För det svenska Vänsterpartiet orsakade frågan om stödet till Ukraina en anmärkningsvärd vändning där partiet först röstade nej till vapenleveranser, för att sedan – efter ett krismöte – förklara att man ändrat sig och i framtiden tänkte rösta för.
I den amerikanska vänstertidningen Jacobin hävdar Ben Burgis att den socialistiska internationalismens signum alltid har varit att motsätta sig alla krig. Stödet till Ukraina bör därför främst bestå i humanitärt bistånd, appellationer om fredsförhandlingar och mottagande av flyktingar, menar han. Han får dock mothugg av vänsterskribenten John Ganz som på sin blogg Unpopular front i stället lyfter fram hur Första internationalen, som verkade mellan 1864 och 1876, grundades av franska och engelska fackliga aktivister bland annat som stöd till Polens frihetskamp från rysk överhöghet, och hur Marx själv försökte grunda en tysk bataljon med arbetare till stöd för polackerna.
Oenigheten visar hur olika socialister har sett på antimilitarism, ett begrepp som har rötter i Marx och Engels skrifter men som också har vidareutvecklats. Den visar också på hur begreppet skiljer sig från pacifism, som myntades 1901 i en borgerlig kristen-liberal kontext av advokaten Émile Arnaud. För socialister är det inte bara viktigt hur fredskampen förs utan även av vem.
Som i så många andra frågor har arbetarrörelsens linje förändrats över åren. Första internationalen präglades av strider mellan marxister och anarkister och föll slutligen samman med fredsfrågan olöst. Andra internationalen, som grundades 1889, fick därför ta över den. Under deras kongress i London 1896 tillsattes rentav en Krigskommission som skulle mejsla ut arbetarrörelsens position i fredskampen. Denna konstaterade att endast arbetarklassen hade styrka nog att skapa världsfred, och föreslog att alla stående eller professionella arméer skulle ersättas med nationella medborgarmiliser. Vidare ville man uppföra skiljedomstolar för att lösa tvister mellan stater. Slutligen ansåg man att om regeringar vägrade acceptera domstolarnas beslut skulle frågan om krigshandlingar hänskjutas direkt till folken. Programförklaringen låg nära den borgerliga fredsrörelsens agenda vid tidpunkten, men det berördes inte av kommissionen. I stället betonades vikten av att alla arbetare förenade sig i den internationella arbetarrörelsen och tog makten över lagstiftningen. Bara så kunde broderskapet mellan världens folk bli verklighet.
Utåt fördömde arbetarrörelsen ofta den borgerliga fredsrörelsen och de internationella fredskonferenser som den propagerade för, men den interna debatten gav en delvis annan bild. Den ledande franska socialisten Jean Jaurès hade sedan 1890-talet försökt att förena socialister och liberaler i en gemensam ”Europeisk fredsliga”. Men trots att Jaurès efter 1905 gjort fredsfrågan till sin kanske mest prioriterade fråga var han ändå direkt avvisande till de båda fredskonferenserna i Haag 1899 och 1907, där företrädare för den dåvarande makteliten i form av regeringsföreträdare för olika länder, samlats för att diskutera freds- och nedrustningsfrågor, något som han betraktade som ”komedier” eller ”magnifika skenheligheter”. Men likväl såg han utrymme för samarbete med liberalerna i fredsfrågan.
Två ledande aktivister inom Andra internationalens vänsterflygel hade motsatt syn. Både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg diskuterade återkommande skillnaderna mellan socialistisk antimilitarism och liberal pacifism. I sitt magnum opus Militarism & anti-militarism från 1907 skrev Liebknecht att den anarkistiska och den borgerliga fredskampen förenades i en humanitär och idealistisk ingång, där folk förmodades vara emot krig av samvetsskäl och engagera sig individuellt. Socialdemokrater däremot såg kriget som ett resultat av ekonomiska och sociala lagar, där antimilitarismen var ett led i kampen mot kapitalismen.
