personer har dött.

Danska politiker – som för samtal med flera afrikanska länder om att upprätta mottagningscenter dit personer som söker asyl i Danmark kan tvångsförflyttas – har signalerat att landets kontroversiella lag om konfiskering av asyl­sökandes smycken inte ska appliceras på människor från Ukraina. I Sverige har Sverigedemokraterna, som vanligtvis kampanjar med sloganen ”Sverige är fullt”, ställt sig bakom att ta emot människor från Ukraina. Partiets ekonomisk-­politiska talesperson Oscar Sjöstedt har i en SVT-intervju motiverat det med att människorna från Ukraina är ”riktiga flyktingar”, till skillnad från människor från bland annat Syrien.

Trots svårigheterna att enas om en gemensam europeisk migrationspolitik har krisen i Ukraina lett till att EU för första gången aktiverat det så kallade massflyktsdirektivet. Det innebär bland annat att personer som flyr från kriget i Ukraina har rätt till ett års skydd, viss familjeåterförening och möjlighet att jobba under tiden. EU-länder som tycker att de fått ta ett för stort ansvar kan också begära omfördelning av flyktingar till andra medlemsländer. På en pressträff den 9 mars säger migrations- och integrationsminister Ygeman att Sverige står redo att ge länder som Polen tekniskt och ekonomiskt stöd för att hantera mottagandet, men att det är ”mycket svårt att se att Sverige är i en situation där vi kan ta emot omfördelning från andra länder”.

Alina Novytska, människorna som fått hjälp av Nader Golkar och många andra ukrainare som kommit till Sverige de senaste veckorna har en sak gemensamt: de har rest med färja till Nynäshamn. Förutom Arlanda är hamninloppet i den lilla sörmländska staden, som ligger en timmes pendeltågsfärd från Stockholms innerstad, den vanligaste angivna vägen till Sverige för ukrainska flyktingar.

Vid ankomstterminalen finns de mer etablerade delarna av det svenska frivilligmottagandet samlat. Organisationen Refugees Welcome, som började samla chaufförer, tolkar och människor med boenden i en stor volontärdatabas så fort kriget bröt ut. Den lokala Röda Korset-kretsen, som samlat in pengar till organisationens nationella avdelning genom bössor i second hand-butiken Kupan. Personal från Svenska kyrkan.

Tillsammans har de upprättat en fysisk mottagningsfil för de flyktingar som anländer med färjan från Gdansk klockan tolv varje dag. En lång rad av träbord är överfyllda med allt som en nyanländ familj kan tänkas behöva: vatten, smörgåsar, hygienartiklar. Sim-kort och husdjursfoder. Nallar. Här finns också människor som talar både ukrainska och ryska, men de är för få.

En kvinna i reflexväst tar till orda.

– Alla volontärer, hur går det? Känner ni er klara? Nu öppnar de snart dörrarna. Om alla förutom tolkar håller sig bakom borden så försöker vi hålla ytan så fri som möjligt, precis som sist.

Det som utspelar sig sedan liknar en noggrant koreograferad föreställning. Längst fram står Refugees Welcome-aktivisterna och informerar på ukrainska om att det finns skjuts och boende. Bakom dem delar otaliga volontärhänder ut små påsar med förnödenheter. Vissa nyanlända skyndar rakt igenom hela spektaklet och in i famnen på en gråtande släkting. Andra kommer med barn, hundar och föräldrar och försöker samla på sig så mycket nödtorft som möjligt. En mamma med famnen full av ungar blir övertalad om att raden med tomma barnvagnar faktiskt är gratis och till för henne.

”Någon som kan köra två personer till centralen?” ropar en volontär till en av de anhöriga som trängs längs terminalens väggar. ”Perfekt, tack.” Människor med namnskyltar och blombuketter och barnjackor vävs in i volontärarbetet för att ingen ska lämnas ensam på terminalen. Men en aktör lyser med sin frånvaro: staten. Utöver Polisen och Tullverket finns en ensam person med Migrationsverket-väst. Bland vaktpersonalen talas om att det eventuellt ska gå en buss direkt till ett asylboende.

