På hållplatser, i flödet på sociala medier, inklippt i poddar och på tågsätenas ryggstöd. Reklamen finns överallt. Oavsett om en pandemi lamslår världen, eller om krig bryter ut i Europa, så kan vi vara säkra på att reklamen fortsätter vara vardagens enda konstant.
I Göteborg har en ny reklamprodukt lanserats i kollektivtrafiken: ”Tram Domination”. Det innebär att företag köper sig rätten att pumpa ut valfritt budskap på hela spårvagnens kaross. 30 meter spårvagn rullar nu fram som en reklampelare i vårt gemensamma stadsutrymme.
”Här har du möjlighet att äga en hel spåvagn”, skriver reklamföretaget på sin hemsida. Utan att fastna i stavfelet där man missat ett ”r” i spårvagn, och därmed säljer någon typ av portal som låter oss se in i framtiden, kan vi konstatera att det är anmärkningsvärt. Det som säljs är möjligheten att äga en spårvagn under några veckor. I förlängningen handlar det om att äga en del av den gemensamma staden.
Att få ut någon information om vilka företag som står bakom kampanjerna, vad de betalar eller hur länge kampanjerna körs är lättare sagt än gjort. Trafikkontoret hänvisar till det regionägda trafikbolaget Västtrafik, som i sin tur säger att företaget som hyr ut reklamytorna måste förhålla sig till Västtrafiks regler, men att man utöver detta inte har någon möjlighet att påverka annonsörer eller budskap. Företaget som hyr ut reklamen kan i sin tur meddela vilka två kunder som för tillfället kör ”Tram Domination”, men svarar inte på vidare frågor.
Ett av de företag som ”äger” en hel spårvagn för tillfället är Wolt, ett gig-företag som kritiserats för sina låga löner, osäkra anställningar och stressfyllda arbetsförhållanden.
Kommersialiseringen av det offentliga rummet letar sig in på alla plan. I Stockholm rapporterades det förra sommaren om ett startupföretag som lanserat flytande reklampelare. En båt utrustad med skärm som cirkulerar i centrum nio timmar om dagen, fem till sju dagar i veckan. Varken under jobbpendlingen eller sommardagen vid vattnet ska du få njuta utan att påminnas om din primära funktion i kapitalismen: konsument och kund.
Reklamen kastas över oss även när vi besöker gallerior eller butiker. Man fascineras av uppfinningsrikedomen när matbutiker monterar en liten skärm på kundvagnens handtag, med ett blinkande erbjudande på Coca-Cola. Dock är det är väsensskilt från kollektivtrafiken. För kollektivtrafiken är samhällsbärande och i slutändan gemensam. Det är en del av infrastrukturen. Det är en nödvändighet. Den borde rimligen vara, som ordet antyder, kollektiv.
På Stadsmuseet i Göteborg visades i samband med stadens 400-årsjubileum en film från spårvagnstrafiken 1907. Ett häpnadsväckande tidsdokument där staden till stor del är sig lik, förutom att alla bär hatt och att bilismen ännu inte slagit igenom. Då hade inte reklamen heller invaderat stadsbilden.
Om vi verkligen hade tillgång till en spåvagn, som tillät oss att få en glimt av framtidens stad, är det svårt att föreställa sig hur det offentliga rummet skulle kunna exploateras mer än i dag. Någon gång måste gränsen nås. Samtidigt visar reklambåtarna i Stockholm och helvagnsannonserna i Göteborg att marknaden ständigt hittar nya utrymmen att förpesta.
Att sälja ut våra gemensamma resurser, både dess verksamheter och ytor, är inget av naturen förutbestämt. Tyvärr går det knappt att föreställa sig ett offentligt utrymme utan blinkande skärmar och företagsslogans, när man lever i kommersialismens dystopiska tidevarv.
Om vi blickar ut i världen ser vi dock att en annan stad är möjlig. I franska Grenoble ersattes 2014 reklamskyltar med samhällsinformation eller träd, och i Frankrike finns en rörelse som arbetar mot reklamens utbredning i städerna och på landsbygden. I brasilianska São Paulo förbjöds utomhusreklam 2006. Man talar om kolonisering av våra sinnen och visuell förorening, som argument mot reklamen i offentligheten.
Med en annan politik hade en gemensam stad varit möjlig – utan klimatvidrig konsumtionshets på varje yta där det går att montera en skärm.