”Det är måndag eller onsdag. det är tisdag och torsdag / det är en mörk återvändsgata eller ett öppet torg / det är ett pärlband av dagar, gnistrande svarta, vänd / nu bort din blick, låt oss aldrig bli sedda”, skrev Kristian Lundberg i  in bok Requiem över en förlorad son (Lindelöws, 2019). Ett ganska talande citat för den nyligen bortgångne författaren, vars stora produktion av litteratur – romaner, deckare, poesi, poetik och essä – visserligen skilde sig i form, men som rent tematiskt ofta återvände till en och samma urberättelse, ofta med ett karaktäristiskt språk som gärna tog både omtagningar och omvägar.

Kristian Lundberg, som vid sin bortgång i förra veckan bara hunnit bli 56 år, lämnade ett gediget litterärt arv efter sig i form av ett 40-tal böcker sedan debuten och tiden med poesigruppen Malmöligan i början av 90-talet. Ofta  rörde sig språket och texterna i ett existentiellt mörker där poesin, kärleken och, i senare delen av hans författarskap, även Gud, utgjorde ljuset som Lundberg fortsatte att sträcka sig efter.

Berättelsen han alltid återkom till handlade, som han själv uttryckte saken, om färden ”genom klassmörkret”. Om uppväxten med en ensamstående och psykiskt sjuk mamma: ett ekonomiskt knappt och utsatt liv. Vägen därifrån via missbruket till poesin, kulturjournalistiken. Och så fallet tillbaka ned efter att ha sågat en bok som det uppdagades att han inte läst, så att han blev av med sina frilansuppdrag och därmed blev tvungen att ta kneg i hamnen i Malmö.

Det är förstås omöjligt att kringgå Lundbergs stora publika genombrott i den svenska samtidslitteraturen. När Yarden kom 2009 markerade den en ny fåra i arbetarlitteraturen med sin skildring av transportörjobbet där papperslösa utnyttjades av bemanningsföretagen och facken var handlingsförlamade – i samma spår går efterkommande skildringar som Elinor Torps reportageböcker, Daria Bogdanskas Wage slaves och i höstas utkomna cykelbudet av Anders Teglund. Omistliga vittnesmål från rättslösheten på den svenska arbetsmarknaden.

Jag läste Yarden kort efter att jag flyttat till Malmö för drygt tio år sedan, och därefter de efterföljande Och allt skall vara kärlek och En hemstad. I dem fanns en helt annan beskrivning av den stad som var synlig i den nyliberala stadsplanering som präglat den de senaste 30 åren. Lundberg vittnade om vad som pågick i skuggan av Öresundsbron, Malmö högskola och Västra hamnens glasfasader.

Kristian Lundberg var en individuell och existentiell författare, som ändå – kanske av nödtvång – hela tiden hade ett fönster öppet mot världens våld. Dels i berättelserna från uppväxten i underklassen och arbetet i hamnen, men också i hans poesi om flyktingförvar. Många gånger gjorde han sig nästan omöjlig – han bekände sig som ”högerspöke”, kallade sig klasslös och var flyktig i sin politiska hållning till världen. Det han genom hela sitt liv förblev trogen var skrivandet.

”Jag föreställer mig att dikten skall förvandlas till en sorts / intensiv utsaga om världen, den skall bli till världen, ett helt / eget motstånd, ett nödvärn”, skrev Kristian Lundberg i sin bok Vi är de döda, nu snart (Wahlström &  idstrand, 2014). Kanske var det just det texten var för honom, och också så hans eftermäle ska skrivas – som ett nödvärn mot klassmörkret.