När de flesta flyktingar verkar ha tagit sig iland börjar volontärerna plocka ihop sina bord. En medelålders kvinna ber en vakt på hamnbolaget att låsa upp ett rum där alla lådor med vattenflaskor, blöjor och vätskeersättning kan förvaras.

– Vem har sagt att ni får lämna saker där? Jag får kolla upp det, för jag får inte släppa in er, säger han innan de båda likväl går iväg mot förvaringsrummet.

I morgon kommer nästa färja.

Kultur 19 oktober, 2025

Kultkalkonen ”Tron” får ny kostym med AI-feminism

Tekniken är ond, men AI är frälsning? Vem som är hjälte i ”Tron: Ares” är lika oklart som samtiden. Foto: Disney.

Budskapet i Disneys uppföljare till dataspels-dramat speglar den korrupta doktrinen mellan däven nostalgi och flåsig teknikoptimism. Olga Ruin har sett "Tron: Ares".

Samtidigt som vi väntar i foajén för att bli insläppta till pressvisningen av Tron: Ares pågår i biografens lokaler ”Beredskapskonferens”, anordnad av Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. Tydligen har den svenska biokrisen gått så långt att Filmstaden behöver extraknäcka som värd för heldagspanelsamtal om IT-attacker, informationssäkerhet och krigsplacering.

Filmen, vars titel anspelar på den grekiske krigsguden, känns genast passande. Krig ute, inne och i sinne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 oktober, 2025

Sanningen finns i orgasmen

Från vänster till höger: Theodor Adorno, Paul Feyerabend, Susan Sontag och Michel Foucault. Foto: Roessler/KEystone/TT, Wikimedia commons, Jeffrey Blankfort/Camera Press, Jacques Haillot/L’Express.

1900-talsfilosofins ”fantastiska fyra” framträder i kött, blod och kroppsvätskor i Wolfram Eilenbergers nya bok. Resultatet är ett verk som trollar bort gränsen mellan sex och tanke – men som i sin helhet ger ett något slappt intryck.

En otrogen professor och ett gränsöverskridande tonårsgeni. En megaloman självmordsaspirant som förföljer meningsmotståndare med kniv och en opiatmissbrukande krigsinvalid. Nej, det är inte hjältarna i Marvels Fantastic four, utan fyra av 1900-talets mest inflytelserika filosofer: Theodor Adorno, Susan Sontag, Michel Foucault och Paul Feyerabend. I den tredje delen av Wolfram Eilenbergers filosofiska grupporträtt följer vi dessa bångstyriga giganter från andra världskrigets slut till det symboliska året 1984.

Efter framgångarna med Trollkarlarnas tid och Frihetens lågor är Eilenberger något så ovanligt som en populär, kanske till och med sexig filosofihistoriker. Samtidsandar: Filosofins sista år och början på en ny upplysning 1948–1984 (Daidalos, 2025) bräcker dock föregångarna som den köttsligaste skildringen av filosofi jag har läst. Listan kan göras lång: Adorno möter en älskarinna i efterkrigsårens New York och översätter hennes orgasmer till insikten att sanningen flyr våra begrepp; Sontags sexdebut i det promiskuösa San Francisco väcker hennes motstånd mot dualismen kropp och själ; den vetenskapsteoretiska anarkisten Feyerabend tar med sig frågan om standardmetoden från seminariet till sängkammaren. Bara sexualitetshistorikern Foucaults sexliv – beryktat för vidlyftiga orgier och pedofilanklagelser – lämnas åt läsarens fantasi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 oktober, 2025

En progressiv mask för nygammalt kvinnohat

Förra veckans visning av modehuset Jean-Paul Gaultier är kvinnohatiskt, anser Flammans modeskribent Alice Aveshagen. Foto: Maison Jean Paul Gaultier.

Designern Duran Lantink vill leka med queer identitet för anrika Gaultier – men landar i ett förlöjligande av kvinnor. Hur radikala är han och hans manliga designerpolare?

