Utrikes 11 juni, 2022

Rysk fattigimperialism destabiliserar en multipolär värld

Rysslands krig mot Ukraina är ett uttryck för regimens fascistoida ideologi. Men i bakgrunden finns också landets undanträngda plats i dagens multipolära världsordning. Denna bär på både risker och möjligheter.

Traditionella antiimperialistiska analyser som ser USA och väst som de enda imperialistmakterna framstår i dag allt mer som förlegade eller proryska. Förklaringar som betonar konflikt mellan liberal demokrati och diktatur vinner mark: ”Problemet är att [Ryssland och Kina] inte delar våra värderingar: frihet och demokrati, samt en rättsbaserad världsordning”, som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uttryckte det. Men om det är problemet, varför börjar ledande Natoländer åter exportera vapen till Turkiet just nu, när Erdogans regim planerar att anfalla de syriska kurderna? Varför stödjer Natoländer som USA, Storbritannien och Kanada Saudiarabiens krig mot Jemen och Israels ockupation av Palestina? Varför stödde många Natoländer avdemokratiseringen av Ryssland under Boris Jeltsin? Och varför har många av de Natoländer som nu skickar massivt stöd till Ukraina i åratal via institutioner som Internationella Valutafonden och Europeiska utvecklingsbanken krävt att landet genomdriver nyliberala strukturreformer som gjort Ukraina till Europas fattigaste land?

Den så kallade världssystemteorin gör sambanden lättare att förstå. Denna teoribildning utvecklades av marxistiskt influerade tänkare som Immanuel Wallerstein, Samir Amin, André Gunder Frank och Giovanni Arrighi från 1970-talet och framåt. Världssystemteoretikerna betonade att kapitalismen aldrig har varit ett ”rent” ekonomiskt system, utan alltid balanserats av politisk logik. Välfärdsstaten uppstod för att ett demokratiskt tryck bände kapitalismen i en mer social riktning. Imperialistiska krig är sällan lönsamma på kort sikt, men de kan vara avgörande för det nationella kapitalets konkurrenskraft, säkerhet och tillgång till resurser på lång sikt. Irak- och Afghanistankrigen kostade USA mycket mer än de gav tillbaka ekonomiskt, men bedömdes ändå som avgörande för USA:s globala dominans.

Kring 1990 föll både Sovjetunionen och det kalla krigets bipolära system samman. I stället uppstod en unipolär världsordning, med USA som enda återstående supermakt. Arrighi och Wallerstein förutspådde att USA:s dominans snart skulle minska, eftersom dess ekonomi allt mer försvagades i förhållande till EU, Japan och senare även Kina. Men dominansen bestod, och stärks nu åter i och med den ryska utmaningen. Den analys som bäst förklarar detta är Samir Amins, ironiskt nog, eftersom han strax innan han dog 2018 publicerade texter som underskattade den ryska imperialismen och till och med framställe invasionerna i Krim och Donbas 2014 som antiimperialistiska. Amin beskrev den kollektiva, USA-ledda imperialismen som växte fram under efterkrigstiden som en logisk följd av kapitalets transnationalisering och koncentration. De västliga och japanska storföretagen som kom att dominera världsekonomin fick växande gemensamma intressen av att tillsammans dominera stabila världsmarknader, snarare än att slåss om dem, som konkurrerande imperialistmakter gjort tidigare. Följden blev att internationella organisationer som EU, Nato, Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken kom att spela en allt viktigare roll.

En av deras största utmaningar var potentiell konkurrens från fattigare före detta kolonier, som ofta genomfört statsledda industrialiseringar, trots västliga interventioner för att bromsa sådana försök. Amin visade hur västmakterna och Japan genom sina ”fem monopol” bättre kunde hantera denna utmaning: genom global dominans över högteknologi, världsomspännande finansmarknader, strategiska naturtillgångar, globala medier och kommunikation samt massförstörelsevapen, kunde länderna i kapitalismens centrum inordna och exploatera de nyindustrialiserade länderna som underleverantörer i sina egna produktionskedjor, och samtidigt förhindra utmaningar mot den globala hierarki som monopolen skapade. Särskilt det sista har skett kollektivt, under USA:s ledning: den enda av de samverkande staterna som är politiskt och militärt stark nog att upprätthålla den här världsordningen. Detta under förutsättning att EU och Japan accepterar och delvis finansierar USA:s ledande roll.

