Nyheter/Utrikes 09 april, 2022

Fransk vänster i säkerhetspolitiskt underläge

Det franska president­valet såg länge ut att återigen avgöras av migrations­frågan. Men Rysslands invasion har förändrat spel­planen i ett slag – och lett till inbördes­krig inom vänstern.

Kriget i Ukraina har gett återverkningar långt bortom det landets gränser. Den europeiska politikens stora vårhändelse, det franska valet, är nästan bortglömt. Valrörelsen har också dominerats av kriget de senaste veckorna. Säkerhet och geopolitik har trätt fram som de viktigaste frågorna, på bekostnad av klimatet och ojämlikheten.

Strax efter den ryska invasionen spekulerades det om att Joe Biden skulle dra nytta av kriget i opinionen. Hans siffror har dock fortsatt att dala. I stället är Frankrikes president Emmanuel Macron en av de västerländska regeringschefer som förmodligen har gynnats mest av krisen. Hans frenetiska försök att avstyra Vladimir Putin från att attackera Ukraina, och oförtröttliga telefondiplomati (han har talat med Putin över 20 gånger sedan krigsutbrottet) har stärkt hans opinionssiffror. Med en vecka kvar visar mätningarna att han skulle vinna den första valomgången med 28 procent och en eventuell andra omgång mot Marine Le Pen med tio procentenheter.

Till höger har kriget underminerat flera kandidater. Den högerextreme Éric Zemmour, som för bara ett år sedan ansågs ha störst chanser att slå Macon, har reducerats till en skugga av sitt forna jag. Uttalanden om att Frankrike skulle behöva en egen Putin anses inte längre som uppfriskande kontroversiella utspel utan som brist på statsmannamässighet. Le Pens stöd har förvisso ökat till omkring 21 procent. Men det faktum att hennes parti tagit emot pengar från den ryska regeringen och haft en underdånig hållning till Putin har raserat hennes trovärdighet i frågan.

Men det är till vänster som kriget har haft störst konsekvenser. Det faktum att högern för första gången är splittrad mellan Le Pen, Zemmour och Republikanernas Valerie Pécresse gjorde detta valår till ett ovanligt gynnsamt tillfälle för vänstern att ta sig vidare till den andra omgången. Men den franska vänstern är precis som inför det förra presidentvalet fragmenterad. Tillsammans har den breda vänstern, från socialdemokratiska Socialistpartiet och miljöpartiet EELV till vänsterpartiet La France insoumise, Kommunistpartiet PCF, antikapitalistiska NPA och trotskistiska Lutte ouvrière, omkring 29 procent av rösterna. Men meningsskiljaktigheterna tycks omöjliga att överbrygga.

I slutet av januari gjordes ett försök att vaska fram en gemensam vänsterkandidat. Bland andra ställde Socialistpartiets Parisborgmästare Anne Hidalgo och den tidigare ministern Christiane Taubira upp, tillsammans med Mélenchon och De grönas Yannick Jadot. Ingen utom Taubira var dock beredd att på förhand lova att dra tillbaka sin kandidatur ifall de förlorade, till förmån för vinnaren. Resultatet var att Taubira vann, men de övriga tre kandidaterna är fortfarande högst delaktiga i den pågående valrörelsen. Mélenchon är med sina 15 procent den enda kandidaten med en tillstymmelse till chans att nå andra omgången.

Fragmenteringen har också gjort Ukrainakriget till ett slagträ som konkurrenterna kan använda mot varandra. Såväl Hidalgo som Jadot har attackerat Mélenchon för hans alltför mjuka hållning till Ryssland. Hidalgo har anklagat honom för att vilja göra Frankrike till en ”vasall till Kina och Ryssland” medan Jadot brännmärkt honom som Putins ”agent”. Enligt Leïla Chaibi, som representerar La France insoumise i Europaparlamentet, är det dock tydligt vad dessa beskyllningar grundar sig på.

– Det är verkligen skandalöst att man anklagar oss för det. Det är ett antal mindre vänsterpartier i Frankrike som använder sig av kriget för att sprida lögner om Jean-Luc Mélenchon. Det är främst för att de själva bara har ett par procent i mätningarna och hoppas kunna ta in på oss, säger hon till Flamman.