I en artikel från 1911, ”Fredsutopier”, ställde Luxemburg i sin tur en retorisk fråga: Vad är vår uppgift när det gäller fredsfrågan? Svaret var inte bara att visa på socialisters kärlek till freden, utan att åskådliggöra militarismens natur för massorna och fastställa skillnaderna mellan socialdemokrati och borgerlig fredsentusiasm. Medan pacifisterna trodde att världsfreden kunde uppnås inom den rådande samhällsordningen, ansåg hennes rörelse att det bara kunde ske genom störtandet av den kapitalistiska klasstaten. Detta för att den kapitalistiska utvecklingen krävde ständigt nya avsättningsmöjligheter och den imperiella jakten inte skulle avstanna förrän det klasslösa samhället infunnit sig.
För den klassmedvetna antimilitarismen var det oklart i vilken mån den ”goda” delen av bourgeoisien kunde hjälpa till, då deras fredskamp av många ansågs som skenhelig. Halvhjärtade borgerliga åtgärder behövde alltså avslöjas som otillräckliga.
Den svenska antimilitarismen byggde under samma formativa period länge på två insikter, som båda existerade i den internationella debatten men kom att få en särställning här.
Den första betonade oförmågan att stå upp mot en stormakt i det långa loppet. Oavsett hur stor andel av stadsbudgeten man investerade – och vid tiden före kriget steg denna andel till uppemot 50 procent av den totala budgeten – skulle det ändå inte räcka. I den vitt spridda skriften Det befästa fattighuset – antimilitaristisk och socialistisk handbok från 1913 agiterade de unga socialdemokratiska påläggskalvarna Zäta Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ström – som snart skulle bryta sig ur och bilda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som nu heter Vänsterpartiet – utförligt för vansinnet i att investera gigantiska summor i en krigsmakt som ändå var chanslös mot Ryssland och som i stället kunde ha gått till sociala satsningar.
Ännu längre gick syndikalisten Albert Jensen som i den provokativa skriften ”Låt ryssen ta oss! Ofosterländsk broschyr för gratisspridning” från 1914 påtalade att arbetaren inte hade något fosterland och inte heller borde offras i dess namn. Marx aforism om att ”arbetaren inte kan förlora något den inte har” var en ofta återkommande propagandaslogan inom såväl den svenska som internationella vänstern under många år.
Den andra linjen inom svensk antimilitarism fokuserade på risken för att militären sätts in mot den egna befolkningen, även det en fråga som diskuterades internationellt. De flesta svenska arbetare kom i kontakt med inhemsk militär när de som ynglingar motvilligt tvingades göra ettårig värnplikt sedan den ”nya härordningen” införts 1901. Tidigare hade ”rekryten” klarats av på några sommarmånader av marschövningar och prickskytte. Nu blev hierarkin striktare och pennalism mer regel än undantag. Det gick fortfarande att döma rekryter till ”mörk cell” som innebar upp emot en veckas bestraffning i en cell utan ljus och madrass och med bara vatten och bröd som proviant. Det andra sättet att komma i kontakt med militären var att se den slå ned strejker och demonstrationer. I det fallet sågs den, tillsammans med poliskåren, som upprätthållare av en orättvis samhällsordning och som maktens väpnade gren i samband med konflikter.
Det hjälpte inte heller att Sverige i och med de så kallade ”Staafflagarna” från 1906, alltså genom en stärkning i Ordningslagen, hade fått en av Europas hårdaste lagstiftningar mot antimilitaristisk propaganda. Flera kända aktivister inom arbetarrörelsens vänsterfraktion tillbringade uppemot ett år i fängelse för artiklar, pamfletter eller tal med antimilitaristisk propaganda.
Såväl den internationella som den svenska arbetarrörelsens antimilitarism kom att förändras efter det första världskriget och under 1900-talets gång. Det ”omöjliga” skedde trots allt 1914, när de europeiska socialdemokratiska partierna slöt upp bakom sina regeringar och sanktionerade en aldrig tidigare skådad masslakt. Om anledningarna till detta svek kan man till exempel läsa i min avhandling Gränslösa rörelser för fred 1889–1914: Aktörskap, strategi och begreppsvärld hos socialistisk och liberal fredsaktivism, men när arbetarrörelsen formerade sig igen var den dels splittrad i flera olika delar och dels mindre fokuserad på den internationalism som varit så central tidigare.