USA har importerat mer än de har exporterat i 30 år, och dess statsskuld är i dag lika hög som Greklands var när landet i praktiken sattes i tvångsförvaltning under eurokrisen. Men USA dominerar trots det världen, på grund av sin särställning i det imperialistiska systemet: dollarn används som världsvaluta, även om Ryssland, Kina, Indien och andra med viss framgång nu minskar sitt beroende av dollarn. USA:s särställning i förhållande till effektivare europeiska länder – som Sverige och Tyskland – syns också i det att de senare, trots stora överskott i bytesbalans och statsfinanser, avstått från att tillräckligt investera eller pumpa upp efterfrågan i sina egna länder, vilket försvagat den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europa. Detta medan USA lånefinansierar stora utgifter och får hjälp med finansiering, via dollarn och genom att investerare i hela världen gärna köper amerikanska statspapper. Sverige har samtidigt svultit ut sin välfärd och infrastruktur, trots att det har en av EU:s lägsta offentliga skuldkvoter och 30 år av överskott i bytesbalansen. Men USA:s uppumpade konsumtion driver mycket av exporten från såväl Europa som Asien, och bara USA:s militära och politiska dominans kan upprätthålla dagens världsordning. Därför accepterar EU:s och Japans borgerskap sin underordnade roll i den imperialistiska alliansen. Den innebär ändå en privilegierad position gentemot Syd och Öst, militärt skydd, samt en nyliberal ordning som gjort det möjligt att pressa tillbaka Europas historiskt välorganiserade arbetarrörelser.

Resten av världen är mer kritisk. Den unipolära världsordningen innebar att stora delar av världen inte ”behövdes” utan kastades ut i fattigdom, hårdnande exploatering och etniska – ofta imperialistiskt pådrivna – krig. I Mellanöstern omöjliggör ordningen fred och demokrati, och bygger på USA-stödda diktaturer och apartheidregimer (Israel och gulfstaterna, där palestinier respektive gästarbetare saknar politiska rättigheter) och ständiga krig. Hela stater har raserats, extrema terrorrörelser har växt fram och miljontals har drivits på flykt i såväl Irak och Syrien (i det senare fallet bidrog även Ryssland), som Libyen, Jemen och Afghanistan. Den unipolära ordningen sammanföll också med att institutioner som Världsbanken och IMF började ställa allt hårdare nyliberala krav på att länder i Afrika, Latinamerika och Östeuropa genomför åtstramningar, enorma räntebetalningar och privatiseringar i utbyte mot lån, vilket ledde till krympande ekonomier, växande sociala klyftor, raserad folkhälsa, sönderfallande stater och etniska konflikter. Den västliga imperialismen är alltså fortsatt både stark och destruktiv – även i kontrast mot dess brutala ryska motsvarighet – och har till skillnad från den senare global räckvidd.

Men den unipolära ordningen utmanades snart av såväl latinamerikanska vänsterregeringar som av de så kallade Brics-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (med föregångarna Sydkorea och Taiwan) – som sedan 1990-talet stärkt sin ställning globalt. Detta bidrog till ökade investeringar i övriga Syd och Öst, vilka gått från att vara extremt välkomna till att börja ifrågasättas, när länder som Kina och Saudiarabien köper såväl land och infrastruktur som politiskt inflytande. Den multipolära utvecklingen skapar konkurrens om Syds råvaror och arbetskraft, vilket leder till både ekonomisk utveckling och nya globala dominansförhållanden – men också politiskt manöverutrymme för målmedvetna regimer och rörelser i Syd och Öst. Flera av de starkare länderna i Syd och Öst kan i dag hävda sig på något eller några av monopolens områden – vilket skapat ekonomisk tillväxt och en relativt stor medelklass – men de arbetande klasserna halkar efter överallt. Bara i länder som konkurrerar på flera av monopolens områden, som Kina, Taiwan och Sydkorea, har majoriteten rest sig ur fattigdom. Kontrasten mellan Kina och Ryssland är slående: båda har auktoritära styren och uppnått viss välfärd för medborgarna. Men medan den kinesiska regimen politiskt tagit kommando för att snabbt utveckla hela landet ekonomiskt, förskingrar den ryska oligarkdominerade regimen mycket och kanaliserar bara delar av gasinkomsterna till befolkningen och till vissa, otillräckliga, investeringar – främst i militären.

Av de fem globala monopol som gör det möjligt att tilltvinga sig politisk underordning från andra länder, och oproportionerligt stora ekonomiska värdeöverföringar från den globala ekonomin, konkurrerar Ryssland knappt om tre: naturresurser, globala medier och massförstörelsevapen. På senare år har Ryssland dock gjort sig mindre beroende av de två andra monopolen – finansiella flöden och högteknologi –, bland annat genom sin strategiska allians med Kina. Detta tillsammans med insikten om att världen är beroende av Rysslands andra globala monopol – strategiska naturresurser som gas, olja och jordbruksprodukter – samt den historiskt betingade ryska rädslan för angrepp från väst, och det uppblåsta självförtroende som en auktoritär, mytbaserad och högernationalistisk världsbild alltid ger, gjorde att Ryssland, i skydd av sina kärnvapen, vågade utmana väst genom att angripa Ukraina.

Den ryska svagheten gör dock att landet har tvingats utveckla delvis andra imperialistiska strategier än väst. När USA anföll Irak 2003 möttes det av enorma globala protester. Men så fort dammet lagt sig hjälpte många rika länder till att administrera ockupationen. Demokratiska rättigheter i väst naggades i kanten, men avskaffades aldrig. För Rysslands fattigimperialism är läget annorlunda. Oppositionen mot kriget kriminaliserades på en gång. I avsaknad av mjuk makt stark nog att konkurrera med väst låtsas regimen knappt bry sig om folkrätt eller mänskliga rättigheter, och tar till öppet krig, terror och etnisk resning, redan i början av kriget. Världen köper fortfarande Rysslands gas och olja, men västs sanktioner och militära stöd till Ukraina kostar på. Då Ryssland bara kan bedriva kriget i skydd av sina kärnvapen medför strategin att riskerna för kärnvapenkrig åter ökat, och att det ”skydd” som Natos kärnvapenparaply erbjuder är svagare i dag än på länge. Spänningarna i sig själva föder motåtgärder på alla sidor, vilket i sin tur föder nya spänningar. Ukraina behöver omvärldens stöd (precis som andra angripna folk behöver stöd mot sina angripare), men utöver det måste upptrappningen brytas. Ett svenskt Natomedlemskap har sällan varit en sämre idé än i dag.

Trots spänningarna är en multipolär värld en förutsättning för att även amerikanska, saudiska, turkiska eller israeliska aggressioner ska kunna stoppas genom internationellt tryck. Att en demokratisk och jämlik världsordning inte kan byggas på unipolära imperium har vi facit på i dag. En multipolär värld ger större möjligheter för länder i Syd och Öst att utvecklas socialt och ekonomiskt, samverka, balansera stormakter mot varandra och välja bort investerare som i praktiken återkoloniserar dem, och på så sätt stärka sin autonomi. Men incitamenten till våldsanvändning i det globala systemet behöver ersättas av avspänning, respekt för folkrätt och utrymme för social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. Särskilt de sista punkterna förutsätter att demokratiska krafter stärks i hela världen.

Vi skulle själva kunna bidra till det. Europa förlorar säkerhetsmässigt och ekonomiskt på dagens ordning. Den europeiska borgarklassen är nöjd ändå, men vänstern och Europas arbetande klasser borde i stället investera i ett socialt, ekologiskt och demokratiskt hållbart Europa, med tillräcklig militär förmåga för att värna sin självständighet. Utan möjligheten att exploatera omvärlden, som Europa tidigare gjort, skulle incitamenten bli större att utveckla ekonomin och utjämna klyftorna i hela Europa och att satsa på jämlika och fredliga relationer med omvärlden. Det skulle i sin tur bidra till att återupprätta det skamfilade ryktet för demokratiska fri- och rättigheter i världen, som den unipolära perioden undergrävt, då demokratisk retorik ofta har använts som täckmantel för västerländska imperialistiska projekt. Såväl Europa som de regioner det samverkar med skulle gynnas ekonomiskt, vilket skulle också utgöra ett starkt incitament för demokratisering av ett ekonomiskt svagt Ryssland. Samtidigt skulle USA:s försök att fortsätta dominera världen undermineras. Ett demokratiskt, hållbart och socialt Europa skulle helt enkelt kunna spela en viktig roll för att vrida världen åt samma håll.

Inrikes 21 augusti, 2025

Högern splittrad om utvisningar av arbetare och unga

Flyktingar, främst från Ukraina, köar i Sundbyberg 2022. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Avskaffandet av ”spårbytet” kan kasta ut minst 4 700 arbetande invandrare ur landet, medan tonåringar slits från sina familjer för att skickas till länder de aldrig varit i. Nu växer kritiken mot Sveriges hårdhänta migrationspolitik – även från högerhåll.

– Min fru är från Pokrovsk, som nu är totalförstört. Här är det en annan sorts krig.

Ukrainaren Yevhenii Verkhovych, 43, skrattar uppgivet från sitt kök i jämtländska Sveg. När han kom till Sverige i mars 2022 med fru och tre barn fick han flera jobberbjudanden inom tekniksektorn redan de första månaderna, och tog sikte på att få ett arbetstillstånd.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

”Utan Tiktok hade jag inte varit troende alls”

Jesper Liljeblad deltog på ”Sverige tillber Jesus” i Kungsträdgården 2 augusti. Foto: Line Bankel.

Unga flockas till Svenska kyrkan, inte minst flickor. Samtidigt larmar präster om konservativa tankar som hämtats i sociala medier. ”Varje gång jag kommer hit är det alltid minst tio nya ansikten”, säger Jesper Liljeblad, 23, från Korskyrkan.

På Kolmården hoppar och jagar delfinerna frenetiskt de blå plastdunkarna som kastats ut i vattnet. Bassängen omringas av konfirmander i vita dräkter som vänder sig mot oss anhöriga i publiken.

Det är Svenska kyrkan som tagit över delfinariet för en dag och lokalen är proppfull. Vi stämmer upp i ”En vänlig grönskas rika dräkt” och bakom bassängen rullar psalmtexten på en projektorduk.

Prästen lägger handen på konfirmandernas huvuden, en efter en, och så sjunger vi psalm 791, ”Du vet väl om att du är värdefull”.

Prästen Anna Ryding (bilden) berättar för Flamman att församlingen haft konfirmation på Kolmården sedan 2007.

– Då var ju [SVT:s äventyrsprogram] Wild kids på tapeten. Vi satt några stycken från kyrkan och djurparken och spånade namn. Någon sade Wild and holy, och det lät ju ganska kul.

Förutom själva ceremonin övar de sig att få kontakt med djuren. Det finns en tanke med det, förklarar hon.

– Att vara nära djur, det vet man att det är bra för människor.


Även om Wild kids lagt ned så tycks inte intresset för kyrkan avta bland Sveriges unga. Kyrkohistorikern Joel Halldorf är professor vid Enskilda högskolan i Stockholm och har undersökt Svenska kyrkans konfirmationstatistik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 20 augusti, 2025

V utesluter Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat

Vänsterpartiet har inlett uteslutningsärenden mot de båda partimedlemmarna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas. Foto: Pontus Lundahl & Christine Olsson/TT.

Vänsterpartiet har uppmanat Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag, vilket båda meddelar att de inte kommer att göra. Nu har ett uteslutningsärende inletts mot de båda styrelsemedlemmarna. ”Vi lämnar inte kampen”, förklarar Daniel Riazat på Facebook.

Det har stormat kring de båda vänsterpartisterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat de senaste åren. Inte minst sedan 7 oktober 2023, när de har hamnat i konflikt med partiledningen över hur partiet ska förhålla sig till den svenska Palestinarörelsen.