För Socialistpartiets del är frågan av existentiell betydelse eftersom Hidalgos parti riskerar att bli av med flera miljoner kronor i partistöd om de skulle få mindre än de två procent av rösterna som hon nu får i mätningarna. Men det stämmer också att Mélenchon ofta gått längre än den traditionella vänsterkritiken av Nato och intagit kontroversiella ståndpunkter i Rysslandsfrågan. Han accepterade till exempel Rysslands annektering av Krimhalvön 2015 som en ”stabilisering” av Natos östgräns. Efter mordet på den ryska oppositionspolitikern Boris Nemtsov samma år spekulerade han på sin blogg om huruvida ”nordamerikanska provokatörer” hade hetsat den ryska extremhögern till att utföra mordet. Han har systematiskt röstat mot sanktionerna mot Ryssland, men samtidigt också röstat emot förlängningen av flera EU-samarbeten med Ukraina, med argumentet att han inte vill att Ukraina ska hamna i Bryssels ”våld”. Bara dagar före Rysslands invasion anklagade han Nato i en tweet för att försöka ”annektera” Ukraina.

Leïla Chaibi menar dock att det viktiga är hur han har agerat sedan kriget bröt ut.

Har inte Ukraina rätt att bestämma över sin egen säkerhetspolitik?

– För det första är det skandalöst att kandidater som Anne Hidalgo anklagar oss för detta, trots att hon själv skakat hand med Putin. Direkt efter att Putin lät erkänna utbrytarrepublikerna i Donbass fördömde Jean-Luc Mélenchon det, säger hon och fortsätter:

– Vi fördömer till hundra procent Vladimir Putins aggressioner. Han är ensamt ansvarig för kriget. Han gick över en röd linje när han korsade gränsen till Ukraina. Han har utsatt hela världen för fara med det, och särskilt genom att öka risken för ett kärnvapenkrig. Hela världen hotas av det.

Mélenchons retorik har mycket riktigt förändrats kraftigt sedan februari. Ett massmöte i Paris den 20 mars tillägnades ”det ukrainska folkets motstånd mot den ryska invasionen och de modiga ryssar som kämpar mot kriget och mot diktaturen”. Även i fråga om sanktionerna är det nytt ljud i skällan från La France insoumise.

– Vi vill se en militär deeskalering, för den enda lösningen är diplomatisk. En ytterligare eskalering riskerar att leda till kärnvapenkrig. Vi måste därför få Putin till förhandlingsbordet, och för att lyckas med det finns flera medel. Vi är helt för sanktionerna. Men man måste vara väldigt försiktig och se till att de slår mot oligarkin i Putins närhet och inte mot vanliga ryssar. För då riskerar de att få kontraproduktiva effekter och stärka Putins legitimitet i ögonen på de miljontals ryssar som vågar protestera mot kriget, säger Leïla Chaibi.

Partiets Natomotstånd är dock inget större problem i opinionsmätningarna, mycket på grund av den speciella ställning som säkerhetsfrågor intar i fransk politik. Ända sedan Charles de Gaulles dagar har skepsisen mot USA och det atlantistiska samarbetet varit utbredd, även till höger. 1966 ledde detta till en kris när De Gaulle krävde att alla icke-franska militära installationer skulle lämna landet. Det innebar att Nato flyttade sitt högkvarter från Paris till Bryssel, samtidigt som Frankrike lämnade alliansens ”integrerade kommandostruktur”. Det skulle dröja ända till Nicolas Sarkozys presidentskap innan landet åter blev en fullvärdig Nato-medlem 2009.

Detta gör att Mélenchons siffror trots allt inte har skadats så mycket som de sannolikt skulle ha gjort i till exempel ett land som Sverige. Partiet fortsätter att kräva att Frankrike lämnar Nato, om än inte just nu.