In på catwalken kommer en ung slank man glidande, med inte många trådar på kroppen. Men där hans pojkbröstvårtor skulle ha suttit, gungar i stället en imponerande fritt hängande kvinnobyst som är omöjlig att slita blicken ifrån. Skandal? Genidrag? Snälla – gäsp.

Den nederländske designern Duran Lantink har hyllats som ett stjärnskott inom det konceptuella modet, det vill säga mode som sätter idéer och konst före kommersiell bärbarhet. Han beskrivs som queer, radikal och politisk, men uttrycket har ofta vacklat på gränsen till parodi. Redan förra säsongen väckte han uppmärksamhet genom sin så kallade ”bröstchock” som varken kändes särskilt nyskapande eller särskilt radikal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 oktober, 2025

Skyller näthat på ”propalestinier” – hälften kom från nazistkonton

Två av kommentarerna i Alice Teodorescus kommentarsfält. Foto: Caisa Rasmussen/TT / X (skärmavbild).

Alice Teodorescu Måwe, EU-politiker för Kristdemokraterna, menade att ”nästan samtliga” hatkommentarer om en minnesceremoni kom från propalestinska konton. Men Flammans granskning visar att omkring hälften av de hatiska kommentarerna kommer från högerextrema konton.

Under torsdagskvällen möttes europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) av flera hatiska kommentarer på X, efter att ha lagt ut sitt tal från en minnesceremoni för Hamas offer den 7 oktober 2023.

”Jag lägger ut mitt tal från gårdagens minnesceremoni i synagogan. På X rasar judehatarna, i nästan samtliga fall kommer hatet från så kallade pro-palestinier”, skriver hon i ett inlägg på X.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 oktober, 2025

Arabländerna kommer för enkelt undan i Gaza

Tahrir-torget i Kairo står öde. Foto: Nariman El-Mofty/AP.

Medan protesterna mot Israel sprider sig förblir arabvärldens ledare och folk tysta. Hittills har ingen offrat sig för palestiniernas sak.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De arabiska länderna kommer inte att komma Gaza till undsättning. Inget av dem har tagit något större diplomatiskt initiativ för att förhindra återockupationen av enklaven och sätta stopp för det israeliska eld- och stålregn som den utsatts för i snart två år. Trots en fruktansvärd mänsklig balansräkning (70 000 döda, varav 70 procent kvinnor och barn enligt uppskattningar) och en svält värdig de värsta medeltida belägringarna, finns det inte en enda huvudstad i Nordafrika eller Mellanöstern som kräver sanktioner mot Tel Aviv eller hotar sina västerländska partner med repressalier för deras orubbliga stöd till Benjamin Netanyahu och hans regering.

Till skillnad från vad som hände 1973 under Oktoberkriget, försöker inte Organisationen för arabiska oljeexporterande länder (Opec) övertyga andra producenter att begränsa oljeleveranserna för att få Washington att utöva påtryckningar på Israel. Vissa händelser symboliserar perfekt detta skifte: medan amerikanska vapen fortsätter att strömma in i Israel och kongressen röstar igenom kredit efter kredit till förmån för Tel Aviv, gjorde USS Forrest Sherman, en jagare i den amerikanska flottan, en lugn mellanlandning i den algeriska huvudstaden Alger i maj.

Det är en skam för historien. En skam för de arabiska massorna, ännu mer än för regimerna.

Den kommunistiske aktivisten Georges Ibrahim Abdallah, som nyligen frigavs efter 41 års fängelse i Frankrike, kritiserar folken lika mycket som deras ledare – om inte mer. ”Barnen i Palestina svälter ihjäl”, förklarade han vid sin ankomst till Beirut. ”Det är en skam för historien. En skam för de arabiska massorna, ännu mer än för regimerna. Regimerna känner vi till. Hur många martyrer har fallit i demonstrationerna? Vid försöken att passera gränserna till Gaza? Ingen. Ingen har fallit. Allt hänger på folket i Egypten, mer än på någon annan part. ”

