Ända sedan 1800-talet har det varnats för ”befolkningsbomben”, inte sällan för att beskylla de utsatta för sin egen nöd. När Socialdemokraterna återupplivar frågan riskerar de att spela med i myten om folkutbyte.
I dagarna är det 50 år sedan Stockholm bjöd in till världens första miljökonferens. För första gången skulle kampen mot rovdriften på naturen bli global, och en deklaration i stil med de mänskliga rättigheterna skulle skrivas även för planeten. Frågan var bara vad som skulle stå i detta nya manifest. På den här tiden talade man ännu inte om klimatet utan om miljön – alltså om resursproblem som förgiftning och utfiskning, snarare än ekosystemfrågor som den globala uppvärmningen.
Världen hade avkoloniserats men mönstren fanns kvar. På mötet utspelade sig en hård kamp mellan två läger. På den ena sidan stod västvärlden med USA i spetsen som menade att en ”befolkningsexplosion” hotade världens matproduktion ifall världens fattiga födde för många barn. På den andra fanns sydländerna som – med uppbackning av vänstern och delar av miljörörelsen – invände att de höginkomstländer som stod för en större del av miljöförstöringen skyllde ifrån sig. Nigerias delegat Adebajo Adedeji ifrågasatte ärligheten i konferensens holistiska budskap om att värna naturen medan de flesta människor behandlas som ”mindre än ingenting”, och den kenyansk-amerikanska professorn Kariba Munio beskyllde kapitalismen för de höga utsläppen och kallade befolkningskontroll för ”inget mindre än folkmord”.
Men det var inte bara den amerikanska regeringen som drev tesen att fattiga födde för många barn. Frågan bidrog även till att lansera den tidiga miljörörelsen. Nybildade Friends of the earth, alltså Jordens vänner, tryckte upp två miljoner exemplar av biologen Paul Ehrlichs bok Befolkningsexplosionen från 1968 för att dela ut gratis. Där beskriver han hur han började se de fattigas barnafödande som en ”cancer” efter en taxifärd genom Mumbai: ”Människor som bajsade och urinerade. Människor som hängde på utsidan av bussar. Människor som vallade boskap. Människor, människor, människor.”
Sådana idéer spreds även i den lösa koalition av anarkister och hippier som samlades på Skarpnäcksfältet utanför Stockholm för att i protest mot etablissemanget och partipolitiken leva holistiskt tältliv, för att visa på miljövänligt leverne i praktiken. På en föreläsning med det kärleksklingande namnet ”Population rainbow” föreläste sådana som Edward Goldsmith, som ansåg att hutuer och tutsier, irländska katoliker och protestanter, med flera var för etniskt distinkta för att kunna leva ihop. Han hyllade även den etniska rensningen av kristna i västra Turkiet på 1920-talet.
De här ekofascistiska tankarna om populationskontroll kallas ibland ”nymalthusianska” – en term som fått sitt namn efter den brittiska ekonomen Thomas Malthus – och mötte så stora protester under mötet att de försvann från miljöagendan lagom till den uppföljande konferensen i Rio de Janeiro 1992. Inte minst visade sig höjd levnadsstandard leda till minskat barnafödande, så problemet löser sig självt om folks liv bara blir bättre.
Inte konstigt att det väckte reaktioner när den socialdemokratiska arbetsmarknadsministern Eva Nordmark häromveckan väckte liv i den gamla befolkningstesen. ”Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja”, sade hon till Aftonbladet och öppnade för att fasa ut flerbarnstillägget. Hon vill också via trossamfund och civilsamhälle upplysa om att alltför många barn kan stå i vägen för yrkeskarriären.
Detta samtidigt som ojämlikheten skenar, allt fler mekanismer för omfördelning försvinner, och fattigdomen bland barn med utlandsfödda föräldrar ligger på 20 procent. Som Katalys visar i sin senaste rapport Avdragskalaset har dessutom en rad bidragslika avdrag till de rikaste skapats på senare år, som rut och rot, som ytterligare spär på skillnaden mellan rik och fattig.
Denna situation är politiskt skapad. Att i det läget skuldbelägga fattiga för sin belägenhet, och att som arbetsmarknadsminister haka på SD:s berättelse om invandrarnas bidragsberoende som en orsak till arbetslösheten, är ännu en beklaglig socialdemokratisk eftergift till högerns verklighetsbeskrivning.
Enligt en granskning från riksrevisionen från 2020 är flerbarnstillägget ett ”ett träffsäkert sätt för den ekonomiska familjepolitiken att utjämna ekonomiska skillnader i befolkningen” (RIR 2020:9), något som även erkänns av Eva Nordmark: ”Skulle vi ta bort det nu så skulle det innebära att flera barn blir fattiga. Men jag utesluter inte att vi kan fasa ut det framöver.” Så varför ens föreslå något som gör utsatta kvinnor ännu fattigare? Utspelet handlar främst om att skicka en signal och vinna över SD-väljare, men har den beklagliga effekten att – frivilligt eller inte – det bekräftar rädslan för att den vita befolkningen är på väg att bytas ut.
Däremot är det inte heller korrekt att se familjeplanering som rasistisk i sig. Med sin provokativa pamflett Kärlek utan barn argumenterade exempelvis socialisten Hinke Berggren 1910 för att arbetarkvinnor som fick för många barn blev slavar till sina män och hade svårare att organisera sig. Som svar på detta införde högern preventivlagen (”Lex Hinke”) som varade ända till 1938.
Även under efterkrigstidens biståndspolitik fanns två varianter av familjeplanering – den nämnda malthusianska som drevs av naturvetare och som såg de fattigas barnafödande som ett existentiellt hot, och en mer återhållsam argumentation från demografer som ansåg att för högt barnafödande stod i motsättning till ekonomisk utveckling. Den förra förespråkade vansinniga metoder som tvångssteriliseringar via dricksvattnet i Indien, den senare frivilliga metoder som gratis kondomer och information. En kamp som tidigare i Sverige förts av sådana som den socialistiska agitatorn Elise Ottesen–Jensen.
Men på Stockholmsmötet 1972 blev det tydligt att de båda perspektiven var svåra att skilja åt, och snarare hjälptes åt att beskylla de fattiga länderna för sin belägenhet. Många demografer insåg därför att de behövde gå hårdare åt biologerna.
Om Eva Nordmark verkligen är ute efter att frigöra utrikesfödda kvinnor – där arbetslösheten ligger på 20 procent jämfört med 3 procent hos svenskfödda kvinnor, och där varje barn bidrar till att ta dem längre från arbete – från hemmets bojor så måste argumentationen vara betydligt mer sofistikerad och radikal. Vilket miljöpartisten Märta Stenevi faktiskt presterar i Niklas Orrenius DN-reportage från hennes dygn i våldsutsatta Skäggetorp (17/4).
Kanske kunde Eva Nordmark ta sitt avstamp i en skrift som även den firar 50 år, nämligen det socialdemokratiska kvinnoförbundets programförklaring Familjen i framtiden: en socialistisk familjepolitik: ”Den socialdemokratiska familjepolitiken vill i första hand angripa klassklyftorna i samhället.”