– La France insoumise är för att Frankrike ska dra sig ur Nato. Det bör så klart inte göras under pågående krig, men vi är för att landet ska lämna det integrerade kommandot och senare fundera på hur vi helt kan lämna alliansen, säger Leïla Chaibi och fortsätter:

– Vi är för alliansfrihet. Det betyder inte att vi kommer vara neutrala. Men vi ska inte alltid ställa oss på USA:s sida av princip. Vi vill inte att man ska återupprepa den dynamik som rådde under kalla kriget. Vi är för en självständig utrikespolitik och att Frankrike ska lämna USA:s inflytandesfär.

Men vad ska garantera Frankrikes säkerhet ifall man lämnar Nato? Svaret är Europa. Trots Mélenchons ihärdiga och konsekventa kritik av EU ser LFI ett europeiskt försvarssamarbete som det bästa alternativet till det USA-dominerade Nato.

– Vi måste främja fred och multilateralism. Vi måste lämna läger-dynamiken som vi ärvt från kalla kriget. För det måste Europa bli en stark och självständig makt. I dag är vi starkt sammanbundna med det amerikanska militärindustriella komplexet, säger Leïla Chaibi.

Ironiskt nog ser partiet dock EU alltjämt det största hindret för att de ska kunna genomföra sin politik ifall de mot all förmodan skulle hamna i regeringsställning. Sedan François Mitterand tvingades överge stora delar av sitt sociala program för att behålla Frankrike i dåvarande EG:s hägn 1983 – den så kallade tournant de la rigueur (ungefär: ”åtstramningsvändningen”) har splittringen inom den franska vänstern nästan alltid kommit till uttryck i EU-frågan, som Bruno Amable och Stefano Palombarini har visat i boken L’illusion du bloc bourgeois (2017). Den största krisen ägde rum 2005 när fransmännen röstade nej till förslaget på en EU-konstitution. Socialistpartiet, som 30 år tidigare ingick i en valallians med Kommunistpartiet, kampanjade för fördraget medan den övriga vänstern, med Jean-Luc Mélenchon i spetsen, ledde nej-sidan till seger.

Inför det förra presidentvalet var Mélenchons nystartade La France insoumise’ strategi, med inspiration från spanska Podemos, att provocera fram en kris som skulle leda till att EU-fördragen måste omförhandlas i en social riktning. Men efter de senaste årens kriser anser partiet sig inte längre behöva det, eftersom det bevisligen går att ignorera reglerna.

– Vi är tydliga med att när vi ska sjösätta vårt sociala program kommer vi att behöva sluta lyda EU:s fördrag. Vi har sett under pandemin hur vissa av EU:s regler som har ansetts omöjliga att förhandla om har upphävts på grund av krisen. Det är alltså möjligt att ifrågasätta dem, säger Leïla Chaibi.

Reglerna ifråga är de numera ökända ”Maastrichtreglerna”, som är avsedda att hålla nere medlemsstaternas utgifter. Budgetunderskottet får inte överstiga tre procent av BNP och statsskulden får inte vara högre än 60 procent. Flera länder har brutit mot dem tidigare, utan påföljd, inte minst Frankrike och Tyskland i början av 2000-talet. Men sedan coronapandemin tvingade Kommissionen att helt upphäva regelverket har det enligt Leïla Chaibi blivit uppenbart för alla att jorden inte går under bara för att staterna inte längre följer nyliberala regler. En annan regel som de kommer att behöva bryta mot är den om statsstöd, det vill säga att staten inte har rätt att stödja en särskild sektor av ekonomin ifall det kan uppfattas som att man rubbar konkurrensen mellan privata aktörer – en princip som Europeiska rådet självt nyligen har ifrågasatt.

– Det hindrar oss från att investera i sjukhus, transport, bostäder och så vidare, säger hon och fortsätter:

– Vi vill till exempel nationalisera de inhemska energibolagen i en offentlig energibank, vilket också lär stöta på patrull på EU-nivå. Att sätta tak på prishöjningarna på energi är dock inte längre ett tabu inom EU, eftersom det nämndes som en lösning vid rådets senaste toppmöte.

Men även om de finanspolitiska tabuna för tillfället har upphävts tycks vänstern vara för svag för att dra nytta av det. I stället är det Emmanuel Macron som kan få mandat att driva vidare sitt nyliberala program. Under den gångna mandatperioden stoppades han från att genomdriva sina viktigaste reformer av gatuprotester, inte minst de gula västarna. Med fem år till på sig, och med sin nyvunna statsmannaaura, är det inte omöjligt att han lyckas denna gång.

Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

På samma tillställning, modeveckan i Milano, syntes även den före detta supermodellen Kate Moss. För 30 år sedan lanserade hon kroppsidealet heroinchic, en trend som blev så utskälld att hon på egen hand kan ha utlöst tredje vågens feminism. Nu stod hon där med sina kisande ögon och kraterdjupa kindben och lajvade sitt nittonåriga jag som om inget hänt. 

I själva verket är jag precis lika osäker, arg, hungrig, revanschlysten och fåfäng som när jag var 17.

Bådas nya, krympta och tvådimensionella utseende visade att det inte längre handlar om mode, inte ens ungdom – utan om kropp och disciplin. En skugglös platthet som i Midjourney-grafik. Fram skymtar en lite ovanlig kult av kvinnor som har klimakteriet långt bakom sig, men som knappt har en kropp kvar. Detta skräckkabinett ramas in av mode- och skvallerpressen som en ”hyllning till den mogna kvinnan.”  

Häromdagen fikade jag med en tjejkompis. Hon hade varit på Expressens kulturfest. Jag var inte bjuden, fast det ett tag lät som jag skulle få komma, men när inbjudan inte kom var jag för stolt för att tigga. Desto mer öppen var jag för att höra om skvallret. Min kompis räknade upp vilka som varit där och inte. ”XX har blivit tjock”, fastslog hon om en kvinnlig vänsterkändis. Min reflex var skadeglädje och samtidigt märkte jag att jag drog in magen. Helt meningslöst förstås, jag är mycket tjockare än XX och dessutom minst tio år äldre. Och jag tror inte heller att jag är särskilt synlig längre. Det ger en viss frihet och borde inge en känsla av lugn. 

I stället känner jag mig skräckslagen.  

Det är ett surrealistiskt tillstånd att vara femtio plus (fyller 56 i sommar). En kronisk känsla förföljer mig av en förpliktelse att göra något åt saken. ”Skyll dig själv om du är gammal, det skulle du ha tänkt på innan”, hör jag en inre röst viska. Problemet är att det förmodligen är den känslan som kommer att vara livet ut. Förvåning och skräck i en (förhoppningsvis) lång sträcka fram till demensen. 

Tiden bakom är redan suddig som korniga bilder i ett gulnat album och tiden framför är – så kort! 

Läs mer

Jag lyssnar på Forum med Saga och Myrna, podden där två unga lit-girls pratar om sitt storstadsliv. Ibland utifrån ett litterärt verk. Senaste avsnittet handlar om Sagas förestående 30-årsdag. Om ett och ett halvt år. Själv kan jag knappt minnas hur det var att vara 30. Bara att jag var småbarnsmamma och levde i en ganska dålig relation. För poddtjejerna handlar övergången om att ta adjö av en 20-årsålder som de aldrig trodde skulle ta slut. Åren när effekterna av den första fyllan och förälskelsen var så starka att den förändrade hjärnan för alltid, och satte standarden för allt man längtar efter och jagar resten av livet. Sorry tjejer. Den känslan går aldrig ur. 

Själv är jag kvalificerad att söka seniorboende. Jag undrar vad mina yngre vänner och vuxna barn tänker om mig. Kanske tror de att jag är trygg i mig själv och min ålder. Nöjd över vad jag åstadkommit och sitter inne med visdom och tillförsikt. I själva verket är jag precis lika osäker, arg, hungrig, revanschlysten och fåfäng som när jag var 17. Jag önskar att ingen visste om det. 

Jag övertalar en jämnårig kompis att åtminstone omfamna vår ålder och gå till restaurang Uven, som har en nedre åldersgräns på 55 år. Det blir lyckat. Vi blir stoppade i dörren och måste visa leg. Härinne är perspektiven förskjutna och vi är yngst och snyggast. Skräcken släpper för en liten stund.   

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 mars, 2026

Klämda mellan mullor och missiler

En kvinna stiger ur en taxi på en gata nära en affisch med Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei i Teheran den 2 mars 2026. Foto: AFP.