De egyptiska ledarna vill inte höra talas om det. De förstärker utan förbehåll det ekonomiska samarbetet med Tel Aviv. För Kairo är det uteslutet att bryta de diplomatiska förbindelserna, även om Gazas invånare dör i dussintal varje dag. Visst är 40 000 egyptiska soldater utplacerade i norra Sinai, men deras uppdrag är inte att bana väg för humanitär hjälp, utan att förhindra en tillströmning av flyktingar till halvön. Om det inte var luktfritt skulle man kunna säga att denna passivitet luktar metan. I början av augusti tillkännagav det israeliska företaget Newmed att man undertecknat ett ”historiskt” kontrakt på motsvarande 385 miljarder kronor om leverans av naturgas till Egypten från offshorefältet Leviathan från och med 2026. Leveranserna i fråga – 135 miljarder kubikmeter under 15 år – motsvarar 20 procent av landets årliga förbrukning. Sedan 2019, då man slöt ett första köpeavtal på 60 miljarder kubikmeter, accepterar Kairo alltså att dess energisäkerhet är beroende av dess granne. Detta förklarar utan tvekan varför dess polisstyrkor med våld hindrade deltagarna i den globala marschen mot Gaza från att samlas i Sinai i juni.

Läs mer

Ett annat exempel är Förenade Arabemiraten, som normaliserade sina relationer med Israel 2020 inom ramen för Abrahamavtalen. Edge Group, ett av flaggskeppen inom deras försvarsindustri, meddelade i januari att man avser att investera 93 miljoner kronor för att förvärva en andel på 30 procent i det israeliska företaget Thirdeye Systems, som specialiserar sig på att upptäcka drönare med hjälp av artificiell intelligens. I Egypten, Förenade Arabemiraten och Marocko, som också har undertecknat Abrahamavtalen, innebär normaliseringen av relationerna med Israel goda affärsmöjligheter. Detta kan inspirera Syrien och Saudiarabien, som ökar kontakterna med palestiniernas fiende.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Vapenvägraren Allan, 41, kan när som helst utvisas till Ryssland och tvångsrekryteras till en armé som utreds för brott mot mänskligheten. Trots det menar Migrationsverket att det ”saknas stöd” för att de som skickas till Ukraina tvingas att begå krigsbrott. Experten Martin Uggla kallar bedömningen ett ”moraliskt och politiskt haveri”.

– Jag vill bara fråga dem, kräva en förklaring. Varför göra det här valet?

Allan Khanmagomedov står utanför riksdagen en kylig måndagseftermiddag, med ett fåtal vänner och meddemonstranter vid sin sida. Han har nu lagt flera år på att försöka överklaga sitt fall i olika domstolar, men Migrationsverkets inställning kvarstår: han ska till Ryssland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 oktober, 2025

Skolforskarna: Inkludering är inte problemet

För mycket individanpassningar har gjort svenska klassrum till ”vilda västern”, menar Liberalerna. Skolforskarna Gunnlaugur Magnússon och Annette Bagger är överens om att situationen är komplex – men menar att politiken undviker frågan om pengar och resurser.

Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna och utbildningsminister, konstaterade nyligen att svenska klassrum varit ”rena vilda västern” – på grund av för mycket anpassat stöd till elever med särskilda behov.

”Tidigare fick elever med större behov av stöd hjälp av speciallärare i mindre grupper, men nu har ansvaret för att hjälpa de med extra behov lagts på klassläraren. Det är ett omöjligt uppdrag”, skrev hon i GP.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 oktober, 2025

Anna-Karin Hatts avgång är en demokratisk tragedi

I dag meddelade Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt att hon avgår på grund av hotelser. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

För andra gången på kort tid avgår en centerpartistisk partiledare på grund av hot och hat. Det är ett nederlag inte bara för Centerpartiet – utan för hela den svenska demokratin.

I dag kom ett sorgligt besked för svensk politik.

På en blixtinkallad pressträff förklarade Anna-Karin Hatt att hon är stolt över partiets politiska inriktning, men inte kan fortsätta leda det ”i det samhällsklimat vi verkar och samtidigt känna mig trygg. Det är ett pris jag inte kan betala.” Hon tackade också journalistkåren för sitt arbete för demokratin, men uppmanar dem också att ”förklara för svenska väljare vilken uppoffring det är att vara politiker i dag”.

