Nyutgåvan av Studs Terkels Hårda tider från 60-talet låter bönder, ministrar, arbetarledare och tidens rikemän berätta om 30-talets depression i USA. Intervjuboken är en viktig påminnelse om den oreglerade finansindustrins konsekvenser.
Mänskligheten lider av nationell alzheimer. På 30-talet visste vi att en oreglerad finansindustri är livsfarlig, därför skapade vi ett rigoröst regelverk runt den. Men bara 50 år senare släpptes den lös igen. Så kom 2008 och allt brakade samman. Trots detta var subprimelånen tillbaka ett decennium senare, som om Anthony Hopkins karaktär i demensskildringen The father blivit global finansminister. Alzheimern fortskrider.
Någon som oroades av detta var journalisten, radiomannen och författaren Studs Terkel (1912–2008). I slutet av 60-talet noterade han att folk höll på att glömma bort börskraschen 1929, den efterföljande depressionen och den nya given. Han gav sig därför ut och intervjuade bönder som ruinerats, ministrar under Roosevelt, radikala arbetarledare och stormrika filantroper. Resultatet blev Hårda tider (1970). En intervjubok som fångar 30-talets tidsanda i rockskörten innan den fladdrar bort. Den gavs ut på svenska redan på 70-talet, men nu återpubliceras den i Dieters Strands klassiska översättning, med ett förord av Olof Palme och ett nyskrivet och initierat efterord av historikern Kjell Östberg.
Det ska sägas med en gång: ska ni läsa en klassiker i år, så läs denna. Hårda tider är ett av de främsta verken inom genren ”oral history”, det vill säga muntligt traderad historia, och en föregångare till nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs böcker om Sovjets historia. När man börjar läsa boken får man först intrycket att den är skriven med vänsterhanden. Att Terkel satt sig ned med sin inspelningsutrustning, låtit folk tala och sedan givit ut samtalen i en obearbetad form. Men det är givetvis en synvilla. Av uppemot 70 sidor vaskade Terkel fram två eller tre, som hade den på en gång poetiska och osentimentala ton som han sökte. Dessutom vävde han in citat från John Steinbecks Vredens druvor, Trollkarlen från Oz och Woody Guthries sånger mellan samtalen, vilket stärkte både konstfärdigheten och känslan av autenticitet. Resultatet skulle kunna liknas vid att en dirigent väcker sin kör mitt i natten och får den att sjunga sitt stora nummer, med sömnskrovliga och till synes oövade röster. Detta är en bok där det mest äkta och oredigerade tagits fram med största möjliga konstnärliga uppfinningsrikedom.
En sak som jag slås av när jag läser boken är hur två tider bryts mot varandra: 30-talet och 60-talet. På så sätt skapas ett prisma där två radikala epoker strålar samman. Hårda tider handlar egentligen mer om den nya given och hur den förändrade USA än själva depressionen. En hemlös från South Dakota berättar att innan Roosevelt kom till makten hade ingen han kände något med regeringen i Washington att göra. Men efteråt fick folk han kände plötsligt jobb av regeringen. En tro på att politiken kunde omforma samhället uppstod – en övertygelse som stod i zenit när boken skrevs. I dag framstår detta som lika exotiskt som 30-talets soppkök och maratondanser, vilket gör att även vår tid läggs in i prismat. Som läsare får man alltså den svindlande känslan att tre epoker ryms i boken – vad är det om inte klassikerkvalitet?
Hårda tider är bara 330 sidor lång och ryms i en innerficka. Ändå bär man med sig den som ett stort episkt verk – nästan av ryskt snitt – som om den bestod av flera delar och hade ett gigantiskt personregister. Jag blir vimmelkantig när jag inser att historien om filantropen som blir stormrik på försäkringar och berättelsen om den utblottade familjen som finner tröst i att gå på husvisningar ryms på ett par sidor. Skulle en romanförfattare klämma in lika mycket material skulle det fiktiva narrativet knäckas under tyngden.
Hårda tider är kort sagt ett stort kollektivepos och ett anspråkslöst reportage. En bok som håller kvar en tidsanda en kort stund, innan den slukas av glömskan. Samtidigt skickar den ut en nödraket från en främmande värld – som än i dag lyser upp himlen. Ekonomiska krascher kan – och kommer – att inträffa igen. En viktig anledning till att den framstår som så angelägen är att den visar hur depressioner kan övervinnas, för boken är en försiktig hyllning till den nya given. Dock bör den allra helst läsas tillsammans med Terkels magnifika uppföljare, Det goda kriget (1984). Den skildrar andra världskriget men berättar samtidigt om hur krigsmobiliseringen fick slut på massarbetslösheten. Terkel betraktade själv böckerna som sammanhängande. Därför hoppas jag att Natur & Kultur tar sitt ansvar i kampen mot nationell alzheimer och ger ut den också.
