USA har förberett sig för ett krig med Kina i 25 år. För den som hoppas på amerikansk hjälp att försvara sig mot Ryssland borde det vara en nedslående insikt.

Hela världen höll andan medan Ryssland samlade sina trupper vid Ukrainas gränser förra året. Många fruktade att en ny invasion skulle dra in stormakterna i ett världskrig. Men trots risken för eskalerande konflikt hade USA endast skickat ett av sina elva hangarfartyg, Harry S Truman, till Ukrainas närområde. Hangarfartyget ingår i en så kallad Carrier Strike Group, tillsammans med ett tiotal andra örlogsfartyg. En CSG utgör på egen hand en formidabel motståndare för krigsmakten i vilket land som helst.

När de ryska stridsvagnarna korsade gränsen strax norr om Charkiv låg Harry S Truman redo i Medelhavet och väntade, men flera hangarfartyg låg också i amerikanska hamnar för reparation eller rotation av besättning. Ytterligare två av dem befann sig någon helt annanstans.

USS Ronald Reagan och USS Abraham Lincoln låg kvar i Stilla havet. Det ena vid den permanenta flottbasen i Japan, det andra i Sydkinesiska sjön. En månad tidigare hade havet varit fullt. Tre CSG:er och två andra mindre flottgrupper fanns mellan Japan och Filippinerna. För trots att USA just nu tycks intresserade av stärka den europeiska försvarsförmågan så är det bara en parantes i vad som varit deras huvudsakliga militära projekt de senaste 25 åren: att förbereda sig för ett krig med Kina.

I Christian Broses bok The Kill Chain målas en dyster bild av kapprustningen mellan USA och Kina upp. Brose menar att när USA lyckades krossa den irakiska armén under Kuwaitkriget skedde en revolution inom krigföringen. Begreppet Revolution in military affairs myntades inom krigsteorin. Uttrycket har sovjetiska rötter och betyder att högteknologiska precisionsvapen kombinerat med avancerade sensorer har gjort det möjligt för en armé att slå ut hela länders krigsmakter utan att själv lida några förluster. Att Irak var beväpnat med Warszawapaktens krigsmateriel togs som bevis för att USA inte längre behövde frukta sin forna fiende. I stället för att inrikta sig på en konfrontation med Sovjet gjorde USA samma sak som övriga västvärlden: de lade ned stora delar av sin försvarsmakt och fokuserade på en tidigare sidoverksamhet, de så kallade internationella insatserna. Bombkampanjer och mindre militära operationer avlöste varandra. Samtidigt växte kritiken från försvarsdepartementet och underrättelsetjänsten CIA. De förutsåg att Kina snart skulle besitta samma vapenteknologi som möjliggjort USA:s enkla seger över Saddam Husseins och Miloševics styrkor. USA har i mer än 100 år använt samma grundmodell för krigföring: stora fartyg som kan förflytta krigsmateriel över hela jordklotet. I kalla krigets slutskede satsade man dessutom på ett fåtal väldigt dyra och effektiva system. Men när de nya vapenteknikerna nu kunde vändas mot den amerikanska militären blottades en svaghet. En svärm av precisionsvapen skulle enligt kritikerna kunna slå ut USA:s få men kraftfulla system. Utifrån en rad krigsspel – simulationer som syftar till att utreda hur det framtida kriget kommer se ut – drog man slutsatsen att USA skulle förlora en kraftmätning med en fiktiv ”stor, teknologiskt jämlik motståndare i Stilla havet”.

Samtidigt som USA:s försvar försökte ställa om för att möta Kinas växande ekonomiska och politiska inflytande ägde terrorattentaten mot World Trade Center rum. Det så kallade ”Kriget mot terrorismen” tog nu över den amerikanska krigsmaskinen.

I Afghanistan och Irak låste de ned sig själva i långa krig och utdragna ockupationer. Det militärindustriella komplexet fokuserade på att sälja produkter som passar för att möta den typen av fiende. Ändå försökte Pentagon vända tillbaka blicken mot Kina. 2010 lanserades doktrinen AirSea battle som fokuserar på ett havsbaserat krig i Stilla havet. Målet är att ställa om USA:s flotta, flygvapen och marinkår för att hantera vad som kallas ”anti-access/area denial”: avancerade robotsystem som förhindrar USA att skicka sina hangarfartyg till Stilla havet. USA:s fokus på irreguljära krig i Mellanöstern har gjort att de byggt upp en krigsmakt inriktad på en betydligt svagare part. Kina lanserar hypersoniska robotar, stealth-drönare och ubåtar – system som med en enda träff kan sänka ett av USA:s elva hangarfartyg och på så sätt döda tusentals sjömän och lamslå deras förmåga att föra krig utanför sitt fastland. Försvarsanalytiker föreställer sig hur satelliter skjuts ned från himlen av kinesiska laserkanoner och hur hypersoniska robotar – supersnabba fjärrstyrda missiler – når ända till den amerikanska ögruppen Guam i Stilla havet. Det är detta som håller generalerna i Pentagon vakna om natten. Inte Putins invasionskrig mot sina grannar.