Hon sade att hon inte vill gå in på enskildheter, men säger att det ”handlar inte bara om troll bakom en skärm, utan det har hamnat mycket närmare än så”. Hon beskriver också en ”ny verklighet” med ett ”råare samhällsklimat” än tidigare, där man ”hela tiden måste se sig över axeln, och inte ens kan känna sig trygg i sitt eget hem, och då är det inte värt det”.

Det är svårt att inte beröras av gråten i hennes röst.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

Först var det Annie Lööf som utsattes för ett ständigt hat, i egenskap som ”förrädare”, då hon fortsatte stå upp mot rasism även när den övriga borgerligheten gick högerut. Hatet mot henne kulminerade 2022, när mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren även visade sig ha kartlagt Annie Lööf som central måltavla.

Det här var också en del av en bredare kampanj från Sverigedemokraterna, som TV4 senare avslöjade drev en trollfabrik med Annie Lööf som återkommande måltavla. Så här skrev hon senare i sociala medier:

”Alla visste. Hatet som piskas upp. Det vulgära språkbruket som passerar alla gränser. Avhumaniseringen av meningsmotståndare. De senaste tio åren har det varit min och många andras vardag. M, L och KD visste vilket parti de valde att samarbeta med. SD är det största partiet i deras samarbete. Politik är att samarbeta – att välja och välja bort. Ingen kan säga att man inte visste vilka metoder som använts det senaste decenniet.”

Trycket var även hårt mot Muharrem Demirok, och inte minst lyftes hans turkiska och muslimska bakgrund som en riskfaktor. Nu har alltså även Anna-Karin Hatt tappat lusten. Det här är en hemsk utveckling, och ett tecken på ett hårdnande samhällsklimat.

Som hon säger är det här någonting som politiker i alla partier drabbas av, även om kvinnor och antirasister troligen utsätts särskilt hårt. Centerpartiet är också särskilt utsatta som ”förrädarparti” i borgerligheten som kan fälla en högerregering efter nästa val.

I det här hårda klimatet är det synd att vissa politiker försöker utnyttja debatten till sina egna syften. Som när Rashid Farivar påstår sig vara rädd för en mamma med keffyesjal som hämtar sina barn på samma förskola – och själv sprider bilder på henne som riskerar utsätta henne för hot. Ulf Kristersson framställer sig gärna som den vuxne i rummet, samtidigt som hans eget parti kallar demonstranter för ”odjur” och sjunger att de ”hatar” Magdalena Andersson. Men vi ser också exempel på hur små delar av Palestinarörelsen bryter sig ut och förföljer både journalister och politiker på ett hotfullt sätt.

Läs mer

Sverigedemokraterna bör dock hålla lägst profil i frågan, med tanke på att de inte ens markerade mot Jessica Stegruds trakasserier tillsammans med högerextremisten Nick Alinia. Och det börjar bli dags att även statsministern får frågor om extremismen i ett samarbetsparti. Hennes kommentar på Anna-Karin Hatts avgång på X är talande: ”Partiledarskapet i Centerpartiet känns lite hattigt…”

Ett sådant här samhällsklimat gynnar ingen, och våldet kommer inte minst att drabba vänstern hårdast. Den politiska terrorn de senaste decennierna har framför allt riktats mot socialdemokratin, både i Sverige och Norge. Men måltavlan spelar förstås ingen roll: ingen ska hotas och hatas för sitt politiska engagemang, från vänster till höger. Därför är Anna-Karin Hatts avgång en tragedi för alla som bryr sig om demokratin.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 15 oktober, 2025

Zohran Mamdani – New Yorks nästa borgmästare?

Demokraternas borgmästarkandidat Zohran Mamdani träffar volontärer vid starten av sin dörrknackningskampanj i Bedford-Stuyvesant, Brooklyn, den 28 september. Foto: Michael Nigro/Sipa/TT.

Partitopparna i Demokraterna vägrar stöd och medietrycket är hårt. Ändå ser Zohran Mamdani ut att vinna borgmästarvalet nästa månad. Det är för att hans budskap går rakt in hos de yngre väljarna.