I Sverige rustade Socialdemokraterna ned under 1920-talet när de hamnade i regeringsställning, men efter ytterligare ett världskrig kom försvaret i stället att utgöra en viktig budgetpost för socialdemokratiska regeringar under nästan ett halvt sekel. Detta då man ansåg att den neutralitet som man hävdade hade hållit Sverige utanför krig i 150 år behövdes försvaras med ett omfattande försvar. En pendang till den linje som förts fram i Höglunds, Skölds och Ströms pamflett från 1913, skulle man kunna säga. Men få protesterade trots allt under Kalla krigets frostiga decennier. Efter hjälpen till Finland i samband med Vinterkriget 1940, aktade man sig dessutom noga för att bistå andra länder med militärt stöd. Det var aldrig tal om att backa upp det verbala stödet till forna koloniers frihetskamp, eller till Nordvietnam, som Erlander eller Palme framförde med militärt stöd. Däremot understödde man gärna den svenska vapenindustrins exporter från regeringshåll. Från övrigt vänsterhåll har det dock funnits flera exempel på kampanjer för vapenstöd, som KFML(r):s ”En luftvärnskanon till Nordvietnam” från 1973. Den svenska linjen var annars länge att det gick bra att medverka i militära expeditioner under FN-flagg, vilket också hände vid ett flertal gånger. Sedan millennieskiftet har vi dock sett en glidning där svenska trupper agerat direkt under Nato-ledning i Afghanistan eller nu senast under franskt befäl i Mali.
Var är vi då i dag? Det torde stå klart att de flesta inom den svenska vänstern, oavsett om man är bekant med begreppet antimilitarism eller inte, anser att det är förenligt med ens ideologiska utgångspunkter att stödja Ukraina efter Rysslands anfall, även med vapen när detta begärts. Detta är alltså inte unikt historisk sett och inte heller oförenligt med ett marxistiskt arv. Däremot är det ett brott med svensk praxis vilket har lett till konvulsioner, främst inom Vänsterpartiet men även inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men sannolikt var det ett korrekt beslut, även utifrån en antimilitaristisk ståndpunkt.
Ett värre brott med svensk praxis torde dock vara det stundande Nato-medlemskapet, som knappast skulle gagna den antimilitaristiska kampen. Det internationella kapitalet delar tydligen den här synen: den senaste månaden har den svenska vapenindustrins flaggskepp Saabs aktier stigit med 80 procent. Det är goda tider för det militärindustriella komplexet. Flera av de grundpelare som burit upp antimilitarismen blir nu svårare att bejaka: att fritt kunna kritisera de militära rustningarna och visa på alternativa förhållningssätt, att bidra till avspänning i sitt närområde snarare än till att öka den militära konfliktnivån, att fortsätta kritisera kärnvapenmakterna.
Sverige har inte varit en antimilitaristisk stat under de 200 år som vi fått leva i fred, men vi har inte heller bidragit till att öka anspänningen i världen. Som en neutral part har vi kunnat rikta hård kritik mot såväl USA som Sovjetunionen och Ryssland, samtidigt som vi verkat för nedrustning och kärnvapenfria zoner. Tiden med ett avmilitariserat Tyskland i Europas centrum och ett utrymme för neutrala stater att göra sig hörda är uppenbarligen över. Hur en framtida socialistisk antimilitarism ska se ut är i nuläget skrivet i stjärnorna, men det är alltjämt livsviktigt att den internationella arbetarrörelsen formerar sig, att man fortsätter kämpa för en solidarisk internationell arbetarorganisering och att man ständigt påtalar farorna med en stegrande militarisering och det militärindustriella komplexets samverkan med statsledningarna. Kanske kan det ske i samarbete med de ”goda borgare” som omnämnts ovan, men i nuläget verkar det dessvärre osannolikt.
Fredrik Egefur är historiker och har bland annat forskat om fredsrörelsernas historia.