President efter president gick till val på att avsluta ockupationerna i Mellanöstern. Barack Obama var en av dem, Donald Trump likaså, och nu genomför Joe Biden sina föregångares planer. USA är tydliga i sin retorik. De ska leda Nato från baksätet. Resten av medlemsstaterna måste öka sina försvarsanslag och stå på egna ben. Många tolkar detta som en tendens till ett mer isolationistiskt USA. I realiteten handlar det om att lägga resurser på att hantera en fiende som är betydligt starkare ekonomiskt och mer teknologiskt utvecklad än Ryssland. Detta är tydligt när man läser försvarsdebatten i USA. Intresset för Nato och försvaret av Europa är uppenbarligen inte längre deras högsta försvarsmässiga prioritet. 2016 slöt Australien ett omfattande avtal med Frankrike om utveckling och produktion av dieseldrivna ubåtar, till ett värde av 34 miljarder euro. En del av poängen med att just Frankrike skulle utveckla ubåtarna var att det skulle minska de växande spänningarna med Kina. Förra året revs kontraktet plötsligt och samtidigt påbörjade Australien ett nytt försvarssamarbete, kallat AUKUS, med USA och Storbritannien. Tillsammans ska de hjälpa Australien att bygga kärnkraftsdriva ubåtar, trots att landet annars har ett förbud mot kärnkraft. Parallellt med AUKUS har USA fler liknande projekt. 2017 återaktiverades Quadrilateral Security Dialogue. Ett försvarssamarbete mellan Indien, Japan, Australien och USA. Samarbetet bildades redan 2007 men lades på is på grund av USA:s fokus på Afghanistan och Irak. Syftet med det är enkelt: det ska fungera som en motmak mot Kinat i Indiska oceanen och Stilla havet. USA har försökt få med fler länder: Vietnam, Sydkorea och Nya Zeeland har blivit inbjudna att delta på möten. Förändringen syns även i omställningar av USA:s försvar. En fjärdedel av marinkårens styrkor ska exempelvis bli en enhet för att besätta mindre öar, som ska användas som utgångsplatser för att bekämpa fientliga fartyg och stödja flottan vid en konflikt om nautiskt territorium med Kina.

Natos stadgar gäller endast Europa och Atlanten. USA kan inte aktivera artikel fem vid en konflikt i Stilla havet. Det är därför de

behöver bygga nya allianser för den typen av krig. USA var beredda att genom AUKUS undergräva sin relation till viktiga aktörer i Europa för att stärka sin position gentemot Kina. Frankrike har historiskt haft en problematisk relation till Nato och trots sin militära styrka och centrala plats i europeisk politik haft en svag position inom försvarsalliansen. Hade det varit USA:s prioritet att stärka det europeiska försvaret hade de varit försiktiga med att skapa spänningar mellan de europeiska stormakterna. Sveriges försvarsförmåga är trots vårt strategiskt viktiga läge obetydlig jämfört med Frankrikes.

I Aftonbladet kan man läsa att Peter Hultqvist hoppas att en Nato-ansökan innebär en permanent amerikansk nävaro i Östersjön.

I DN kan man läsa att USA har som mål att försvaga Rysslands militära kapacitet. I och med kriget i Ukraina låter det i det svenska samtalet som att USA:s fokus kommer att vara Ryssland. Det är inte troligt. USA:s huvudsakliga fiende är Kina och mycket pekar på att det är dem de kommer att fokusera på under en överskådlig framtid. Kinas och USA:s relativt goda relation grundar sig historiskt nästan uteslutande på att Ryssland, då i form av Sovjetunionen, var starkt. Kina och Ryssland har flera territoriella konflikter som i perioder har blivit militära. När Ryssland underpresterar mot Ukraina och Kina fortsätter att utvecklas finns det få incitament för USA att fokusera på Ryssland. I takt med att spänningarna mellan USA och Kina ökar kommer USA:s linje att bli allt mer inriktad på att hantera det hot som Kina innebär och förvänta sig att stater som vill vinna deras gunst stödjer dem, på samma sätt som under invasionen av Afghanistan och Irak. Som potentiella Natomedlemmar förväntar sig USA svenskt stöd i denna stormaktskonflikt, och vi kommer att pressas att anpassa vårt försvar efter ett framtida krig i Stilla havet. Det skulle innebära vi satsar på att kunna verka tillsammans med USA:s flotta när de ska anfalla mål på djupet. Det kräver strategiskt mobila förband som snabbt kan skickas till andra sidan jorden och avancerade sjöstridskrafter som kan verka under Kinas robotparaply. Det står i stark kontrast till det effektiva territorialförsvar som Sverige säger sig vilja bygga. Då krävs i stället en kraftig utbyggnad av konventionellt infanteri, eldrör och taktiskt mobila robotsystem. Om de aviserade höjningarna av försvarsbudgeten förväntas täcka båda är de hopplöst otillräckliga och om USA får som de vill är det territorialförsvaret som kommer att få stryka på foten.