Zohran Mamdanis kampanj för att bli borgmästare i New York City är den mest kraftfulla utmaningen mot stadens maktelit sedan Henry George fick det styrande skiktet att darra och inspirerade Friedrich Engels att hylla de amerikanska massornas uppfinningsrikedom.

Det var 1886. Att det var så länge sedan påminner om hur svårt socialismen har haft för att tränga sig igenom partiduopolet och in i den etablerade politiken. Men till skillnad från George har Mamdani valt att arbeta inom den befintliga partiapparaten. Hans ursprungliga mål var inte ens att bli vald, utan att putta den demokratiske kandidaten Brad Lander några steg åt vänster.

Med sin kritik av ojämlikhet i en stad präglad av obscena klassklyftor är Mamdani långt ifrån en typisk borgmästarkandidat. Han föddes i Uganda 1991 i en indisk familj och flyttade till Upper West Side som sjuåring, när hans pappa fick tjänst som professor i postkoloniala studier vid Columbia University. Hans mor är filmregissören Mira Nair. Efter den intellektuella uppväxten grundade han en lokalavdelning av Students for justice in Palestine vid Bowdoin College i Maine, varefter han återvände till New York för att arbeta som bostadsrådgivare för låginkomsttagare.

När han valdes in i delstatsförsamlingen 2020 använde han sitt mandat till att stärka de lokala grenarna av Democratic socialists of America (DSA) – bland annat genom att hungerstrejka för att få skuldlättnader för taxiförare 2021 – samtidigt som han drev lagstiftning om förnybar energi, skydd mot godtyckliga vräkningar och satsningar på kollektivtrafiken.

Energi. Jubel bryter ut bland anhängarna när Zohran Mamdani äntrar scenen under hans primärvalsfest den 25 juni. Foto: Heather Khalifa/AP/TT.

Under årets demokratiska primärval, som Mamdani enkelt vann den 24 juni, mobiliserade han en frivilligarmé på 50 000 personer och byggde en apparat för namninsamlingar, registrering, finansiering, dörrknackning och valdeltagande som snarare påminde om Bernie Sanders presidentkampanjer än ett kommunval.

I hans sociala medier kunde vi se honom möta människor med vänlighet och värme över alla fem stadsdelar – till fots, på buss och tunnelbana, eller i en gul taxi.

Samtidigt gav sig hans rival Andrew Cuomo in i kampen – ett beslut som tycktes lika ofrånkomligt som ödesmättat. Pressen kallade det en ”återkomst”, men hans kandidatur framstod snarare som en reträtt till ett ämbete han själv försökt försvaga under sina elva år som guvernör i delstaten New York, där stora delar av stadens ekonomi kontrolleras. Då försökte han styra stadens resurser genom lagstiftningsuppgörelser i delstatssenaten – med påtagliga konsekvenser: nedskärningar i Medicaid, offentliga skolor, kollektivtrafikmyndigheten MTA och utbyggnaden av allmän förskola.

Cuomos förakt för storstadens vardag, som han betraktade på avstånd från delstatshuvudstaden Albany, märktes i hans mekaniska framträdanden hos kyrkor, fackföreningar och veteranföreningar.


Cuomo förkroppsligar den demokratiska elitens heliga treenighet: han är arvtagare till en politisk dynasti som son till den tidigare guvernören Mario, medlem av en annan genom sitt tidigare äktenskap med Kerry Kennedy, och lärling till en tredje som yngste medlem i Bill Clintons andra regering 1997–2001.

Han symboliserar också cynismen och förfallet inom partiets ledning och finansiärer. Nästan hälften av de tjänstemän som i dag stöder honom hade, enligt en uppskattning, krävt hans avgång för fyra år sedan efter anklagelser om sexuella trakasserier och mörkläggning av dödsfall på vårdhem under pandemin. I det sistnämnda fallet ledde hans påstått skickliga hantering till ett förskott på 48 miljoner kronor för en bok skriven av hans egna medarbetare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)