”Det är ingen tillfällighet att det första alster jag ansåg möjligt att publicera började: ’Jag står här och stryker […]’”. Så skriver Tillie Olsen 1962 i essän Litterära tystnader. Strykandet, disken, barnpassningen, det oavlönade arbetet och det avlönade – de aktiviteter som på gränsen till utradering villkorade en hel generation kvinnliga arbetarförfattares litterära produktion. För Olsen var det en ständig kamp att få tid för litteraturen, hennes böcker tog ofta flera decennier att skriva, och de skrevs när hon kom åt, mellan sysslorna. När Olsens novellsamling nu kommer i nyutgåva har titeln ändrats från den på svenska lite sämre klingande Ge mig en gåta (Trevi, 1980) till just Jag står här och stryker. Else Lundgrens starka översättning har stått tidens tand emot och nu även försetts med ett informativt förord av Kristina Sandberg.

Tillie Olsen föddes 1912 i Nebraska, som barn till ryska emigranter, och räknas som en av den nordamerikanska arbetarlitteraturens viktigaste författare. Som tillhörande första generationens feminister, och som aktiv kommunist och strejkorganisatör kan hon liknas vid en amerikansk Moa Martinson. Men faktum är att hon bara gav ut tre böcker under sitt liv: föreliggande novellsamling, romanen Yonnondio (Trevi, 1981) samt essäsamlingen Tystnader (Trevi, 1983), i vilken hon behandlar just den inverkan som det produktiva och reproduktiva arbetet har på författandet – Olsen uppenbarar där hur en författares låga produktionstakt ofta är en direkt konsekvens av arbete och ojämlikhet. Därför är det kanske inte underligt att intresset för hennes författarskap återigen spirar, i en tid då både konstens och arbetets villkor blivit alltmer prekära. I fjol sammanställde exempelvis forskningsgruppen Agentur en essäsamling, Måste skrivas senare (Chateaux, 2021), med utgångspunkt i Olsens text Strejken, en rapport från de hamnstrejker som 1934 ägde rum på den amerikanska västkusten under 1934 och som bland annat behandlar svårigheterna i att förena skrivande och politisk kamp.

Arbetarlitteraturens svåra villkor märks såklart även i Jag står här och stryker, där tidens fragmentering närmast gjorts till en poetik. Texten verkar stundtals vara skriven som minnesanteckningar, i all hast nedklottrade på lappar mellan tvätt och strykning. Men att missta den för obearbetad är ett gravt felslut. Här finns en språkhantering som är allt annat än konventionell och som låter känslolägen och situationer göra märken i språkets yta. Ett ångestanfall kan skära stora hål i prosans täta sida, och kursiveringar och direkta anföringar skjuter ständigt in i varandra i växlingen mellan inre och yttre tal. Olsens noveller kan liknas vid ett flugpapper, som suttit på väggen och fångat upp bitar av allt det som utspelar sig i människornas liv. I sina skickliga karaktärsskildringar lyckas hon omsluta minst tre generationer, som i spåren av 30-talets depression präglats av klassförtryck och rasism. Samlingens noveller är inte isolerade utan delar persongalleri, och man anar där ett självbiografiskt stråk. Här finns det gamla paret som börjat ett nytt liv i det nya landet, den arbetande modern med huvudet fullt av tankar på barnens framtid, och barnbarnen som växt upp i relativ materiell trygghet. Här finns även vänner, bekanta och grannar, som sjömannen Whitey och grannflickan Parialee. Men trots att en rad olika karaktärer tar plats i berättelserna så stelnar de aldrig till representanter för en grupp.

När jag lägger ifrån mig boken rinner tårar nerför kinderna, man går inte oberörd ur dessa noveller! Det som berör är inte bara allmänmänskliga teman som död och kärlek. Här återfinns även sorgen över den förlorade drömmen om ett bättre samhälle, besvikelsen och förvirringen hos dem som kämpat tillsammans, och som nu inte känner igen sig i sin värld. Här finns saknaden som plötsligt griper maken vid fruns dödsbädd, där hon likt en trasig skivspelare spottar ur sig sånger från sin uppväxt under Sovjets barndom. Med skärpa behandlar Olsen frågan om jämlikhetens innebörd i det moderna USA – hur kan man förstå beröringspunkterna och avvikelserna mellan arbetarrörelsen och den amerikanska drömmen? Kan ett ökat materiellt välstånd för vissa delar av befolkningen verkligen stå som ersättning för en värld där alla har lika mycket? I en passage låter Olsen sjömannen Whitey dagdrömma om förlorade ideal: ”Förstå detta. Ett broderskaps död. En gång var en orättvisa mot en av oss en orättvisa mot alla. En gång, en gång måste de leva för varandra.” De här passagerna behöver inte läsas som nostalgiska, utan gör snarare Jag står här och stryker till ett verk som på ett personligt och kritiskt sätt återaktualiserar frågan om jämlikhetens ursprungliga innebörd. Det är välkommet.