Martin Hansson

Medan massgravar hittas under palestinska sjukhus lovar Israel en markinvasion i Gaza oavsett om vapenvilan blir av eller inte. I så fall borde FN skicka fredsbevarande trupper.

I januari i år hittades ännu en massgrav i Rwanda, denna gång under en bananplantage i byn Ngoma. Där låg kvarlevorna från mer än 180 människor, och i jorden låg även trubbiga föremål som kan ha använts för att plåga dem till döds. Detta var bara en vecka efter att 210 människor hittats i marken under en grannby.

I år minns vi att 30 år har gått sedan folkmordet. Medan nya skelettdelar ständigt dyker upp – bara de senaste fem åren har 100 000 kroppar återfunnits – ställs frågor på sin spets, geopolitiska såväl som mänskliga.

Varför väljer människor att hacka ihjäl grannar enbart för att de tros vara främlingar? Vilket ansvar bär kolonialmakter som Belgien för att ha spelat ut godtyckligt indelade folkslag mot varandra? Och varför agerade inte omvärlden?

Gazakriget har gjort samtliga frågor kusligt aktuella.

Enligt FN har två massgravar upptäckts vid sjukhusen Nasser och al-Shifa i Gaza med hundratals kroppar, ”begravda djupt i marken och övertäckta med skräp”, varav en del med bundna händer. Organisationens människorättschef Volker Türk påminner om att ”avsiktligt dödande av civila, fångar och andra ickestridande är ett krigsbrott”, och kräver nu en oberoende utredning (24/4).

Det är ett nödvändigt krav. Men sannolikheten att Israel tillåter en sådan närmar sig noll. Och den fråga som folkmordet i Rwanda aktualiserar är om vi bara ska utreda massgravar i efterhand, eller om vi också ska ingripa för att hindra grävandet av fler.

Nu diskuteras vapenvila, ifall Hamas går med på att släppa hundratalet gisslan. Men enligt Israels regering kommer en sådan endast att vara tillfällig – de har fortfarande som mål att eliminera Hamas, som i sin tur vill utplåna Israel. Utsikterna att förhandlingar mellan dessa parter ska leda till varaktig fred är därför små.

Samtidigt har 1,2 miljoner palestinier trängt ihop sig i Rafah, och Israels regering lovar fullfölja markinvasionen oavsett om vapenvilan kommer till stånd eller inte. Världshälsoorganisationens direktör Tedros Adhanom Ghebreyesus varnar för att detta kan ”leda till ett blodbad, och försvaga ett redan trasigt sjukvårdssystem”.

Att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer.

Om markinvasionen blir av måste omvärlden agera. Lyckligtvis finns det rättsligt stöd för en humanitär intervention i form av plikten att försvara (R2P), som kom på plats just med folkmordet i Rwanda i åtanke. En central princip för internationell rätt skulle fortsatt vara den nationella suveräniteten, men lagen skulle ”aktiveras när en enskild stat tydligt är antingen ovillig eller oförmögen att fullfölja sitt ansvar att försvara sig mot, eller själv utövar, brott eller grymheter”.

Vänstern har inte lyft omvärldens plikt att försvara palestinierna mot Israels grymheter, för att den med rätta har varit kritisk mot USA:s utnyttjande av folkrättsliga argument för att invadera Irak och andra länder. När Libyens diktator Muammar al-Gaddafi mördade oppositionella under arabiska våren stödde även vänsterpartier – inklusive det svenska – en militär intervention, vilket resulterade i ett långt och blodigt inbördeskrig, inte olikt Iraks.

Men att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer. Det är läxorna från Rwanda och Irak, som vi nu bör applicera på Gaza.

Palestinierna har ingen möjlighet att försvara sig, och Israel visar inga prov på återhållsamhet. Sannolikheten att ett sådant förslag skulle passera FN:s säkerhetsråd är förstås lågt, men däremot borde generalförsamlingen snarast diskutera möjligheten att skicka fredsbevarande trupper till Gaza. Initiativet skulle mycket väl kunna komma från vänster. Om inte annat skulle det bli tydligt att människoliv anses olika värda att försvara.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Inför Eurovisionsfestivalen i Malmö den 7–11 maj planeras demonstrationer och bojkotter för att uppmärksamma Gazakriget. Flamman har pratat med avhoppade artister som förklarar sin plikt att agera för palestiniernas rättigheter, medan Judiska ungdomsförbundet är oroliga för hatbrott.

”Malmö säger nej till folkmord.”

Affischen har synts över hela Malmö de senaste veckorna. Högst upp står ”Genocide song contest”, med samma typsnitt som Eurovisionsfestivalens logotyp, och från det hjärtformade O:et rinner blod. Det är oklart vem som står bakom kampanjen.

Soledad Cartagena Bibliotekarie och journalist.

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”.

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar.

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller.

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Rörelsen • 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Tobias Hübinette & Catrin Lundström

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Europa lämnas i sticket när USA planerar för storkrig i Stilla havet

Omvärlden borde diskutera fredsstyrkor i Gaza

Palestinarörelsen mobiliserar inför Eurovisionsfestivalen

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev