Landsbygden tycks synas överallt. Det är där partierna jagar väljare inför valet, och det är dit kändisar flyttar i realityprogram på tv. Ändå tycks ingen låtsas om att rörelsen från staden till landet är en lyx få förunnad. Utifrån Göran Greiders nya bok Stugland reflekterar Anja Bergdahl över vad den röda stugan symboliserar – och vad som pågår i dess skugga.
Innan jag gick och blev kär i en från Bergslagen levde jag i en relativt obekymrad relation till den svenska landsbygden. Alla kläder jag ägde var i bomull eller polyester och jag kunde på en hand räkna gångerna jag druckit ur en kåsa. Ett kalhygge, för att inte tala om det som jag nu för tiden kan urskilja som granplantage, kategoriserades rätt och slätt som ”skog”. De problem som landsbygden i decennier tampats med pågick i min, på många vis den förhärskande blickens, periferi.
In trädde jag hur som helst i de röda stugornas rike, där det snart uppenbarades en historia som de flesta med en relation till områden utanför Stockholm-Göteborg-Malmö redan var välbekant med: kapitalets rörelse bort från platsen, byar i förfall utan politiska beslut för att ändra på den saken, avfolkning, försämrad samhällsservice, nedlagda skolor och BB och apotek och butiker.
En historia som man åtminstone vänsterifrån ofta har lätt att sympatisera med. Den öppnar för en förhoppning med nostalgiskt skimmer: en levande landsbygd där resurserna stannar inom regionen, där folk flyr stadens strömlinjeformer för att gemensamt bruka jorden och i stället för att betrakta blinkande reklamtavlor beundrar svalans stigande flykt.
Mitt uppvaknande låg mitt i tiden: de senaste åren har landsbygdsfrågan seglat upp såväl politiskt som kulturellt. Nu äger jag till och med, tillsammans med ett gäng andra, ett rött hus med vita knutar i en by i skogen – som i själva sinnebilden av den svenska landsbygden.
Det är också denna bild – det röda huset, de vita knutarna – som Göran Greiders nya lilla essäbok Stugland studerar. För den är, som bokens undertitel konstaterar, i någon mening också En berättelse om Sverige.
Greider, som gärna tillbringar tid i sin egen stuga i Dala-Floda, håller denna lilla byggnad varmt om hjärtat, som en symbol för en anspråkslös svensk folklighet som han gärna skulle se ersätta den svenska flaggans nationalism.
Det finns här en klar förhoppning om ett annat slags landsbygd. Vi följer Greider när han på grund av sin cancerbehandling är fast i lägenheten i Årsta i Stockholm. Där har förtätningen undanröjt utsikt och grönområden, och Greider drömmer sig iväg till Dalarna, långt från drivorna av elsparkcyklar och konsulter på Nya Karolinska. Han föreställer sig att han inte är ensam i sin längtan ut från staden.
”Har vi äntligen äntrat kontraurbaniseringens era”, frågar sig Göran Greider och hänvisar till att Stockholms nettoutflyttning ökat de senaste åren. Det är en fråga som i olika former ständigt upprepas i offentligheten, trots att de flesta bara verkar flytta till grannkommunen, och huruvida situationen skulle se likadan ut om inte Stockholms bostadsmarknad var i princip rättslös förblir en obesvarad fråga. Men rörelsen från staden till landsbygden är en återkommande berättelse i samtiden, inte sällan gestaltad av en högavlönad barnfamilj i dagspressen (”De valde bort Stockholm för en gård på landet”) eller som välproducerad tv-underhållning med mediepersonligheter (Hjälp, vi har köpt en bondgård, Mandelmanns gård, Bergs drömkåk).
Och inte minst står den röda stugan starkt. I vart och vartannat partiprogram representerar den landsbygd och svensk folksjäl – ett arv från förra sekelskiftets och det tidiga 1900-talets nationalstatsbygge: sunda själar, friska kroppar och naturnära ideal. Då blev den symbol inte bara för riket Sverige, utan också för en ny typ av nationalism, som utöver traditioner som kung och fosterland också skulle bäras av folket. Detta, som går under begreppet banal nationalism och som Greider både problematiserar och menar i viss mån behövs, handlar om att heja på svenska fotbollslandslaget och sjunga med i Sommaren är kort. Och att ha någon sorts relation till en röd stuga med vita knutar.
För trots en närmast total urbanisering så har mer än hälften av svenskarna tillgång till någon form av sommarstuga, konstaterar Greider, men pekar också på att det förstås är en klassfråga. För vilken del är det som har tillgång till den del av landsbygden som sommarstugan tillhör? Det krävs antingen kapital eller ett par tidigare generationer i landet. Ändå så har den, enligt Greider, en viss potential att fungera som en samlande symbol.
Stugland är en trivsam, flinkt skriven kulturhistorisk genomgång med Greiders stundtals spridda reflektioner över livet på landet och i staden. Kanske i första hand till för romantikern som drömmer om en ny grön våg, där folk längtar efter träd och poesi snarare än nya kök. Tyvärr undviker den, liksom många andra liknande skildringar de senaste åren, att konstatera att rörelsen från staden till landet är en lyx förunnad en liten del av befolkningen med flexibla arbeten, som har råd med linoljefärg och strömbrytare i porslin.
För även om den varken är särskilt synlig i Greiders bok, eller i andra samtida berättelser, så finns ju arbetarklassen på landsbygden, och särskilt bra mår den statistiskt sett inte. När välfärdens skyddsnät geografiskt rör sig allt längre bort och allt fler arbetsgivare lämnar orten, blir det förstås värst för dem som hade det värst från början. Problemet är att ”den nya gröna vågen”, all byggnadsvård som ju säljer så bra och sommarstugan som samlande symbol döljer en massa berättelser som är högst relevanta för den svenska självbilden.
För är det något jag lärt mig av landsbygden så är det att frågan, visserligen som de flesta andra, är komplex och nyanserad. Att landsbygden är en helt annan plats för den som kan ta jobbet från staden med sig dit, och att den skiljer sig radikalt mellan Bergslagen, Pajala och Norrtäljes skärgård. Även om den röda stugan förblir sig lik.
