I morse släpptes den första delen i SD:s vitbok.

Idéhistorikern Tony Gustavsson fick inledningsvis kritik för att ha tagit sig an uppdraget, och Flamman kunde också visa att han inte har publicerat forskning sedan 2010. Men han har hittills gjort ett skapligt jobb, med en uppgift som är både enkel och svår samtidigt.

Enkel för att historiken är så känd och omskriven. Tack vare Expo och ett gäng skickliga journalister som David Baas och Anna-Lena Lodenius vet vi i dag oerhört mycket om partiets nazistiska bakgrund. Det svåra är att Sverigedemokraterna själva har förnekat sitt nazistiska ursprung. Så hur ska han påtala detta obestridliga faktum utan att försvåra för beställaren?

Denna första del handlar om grundargenerationen. Tony Gustavsson bekräftar att Sverigedemokraterna bör ses som en partipolitisk fortsättning på Bevara Sverige Svenskt (BSS), som i sin tur springer ur flera nazistiska grupperingar. Av de 30 grundarna har han spårat upp 22, och av dessa skriver han att 10 har bakgrund i nazistiska organisationer. Han skriver skapligt utförligt om sådana som SS-veteranen Gustaf Ekström och nämner att han var en del av styrelsen.

Tyvärr är texten rentvättad från den våldsamma ideologi som medlemmarna tog till våld för, något som lovas tas upp i nästa bok. Om sådana som BSS grundare Leif Zeilon används ordet ”invandringskritisk”, trots att han varit med i nazistorganisationer och var en stark beundrare av Apartheid i Sydafrika. Den organisation han grundade avrådde bland annat ”svenska flickor” från att ”skända [sin] ras” genom att ha sex med ”negrer som bär dödlig AIDS”.

Samtidigt citerar han ur Ace of Base-medlemmen Ulf Ekbergs låt ”Vit makt – svartskalle slakt”. Så kopplingarna har knappats smusslats undan, utan boken ligger i linje med de kritiska journalisternas verk – samma texter som partiet försökt förminska som partsinlagor. Det nya med rapporten är alltså inte främst innehållet, utan det faktum att Sverigedemokraterna själva står som avsändare.

En innehållslig skillnad finns dock, och det är att Tony Gustavsson verkar måla upp en skarp skiljelinje mellan denna första generation och dagens Sverigedemokrater.

Frågan är hur rimlig den skiljelinjen är, med tanke på att högerextremister som Jörgen Fogelklou och Oscar Sjöstedt får stanna kvar på höga poster. Deras retorik är dessutom precis lika rasbiologiskt inriktad som vid grundandet – de är knappast bara ”invandringskritiska” utan riktar även sin rasism mot människor som är födda i Sverige. Dessutom finns våldet kvar, något som knappt heller nämns i vitboken. Vid flyktingkrisen 2015 lade SD ut adresser till flyktingboenden, som i samma veva drabbades av flera försök till mordbrand. Samma år hittades tändhattar i en SD-politikers bil, och 2021 dömdes en annan före detta SD-politiker i Tierp för innehav av en rörbomb.

Men i stället för att ta avstånd från högerextremismen så gör man allt för att spela ner den. Martin Kinnunen sa i SVT:

”Inget i den här skriften ger uttryck för att partiet var rasistiskt när det bildades. Det var en brokig skara som bildade partiet. Jag hade självklart hellre sett att dessa personer inte hade bildat partiet. Den här skriften har historisk betydelse men saknar relevans för vårt parti i dag.”

Om man ser nazister som en ”brokig skara” och inte ens som rasister, så är det rätt tydligt att man inte tänker dra någon gräns mot det yttersta mörkret. Detta samtidigt som Nationellt centrum för terrorhotbedömning i sin årsrapport som publicerades den 6 april beskrev en ”trolig uppåtgående trend under senare år” för högerextremt motiverad terror. Mycket riktigt höggs en kvinna ihjäl under Almedalsveckan, samma dag som Jimmie Åkesson höll sitt tal, av en man med bakgrund i samma högerextrema miljöer som SD springer ur.

Vi får se vad den andra delen säger, och hur SD tar sig an frågan. Syftet med boken är förstås att dra en gräns mot den nazistiska grundargenerationen. Men om man vill påstå att det finns ett sådant brott så behöver man även visa det i handling.