I dag stod det klart att Vänsterpartiet inlett uteslutningsärenden mot båda partimedlemmarna. Maria Forsberg förklarar beslutet i en skriftlig kommentar till Flamman:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 augusti, 2025

SD-toppar minglade med dömd ekobrottsling: ”Trevlig tillställning”

Tobias Andersson är ordförande i riksdagens näringsutskott. Foto: Christine Olsson / TT.

Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, undviker frågan om samröret med Allra-profilen undergräver förtroendet för utskottets arbete.

I tisdags kväll höll den tidigare Allra-vd:n Alexander Ernstberger släppfest för sin bok Staten mot kapitalet. Ernstberger dömdes till fängelse 2021 för mutbrott och grov trolöshet mot huvudman, efter att ha genomfört affärer där de själva berikade sig medan svenska pensionssparare förlorade 137 miljoner kronor.

Patrick Siegbahn, som var först med att avslöja Allras affärer på sin sajt Småspararguiden, beskriver Ernstbergers affärer under tiden på företaget som en ”katastrof”. Han understryker också att domen mot Ernstberger bara rör en enskild transaktion av ett dussin affärer på pensionsspararnas bekostnad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 20 augusti, 2025

Ryskt vägval: Washington eller Peking

Eliterna kring Putin slits nu mellan att närma sig USA eller Kina. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT.

Den ryska makteliten har länge kunnat förena två berättelser om kriget: ett antiimperialistiskt uppdrag och ett messianskt försvar av västerländska traditioner. Men USA:s inviter riskerar att tvinga fram ett val.

När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.

Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 augusti, 2025

Samarbete är bästa försvar

Mark Rutte smeker Donald Trump medhårs under ett möte i Vita huset. Foto: Evan Vucci/AP.

Från höger till vänster blåser upprustningens vindar i Europa, men är det verkligen fler tanks och artilleripjäser som behövs? Genom integration av de existerande försvaren kan man i stället uppnå säkerhet, undvika kapprustning och rädda välfärden.

Orden är redan bevingade.

”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”

”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”

Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.

Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.

Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.

Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.

Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.

Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.

2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.

I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.

Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.

Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.

Läs mer

Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.

Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.

Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 augusti, 2025

Att flytta en stad – eller riva ett samhälle?

Kiruna kyrka flyttas fem kilometer bort. Inuti finns altarmålningen av prins Eugen som saknar kristna symboler. Foto: Matts Leiderstam.

Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.

Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan. 

Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.   

Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”. 

Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning. 

På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029. 

Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.

Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.

I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.

Läs mer

Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån. 

Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 19 augusti, 2025

Frilans Finans startar ”gult fack”

Via Frilans Finans kan privatpersoner fakturera utan eget företag, i utbyte mot en avgift. Foto: Erik Simander/TT.

Frilans Finans beskriver sitt nya kollektivavtal som ”en milstolpe”. Men det nybildade Uppdragsarbetarförbundets ledning har en lång historia inom bolaget. ”Man har i stort sett tecknat ett kollektivavtal med sin HR-avdelning”, säger den fackliga utredaren Pontus Blüme.

Den 6 augusti tecknade det nystartade Uppdragsarbetarförbundet ett ”banbrytande” kollektivavtal med Frilans Finans, en plattform som låter privatpersoner fakturera utan eget företag.

Enligt företaget har över 100 000 använt tjänsten för att fakturera kunder (till en avgift på några procent) sedan man ”uppstod organiskt” år 1999, och i dag finns man i fem länder utöver Sverige. Över en halv miljon fakturor har skickats via plattformen sedan start.

”Vi anser att vi har en plats att fylla här. Det finns många utmaningar inom området. Exempel på det är rätten till a-kassa och säkerställande av avsättning till tjänstepension”, skriver Dick Rehnström.

Han är ombudsman på Uppdragsarbetarförbundet (UAF), som beskriver sig som ett ”opolitiskt och fristående” fack, bildat under sommaren ”för att möta de specifika behoven hos människor som arbetar uppdragsbaserat”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 augusti, 2025

Business på gränsen till krig

Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.

I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.

När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.

De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)