Donald Trump pratar om demokrati medan bomberna faller, vänstern talar om folkrätt medan diktaturen massmördar oppositionella. Det iranska folket har inte råd att vänta på någon av dem.

Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.

Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.

”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”

Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.

Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.

Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen. 

Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.

Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?

Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.

Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.

Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.

Läs mer

Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.

Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 02 mars, 2026

Grillen #11: Varför når vänstern inte unga män?

Specialavsnitt med Mímir Kristjánsson, Norges största vänsterprofil och stortingsrepresentant for Rødt. Vi pratar om norska lusekoftsmiljardärer, förmögenhetsskatt – och varför de vänstern inte lyckas tilltala unga män.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Mímir Kristjánsson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 02 mars, 2026

Läge för gröna skattehöjningar, Socialdemokraterna!

Den rödgröna oppositionen borde gå ”all in” med en mer radikal skattepolitik nu när opinionsundersökningar visar att även Centern kan åka ut riksdagen, menar debattören. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en opinionsundersökning från Indikator gjord i december 2025 kan vi notera att tre partier är under riksdagsgränsen: Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Låt oss hoppas att den opinionen håller i sig fram till valdagen.

Här finns två saker att ta fasta på. Dessa tre småpartier är de mest uttalade anhängarna av den allt mer impopulära nyliberalismen som odlar myten om marknadens ofelbarhet och skattesystemets syndfulla bestraffning av frihet och innovation, samt hemska krav på rättvisa.

För det andra tappar Socialdemokraterna sitt liberala alibi med Centerpartiet och ställs inför möjligheten till en mer radikal skattepolitik utan borgerlig låsning. Varför kan inte oppositionen gå all in och anta en mer radikal och solidarisk skattepolitik nu när Centern inte behövs? S, V och MP skulle tillsammans få 192 mandat i riksdagen och en marginal på 17 mandat över majoritetsgränsen.

Vore det inte mer intressant för S att arbeta för att detta ska bli verklighet? Särskilt med tanke på att man förlorat så många LO-medlemmars förtroende, samtidigt som LO i dag verkar ha det mest radikala och rättvisa skatteförslaget i jämförelse med alla partier i riksdagen.

Jag är ingen lobbyist, men här är mitt förslag till skattemotion som oppositionen skulle kunna enas kring, och som man redan nu kan börja lägga fram i en gemensam valplattform till höstens val. Inspirationen är hämtad från LO liksom den franske ekonomen Gabriel Zucman och Green New Deal. Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom följande:

1. Att ersätta nuvarande jobbskatteavdrag med ett mer träffsäkert, progressivt förvärvsavdrag inriktat på låg- och medelinkomsttagare och tillkännage detta för regeringen. 

2. Att höja beskattningen av stora kapitalinkomster och mycket stora privata förmögenheter, samtidigt som produktivt företagande skyddas, och tillkännage detta för regeringen. 

3. Att stegvis höja miljö- och koldioxidskatter med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster och tillkännage detta för regeringen. 

4. Att förenkla skattesystemet genom att avskaffa ineffektiva avdrag och stärka kontrollen av skatteflykt och ekonomisk brottslighet och tillkännage detta för regeringen. 

5. Att Sverige ska verka för internationellt samordnade regler mot skatteparadis och för global minimibeskattning av mycket stora förmögenheter och tillkännage detta för regeringen. 

Motiveringen är att skattesystemet ska finansiera välfärden, minska ojämlikheten, stärka sysselsättningen och bidra till klimatomställningen. I dag beskattas arbetsinkomster i många fall hårdare än kapitalinkomster, samtidigt som mycket stora privata förmögenheter beskattas lågt. Detta urholkar legitimiteten i skattesystemet och försvårar finansieringen av gemensamma åtaganden. 

En produktiv skatteväxling där skatten på arbete sänks för låg- och medelinkomsttagare, medan beskattningen av stora kapitalinkomster, mycket stora förmögenheter och miljöskadlig verksamhet höjs, kan samtidigt stärka både jämlikhet och tillväxt. Ett LO-inspirerat förvärvsavdrag, som ger störst relativ skattesänkning i de lägre inkomstskikten, förbättrar drivkrafterna till arbete och minskar inkomstskillnaderna, samtidigt som finansieringen säkras genom höjd kapital- och förmögenhetsbeskattning. 

Höjd beskattning av de största kapitalinkomsterna och en riktad beskattning av mycket stora privata förmögenheter bör utformas så att småsparande och arbetande kapital i mindre och medelstora företag inte drabbas. Fokus ska ligga på de allra största förmögenheterna och de högsta kapitalinkomsterna, där skatteuttaget i dag ofta är lågt i förhållande till bärkraften. 

Läs mer

För att klara klimatmålen behövs stegvisa höjningar av miljö- och koldioxidskatter, men dessa måste kombineras med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster, till exempel genom höjda familjeförmåner eller riktade energistöd, samt genom investeringar som sänker hushållens långsiktiga kostnader. 

Slutligen krävs ett enklare och mer transparent skattesystem där ineffektiva avdrag avvecklas och kontrollen mot skatteflykt, aggressiv skatteplanering och välfärdsrelaterad ekonomisk brottslighet stärks. Sverige bör samtidigt vara en drivande kraft i EU, OECD och G20 för att motverka skatteparadis och införa gemensamma minimiregler för beskattning av mycket stora privata förmögenheter. 

Varsågoda!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 01 mars, 2026

Vänsterallians utmanar i Stockholm: ”De rödgröna har misslyckats”

Lorena Delgado Varas står överst på förslaget till kommunvalsedel. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Tre mindre vänsterpartier går ihop inför höstens kommunval i Stockholm. Toppkandidaten Lorena Delgado Varas är kritisk mot vad huvudstadens rödgröna styre åstadkommit – men kan tänka sig ett samarbete om de kommer in i stadshuset.

– Det kan finnas de som tycker att vi är för radikala. Men titta på verkligheten, på barnfattigdom och hemlöshet och vad det gör med människor, säger Lorena Delgado Varas från scenen i Folkets hus i Rinkeby.

– Att låta det fortsätta, det skulle jag kalla extremt.

I salen på källarplan, pyntad med flertalet röda banderoller och en Palestinaflagga, har ett femtiotal personer samlats för valkonferens för Stockholms vänsterallians, som ställer upp i höstens kommunval i huvudstaden.

Namnet, som också spikades under konferensen, vann med två tredjedelar av rösterna mot förslaget ”Vänster i rörelse”. Ett tredje alternativ, ”Förenade vänstern”, fick noll röster.

I samarbetet ingår partierna Socialistiskt alternativ, Feministerna och Framtidens vänster. Trotskistgruppen Arbetarmakt har varit med och arbetat fram valplattformen, men deltar inte med kandidater.

– Samtalen har varit produktiva, vi har lärt oss mycket om och av varandra, säger Lorena Delgado Varas till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 28 februari, 2026

Äntligen är ”Svindlande höjder” lika ful som boken

Raseri, begär och klass. Allt berättas i kläderna i nya filmatieringen av ”Svindlande höjder”. Foto: Warner Bros.

Den senaste tolkningen ”Svindlande höjder” placerar konflikten i kläderna. Cathy var rasande, kåt och rebellisk, inte en modedocka för brittiskt 1800-tals-lajv.

Nej, Emily Brontës Svindlande höjder (1847) är inte mysig landsbygdsromantik. Det är en gotisk skräckis om klasshat, hämnd och en kärlek så giftig att den hemsöker nästa generation. Vi har föräldralöse Heathcliff som tas upp i familjen Earnshaw, älskar dottern Cathy, men nekas henne på grund av sin status (och hudfärg, i moderna tolkningar). Cathy väljer den rike Edgar Linton, och resten av boken ägnas åt Heathcliffs förödelse av alla inblandades liv.

När nu Emerald Fennell (regissören bakom Promising young woman och Saltburn) tar sig an verket, skippar hon linneförkläden och dämpade jordfärger. Tillsammans med kostymören Jacqueline Durran har hon skapat en Cathy i glansiga syntetmaterial och tyska mjölkflickekorsetter. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)